Ute ur bilden

 Jag har jobbat här i några år nu och har mina rutiner. Jag ska patrullera museet och se så inget händer, men efter incidenten är de flesta tavlorna bakom glas och band så ingen ska komma nära dem. Det finns larm och lås och avstånd. Och så har de mig. Det är lite oklart vad jag skulle göra om någonting allvarligt verkligen händer. Jag har varken pistol eller batong, bara en uniform, en mössa med lackad skärm och ett par vita handskar. Och en visselpipa i kedja i bröstfickan. Den har jag behövt använda vid tre tillfällen, två skolklasser och en gång när en möhippa irrat sig in här och en av marmorstatyerna blev föremål för de överförfriskade unga damernas uppvaktning. Men för det mesta ser dagarna likadana ut. Samma turister, samma konststudenter, samma uttråkade skolklasser och samma vinddrivna existenser som irrar planlöst för att vara någonstans när de ingenstans har att vara.

Vid öppning ska jag gå en runda och se så allt är som det ska, sedan cirkulera under dagen och slutligen en sista runda efter stängningen. Sedan låsa och larma på. Först hit och sist härifrån. Det blir makliga steg runt lokalerna, men många på en dag. Ifrån början fann jag arbetet enahanda. När de berättade om incidenten trodde jag att arbetet skulle vara mer utmanande än det har varit. Det går på slentrian, en dag fogas till nästa. Lokalerna är stora och tunga och fönstren sitter högt. Som en kyrka fast inte, och det är svårt att minnas vilken årstid eller ens tid det är i världen utanför när jag är här inne. Det märker jag först när jag går hem. När stadens ljus och nyheter sköljer över mig som en flodvåg av intryck efter stillheten här inne. Men innan jag låser och går hem brukar jag alltid sätta mig en stund vid Traktatet och äta min smörgås. Förtäring är strängt förbjudet i lokalerna förutom på anvisad plats. Skulle någon titta på övervakningsfilmerna skulle jag kanske få sparken. Allra minst en sträng tillsägelse. Men jag gör det ändå, det har blivit min stund på dagen.

Traktatet är inte den mest kända tavlan på museet. Varken äldst eller av mest namnkunnig konstnär. På det stora hela är den nästan oansenlig, trots sin storlek. Några män som skriver på en sedan länge överspelad överenskommelse om någonting framtidsavgörande. Mörka toner av brunt och rött i klassisk stil. En taverna, ett bord, några potentater och ett dokument som tycks utstråla ljus. Lite andra gäster i bilden och en katt i ett hörn. Och så hon, ölpigan på väg mot bordet med händerna fulla av sejdlar. I tavlan är hon en parentes, men för mig har hon blivit något annat. Varje kväll sätter jag mig framför Traktatet och betraktar henne, hennes förkläde och den gröna hättan över flätorna, de fylliga höfterna och rodnande kinderna. Jag brukar fundera över hennes rodnad just. Är det värmen på tavernan, hennes hårda slit eller något närmande från någon av gästerna som får henne att blossa? Eller kanske en hemlighet hon bär på? Kanske en känsla av att de höga herrarnas viktighet roar henne? I övrigt är hennes drag skissartade, nästan diffusa, men hennes hållning är rak och närmast förnöjd. Min personliga Mona Lisa, med sin antydan till leende, bara för mig att se.

Jag slår mig ner på bänken invid Traktatet. Häller upp från min termos och tar upp lådan med smörgåsen ur väskan. Varje kväll söker jag upp henne i bilden och hon möter nästan min blick. Nästan. Det är som om hon tittar ut ur bilden och förbi mig. Jag har provat att sätta mig på olika ställen men inte hittat den där perfekta platsen där min blick kan möta hennes. Jag försöker varje kväll. Så ikväll söker jag igen.

Hon är inte där.

Jag skärper blicken och är plötsligt mycket vaken. Hur kan hon inte vara där? Det är ingen tom plats på duken, inget hål i kompositionen. Hon är bara... inte där. Förvirrat reser jag mig och går närmare, in bakom avspärrningsbandet och fram till skyddsglaset. Det är inte tomt, det är inga fläckar på glaset och ingen skada på tavlan. Men hon är faktiskt inte där. Jag går ut från avspärrningen igen för att betrakta tavlan på håll. Jodå, det är Traktatet. Jag tänkte att jag i min halvdvala till rutin gått till fel tavla, men inte så. Dokumentet som tycks vara bildens ljuskälla, de viktiga männen med sina skrivdon och sigill, de andra gästerna och den spräckliga kattan i sitt hörn. Men ingen ölpiga med sejdlar och rodnande kinder.

Vad gör jag nu?

Jag borde ringa till någon och berätta något. Men vad? Att tavlan har blivit stulen, vandaliserad eller förstörd? Men den är ju där den alltid har varit, bara olika. Har den blivit utbytt? Jag försöker föreställa mig hur det kan ha gått till men det känns orimligt. Tavlan är för stor och platsen för välbevakad. När såg jag henne senast? I går kväll satt jag här och sökte hennes blick. Men har jag sett henne idag? Jag går igenom dagens ronder och rundor i minnet och kan inte påminna mig varken att jag sett henne eller att jag inte gjort det. Dagen har varit som alla andra dagar, en räcka av rutiner bruten av inget.

Jag har inte sovit mycket under natten när jag går in till museichefen nästa morgon. Hemvägen hade varit den vanliga blandningen av sena pendlare och tidiga kvällsaktiva. Stadsljud och skarpa ljus, stoj och brådska. Jag hoppade av en hållplats tidigare för att gå sista biten och klara tankarna. Av allt jag kunde göra beslöt jag mig trots allt för inget, vad det än var som hände kunde det nog vänta till morgonen. Men det hade inte blivit bra med sömnen, den lilla som kom var orolig och fylld av drömmar, och i de vakna stunderna däremellan försökte jag formulera vad jag skulle säga till chefen.

Det blir någon slags halvmesyr. Jag säger att jag tror det är något som hänt med Traktatet, att det känns som något är fel med tavlan, men att jag inte är någon konstkännare och inte kan yttra mig med säkerhet. Chefen hämtar kuratorn och vi går alla tre i flock till tavlan. Jag känner hur svetten bryter fram under skärmmössan. Hur ska jag förklara det här? Har någon bytt ut tavlan mot en kopia är det definitivt värre än incidenten, och det var för att förhindra sådant jag blivit anställd till att börja med. Mitt arbete är att se till att tavlorna är trygga, och stöld är så mycket värre än vad som hade hänt den där gången.

Jag var ju ännu inte anställd då, men jag har sett tidningsklippen och TV-reportagen. En grupp unga miljöaktivister som smög in en och en, för att sedan konvergera framför museets mest kända tavla. Medan de andra hade vecklat ut banderoller och börjat skandera hade två sprungit fram till tavlan. Öppnat burkar med linssoppa och försökt hysta dem på tavlan. Det hade blivit ett totalt fiasko, linssoppan hade satt sig och klibbade fast i burkarna, föll med kletiga dunsar till golvet utan att nå fram. Tavlan förblev oskadd. Men uppståndelsen hade blivit stor. Kanske för att det varit så nära, kanske bara för att det var nyhetstorka. Det blev mediabevakning och rättsligt efterspel. Museet hade fått kritiska frågor om säkerheten och vidtagit åtgärder. Än idag syns svagt mörka fläckar av soppa på kalkstensgolvet innanför avspärrningsbanden framför tavlan. Själv förstår jag inte kopplingen mellan miljöaktivism och konstvandalism, men är glad för mitt arbete, det är inte lätt att få anställning i min ålder.

Framför Traktatet stannar vi. Konstchefen tittar frågande på mig men kuratorn går fram till tavlan med kunnig min. Kliver in bakom avspärrningsbandet och går fram till glaset. Böjer sig fram och tittar noga. På dokumentet. På potentaterna. På gästerna och katten. Huffar och hummar och lägger handen mot hakan. Backar några steg och låter blicken svepa över konstverket för att sedan gå fram igen. Tittar på mässingsskylten med tavlans namn och sedan affischen med den beskrivande texten och en QR-kod för ljudinformation. Sedan konstaterar hon att allt är i sin ordning men att hon skall överväga att låta ersätta skyddsglaset då det möjligen börjat bli en aning mjölkigt.

Jag frågar om det är allt och får motfrågan vad annat det skulle vara. Känner mig plötsligt mycket osäker. Jag tittar ner på mina skor, blanka och utan minsta repa tittar de tillbaka under pressvecken. Vad ska jag svara? ”Det saknas en figur i bilden” – säger man så? Kan man ens uttrycka sig på det sättet utan att verka helt rubbad? Det är som att jag plötsligt börjar tvivla både på mitt minne och mina sinnen.
 - Hur vet man att den är äkta? hör jag mig själv fråga. Hör hur dumt det låter redan när jag säger det och lyssnar knappt på kuratorns utläggning om krackelering och proveniens. Chefen säger att det visserligen var bra att jag sa till, men att jag inte behöver göra så stor sak av det nästa gång, att jag kan lämna in ett skriftligt påpekande och att de hanterar det i byråkratisk ordning och sinom tid. Sedan går de. För allt är i sin ordning och Traktatet är där den ska och som den ska vara. Tydligen.

Dagen förflyter som i dimma och det är bara mina väl inövade rutiner som får mig att kunna spela normaliteten av rollen som museivakt. Jag brukar vanligen fördriva tiden med att titta på människorna. De är så vackra allihop, som konstverk i sig själva. Det finns något tilltalande estetiskt över alla jag ser. Ett par välskapta vader, en fint mejslad käklinje, en krökning på nacken, en välskuren kavaj över runda axlar. En linje, en kurva, en form, skönheten finns i alla människor. Men idag ser jag dem knappt, de flyter ihop som ett gytter av gråa skuggor och hur jag än går mina rundor hamnar jag hela tiden framför Traktatet. Söker mig omedvetet dit som tungan till en trasig tand. Men det är ju just det, att bilden inte är trasig som oroar mig mest. Att hon fattas utan att saknas, min ölpiga.

Det är med lättnad jag lämnar museet vid dagens slut. Jag kontrollerar lås och larm både två och tre gånger innan jag skyndar mot bussen. Ändå är jag tidigare än vanligt efter att ha hoppat över min stund vid Traktatet. Behöver vänta innan bussen kommer. Jag betraktar skräpet i rännstenen, skal, godispapper och cigarettfimpar. Jag har aldrig förstått hur människor så obekymrat kan skräpa ner sitt livsutrymme. Själv har jag alltid varit mycket ordningsam, både med mitt hem och min kropp. Städar regelbundet, duschar varje dag, stryker min uniform och tvättar händerna noga och ofta. För mig innebar pandemin ingen större omställning, bara munskydd och någon extra meters avstånd, annars allt som vanligt. Handsprit hade jag naturligtvis redan.

Min vanliga plats i bussen är inte ledig, så jag sätter mig långt bak vid ett fönster. Tittar halvseende ut över de gator vi passerar. Portuppgångar, butiker, snabbmatsrestauranger. Utanför en spelbutik saktar bussen farten för ett övergångsställe och min blick sveper över löpsedlarna, dagstidningar och veckotidningar. Och där, på löpet för en damtidning, jag hajar till – det är hon! Visst är det hon? Flätor och hätta, rodnande kinder och en antydan till leende. Men bussen kör vidare innan jag hinner bli säker. Och varför skulle det ha varit hon? Jag ruskar på huvudet och försöker klara tankarna. Vad är det som händer med mig? Släpp det nu, innan du på allvar förlorar fästet!

Men jag kan inte släppa det. Hur skulle jag kunna det? Tanken på ölpigan och löpsedeln håller mig i ett järngrepp, och redan tidigt nästa morgon är jag på väg till spelbutiken. Jag vet inte vad jag hoppas på, att se henne eller att inte göra det, vilket skulle vara värst? Vilket skulle betyda att jag håller på att förlora förståndet? Jag går upp för backen till spelbutiken. Bruset av pendlarbilar är ett stadigt malande i bakgrunden och jag är långt ifrån ensam på trottoaren. Jag korsar övergångsstället där bussen saktade in igår utan att riktigt se mig för och en bilist tutar ilsket. Var jag inte vaken innan så är jag det nu!

Jag går fram till spelbutiken och betraktar löpsedlarna noga. Hon är inte där. Ingen av bilderna är ens vagt lik henne och än en gång tvivlar jag på mina sinnen. Ändå, eller kanske just därför, går jag in i butiken. Jag betraktar ställningen med damtidningar, går igenom varje framsida noggrant, går vidare till korsordstidningar och sedan dagstidningar. Ingenting.
- Kan jag hjälpa dig?
Jag rycker till av expeditens fråga, har varit så inne i mitt att jag inte ens hälsade när jag gick in i den lilla butiken. Har i ärlighetens namn inte ens tänkt på att jag ska möta en människa här. Jag tar mod till mig och frågar om de bytt löpsedlar sedan igår, men får svaret att de bara bytt på dagstidningar, de övriga byts i början av veckan och är samma sedan i måndags. Jag känner mig nästan inte ens förvånad. Nästan.

I taket bakom disken hänger en TV påslagen och visar ett evenemang. Svettiga människor rusar runt på en plan och jagar något objekt, jag har aldrig brytt mig om sport. En reporter i förgrunden berättar något, men ljudet är avstängt så jag hör inte vad. Glada människor skymtar förbi i bakgrunden, och där är hon. Hon har ryggen emot men ser sig över axeln och tittar leende in i kameran innan hon försvinner ut ur bilden. Visst var det hon! Visst var det hon?
- Såg du det där?
Expediten tittar oförstående först på mig, sedan på TV’n. Har inte sett någonting vad det verkar, och hur ska jag förklara vad det var jag såg? Tror att jag såg. Kanske såg? Hjärtat dunkar hårt.
- Vilken kanal är det?
Expediten rycker på axlarna och svarar att det är någon direktsänd sportkanal. Jag insisterar inte. Vill inte verka så manisk som jag känner mig. Vill plötsligt vara normal. Vill gå, men känner att jag i normalitetens namn borde köpa något.

Tidningarna intresserar mig inte längre, och eftersom jag inte röker är också tobaksutbudet ointressant. Om trav och tips kan jag inget, och godis har aldrig varit min grej. Jag brukar kunna titta med avundsjuka på hur någon njutningsfullt äter en Snickers, önska att jag kunde känna den där tillfredsställelsen av fett och socker, men har aldrig upplevt det så. Känner bara en vag känsla av klibbig avsmak.
- En skraplott tack. säger jag och försöker dölja hur andfådd jag känner mig.
Expediten tar fram ett urval och jag väljer en på måfå, en av de vanligare sorterna. Betalar och går. Jag stoppar ner lotten i plånboken.

Hela dagen har jag betraktat museets tavlor. Noggrant, nästan misstänksamt. Men alla är som de alltid har varit. Jag vet inte om det gör mig lättad eller besviken. Om jag bara haft någon att dela tankarna med, som det är nu känns det som om de tar större plats än mitt huvud har utrymme för. Bara Traktatet undviker jag, skyndar förbi den och tittar medvetet åt ett annat håll. Den är inte min tavla längre, och den skaver i mig som en sten i en sko.

Jag behöver verkligen tänka. Förstå vad som händer med mig. Eller inte tänka kanske är lösningen? Om jag tänker mindre istället för mer? Men det som händer går inte att bortse ifrån. Jag hoppar av bussen flera stationer tidigare och promenerar genom kvällen. Löpsedlarna utanför spelbutiken har krigsrubriker. Bokstavligen, det är som om allt håller på att brinna upp samtidigt. Klimat, brott, politik. Bara elände och kaos. Och ingen ölpiga att se, vilket jag heller inte direkt förväntat mig tror jag. Jag vandrar vidare och tänker att inte ens mitt lilla hörn av universum är befriat från kaos. Men jag känner ändå någon slags lugn. Håller jag på att bli galen? Troligen. Spelar det någon roll? Troligen inte.

- Kan du komma in till mig vid lunch? Det rör Traktatet.
Chefen låter bekymrad och orden gör mig kallsvettig. Har de upptäckt nu att det är något väldigt fel med tavlan? Flera dagar har gått utan att jag sett eller hört något ovanligt och jag har så smått börjat vänja mig vid tanken på att allt varit en inbillning. Eller tanke, snarare brist på tankar. Undvika att tänka och undvika att gå för nära Traktatet där jag fortfarande blir påmind om ölpigans oförklarliga frånvaro. Jag har börjat återfå ett lugn och en rutin. En ny runda där jag går omvägar kring Traktatet men i övrigt patrullerar av museet enligt fasta mönster. Men nu känner jag tydligt hur skört det är. Så ömtåligt att några ord och en blick river ned mig helt.  Ångesten bränner i mig hela förmiddagen, det som hänt med tavlan faller definitivt på mig, det är mitt jobb att vakta konsten.

Det borde vara en lättnad att få reda på att jag trots allt inte inbillat mig allt. Borde vara, men är det inte. Jag har skjutit ifrån mig alla praktiska implikationer av händelsen och helt enkelt gått vidare utan den. Så att säga vänt blad, utan att närmare analysera vad det betyder. Nu är räkenskapens timme kommen som de säger. Nu ska alla skevheter få sin förklaring. Ofrivilligt rättar jag till min skärmmössa och stryker bort osynligt ludd från uniformsjackan. Svetten kliar i min nacke när jag knackar på museichefens dörr.

När jag kliver in i rummet ser jag att även kuratorn är där. Jag vill säga att jag kan förklara, men det är ju just det jag inte kan. Jag blir stående i dörröppningen. Chefen visar med handen mot en stol.
- Var snäll och sätt dig ned.
Mitt hjärta slår ett dubbelslag och jag känner hur den stärkta skjortkragen stramar. På något sätt tar jag mig ändå bort till den anvisade platsen och slår mig ner.
- Som jag sa rör det Traktatet.
Det susar i mina öron och mina lackade skor känns mycket trånga. Håller jag på att svimma? Jag harklar mig för att säga något, vad vet jag inte. Bara en instinkt att försvara mig. Men här finns inga undanflykter.
- När vi skulle byta glaset upptäckte vi att någonting var mycket fel.
Nu kommer det. Min mun är så torr att jag inte längre skulle kunna tala ens om jag hade något att säga.
- Det är en vattenläcka i taket ovanför Traktatet och vattnet har börjat leta sig ner i väggen. Jag tittar oförstående på dem.
- Det kommer bli en dyr reparation och vi kommer behöva stänga museet under en tid. Men hade du inte varit så snabb med att säga till hade skadan hunnit bli mycket värre och tavlan hade kunnat ta skada. Vi vill verkligen tacka dig för din rådighet.

Jag sitter helt stilla, frusen och oförstående. De båda tackar mig och skakar hand och upprepar prisande ord om min driftighet och kvickhet. Säger något om fastighetsansvar och renovering och något om att hålla nere kostnader. Jag lyssnar men förstår inte. Kanske svarar jag något passande, kanske hör de mig säga vad de vill höra. Jag lyckas få ur mig någonting ursäktande om att jag inte mår helt bra och skulle behöva gå hem tidigare. Blir mött med idel förståelse och sympati, jag skall givetvis sjukskriva mig och ta den tid jag behöver, ingen brådska tillbaka och hälsan är trots allt viktigast. Jag reser mig och går.

Planlöst rör jag mig i staden. Jag har gått i timmar men fötterna hittar dit hjärnan inte vet att de är på väg. Jag inser att jag närmat mig mina egna kvarter, är vid min vanliga hållplats nära mitt hem. Jag stannar till och tittar på hållplatsens digitala reklamskylt, den har en klocka högst upp och bilderna byts efter ett rullande schema. Klockan visar att det knappt är kväll. På skärmen syns ett gnistrande paradis med vit sand och turkosa vågor, en sådan plats som man bara ser på bild. Som en skarp kontrast ser jag en råtta springa längs med husväggen och slinka in i ett buskage. Smutsiga skadedjur. Skärmen flimrar till och en leende förälder har tvättat sitt barns nedfläckade kläder, tål bus och skoj.

Så byts bilden igen och där är hon, ölpigan. Fast utan ölstop i händerna, hon står bara rakt upp och ned, tittar ut ur bilden. Men det är tvivels utan hon, med klänning och förkläde, flätor och den gröna hättan. Fascinerat betraktar jag hennes anletsdrag, de har aldrig förr varit så tydliga. Inte ens på Traktatet. Hennes ögon är grå och jag ser en antydan till fräknar bakom rodnaden. Skuggan av ett leende som kröker ena mungipan uppåt. Jag insuper bilden i djupa drag, kan inte se mig mätt på den. Följer varenda linje och varenda krökning och buktning. Jag vill vända mig om för att se om någon annan kan se henne, men vågar inte släppa henne med blicken.

Så skiftar bilden igen och nu är det en rykande het kopp kaffe i en grönglaserad mugg. Jag känner mig lätt om huvudet, jag har glömt att andas. Jag ser mig om men ingen tittar, varken på mig eller på reklamskylten. De har sin riktning eller sina telefoner att uppta sig med. Jag står kvar och betraktar skylten medan reklambilderna växlar. Jag minns inte om jag kunde möta hennes blick, eller ens vad, om något, hon var reklam för. Efter en stund kommer den turkosa stranden tillbaka, sedan tvättmedelsreklamen. Med spänd förväntan räknar jag sekunderna mot nästa bild. Ändå blir jag inte förvånad när det är kaffereklamen som dyker upp. Och så nästa, och nästa. Jag står kvar ytterligare en reklamcykel, men hon dyker inte upp igen. Trots det känner jag mig uppspelt, jag vill nästan skratta högt. Inser till min lättnad att om det här är galenskap kan jag bära den.

Kvällen känns ung som det brukar heta, och istället för att gå den sista biten hem styr jag stegen mot närmsta café. Här är det inte mycket folk vid den här tiden, så jag kan lätt välja var jag vill sitta. Det blir ett hörnbord med fönster ut över trottoaren. När jag betalar ser jag skraplotten som ligger kvar i plånboken orörd, som ett minne av en ångest jag inte längre känner. Detta är väl ett tillfälle så gott som något? Så jag slår mig ner och tar fram lotten. Plockar upp min hemnyckel, dess huvud blir bra för att skrapa med.

Jag börjar med bonusrutan, för att ha den avklarad. En gång vinsten. Första rutan är en måttlig summa, och nästa lika så. Så kommer en högvinst och ofrivilligt tänker jag att vad skulle jag göra om jag vann? Jag tänker på den turkosa stranden med sin vita sand. Nästa ruta är en låg summa och jag ler lite vemodigt, en ny lott. Jag fortsätter skrapa och ytterligare en låg summa och några spridda högre utan par. På den åttonde rutan kommer nästa högvinst fram. Pulsen ökar, obetydligt men kännbart och handflatan känns fuktig mot den svala nyckeln. En ruta kvar att skrapa. Par på ny lott och på högvinst, och en ruta kvar att skrapa.

Så hör jag ett skratt utifrån, inte klingande eller bullrigt, men högt och hjärtligt. Jag tittar upp och ser en skymt av flätor och en grön hätta försvinna runt ett hörn. Det var det tänker jag. Utan att längre känna minsta tvekan skrapar jag trosvisst den sista rutan.