Det luktar konstigt på sjukhuset, som plåster och handsprit fast mycket starkare. Sterilt. Som en hård kontrast mot det har man låtit sätta upp tavlor och någon har målat träd och ballonger på en vägg. Det ser helt sjukt ut, som om man har försökt inreda ett barnkalas och misslyckats.
Mamma blir kvar i entrén och ska möta Gabriels pappa där. Björn heter han, pappan, fast han är tunn och kort och energisk som sin son. Björn borde vara namnet på någon som är stor och trygg och hårig. Gabriels pappa har kalt huvud och smala händer med långa fingrar som liksom dirigerar när han pratar.
Jag går genom en korridor som luktar mer sterilt och har fler konstiga väggmålningar. I ett skåp på en vägg har någon ställt upp gammeldags leksaker bakom en låst glasskiva och det känns som om det här är en plats där ingen skrattar eller leker. Mina sneakers dunsar ihåligt mot linoleumgolvet.
Väl framme på avdelningen visar en sjuksköterska mig vägen till rummet och Björn möter mig i dörren.
”Marianne blir kvar där inne,” säger han. ”Stanna inte så länge är du snäll, han är trött.”
Gabriels mamma sitter på en stol vid fönstret. Hon ser gråare och pösigare ut än hon brukar. Henne ser jag, men inte Gabriel. Jag ser stål och rör och dropp, jag ser en jättestor säng och filtar, men ingen person därunder. Jag ser att det sitter en nalle på bänken bredvid sängen. Den har jag inte sett sen vi gick på mellanstadiet.
”Har han dragit?” hinner jag tänka medan jag hälsar på Marianne. ”Det vore typiskt honom.” Men så rör sig filtarna lite och jag ser ett par ögon som jag definitivt känner väl. Trötta och matta men välbekanta, och jag söker med blicken och försöker hitta resten av Gabriel där inne bland all utrustning.
Det blir inte som jag har tänkt mig. Gabriel är för trött för att jag ska kunna förmå mig att ta fram pappren med läxor jag tagit med mig. Han är för trött för att prata, och lite rörig av medicinerna. Svarar kort och osammanhängande på det jag säger. Mina ord tar snabbt slut när hans svar inte ger något tuggmotstånd. Jo, allt är bra, skolan går bra, alla hälsar. Sen finns det inte så mycket mer att säga, och när Gabriel börjar blinka sömnigt kommer jag ihåg vad Björn sagt och förbereder mig för att gå. Då är det som om han vaknar till och han tittar på mig med klarare blick än på hela besöket.
”Du kommer väl tillbaka?” frågar han.
”Det är klart,” svarar jag. ”Jag är tillbaka om några dagar. Klart jag kommer.”
Gabriel rör sig under filtarna och en hand letar sig fram, gör tummen upp. Slangarna till droppställningen rör sig. Sedan lutar han sig tillbaka mot kuddarna. Utmattad, det ser ut som om han redan sover.
I bilen hem sätter jag på mig lurar och lyssnar på musik högt. Jag vet inte om det är för att slippa prata eller för att slippa tänka.
