Kickar - Kapitel 35.

 

När jag berättar för Gabriel om Jenny och hennes mamma sitter han tyst en lång stund. Han gnider sig på benen sådär som han börjat göra när han är fundersam och tänker.

”Jag var verkligen en röv igår, eller hur?” frågar Gabriel till slut.

”Mm.” svarar jag. ”En total knotig plattröv.”

Gabriel skrattar till.

”Vet du, det här är faktiskt en riktig skitvärld ibland.” säger han sedan med mer allvar i rösten.

”Mm.” hummar jag igen. ”Universum bryr sig sannerligen inte ett skit.”

”Nej. Universum bryr sig inte. Men jag tror att jag gör det. Jag ska på allvar försöka skärpa mig nästa gång. Kan det bli en nästa gång tror du?”

Jag vet inte om det kan bli en nästa gång. Men så tänker jag på att jag verkligen gillar Molle och Jenny och att jag tror att Gabriel också skulle göra det om han gav det en chans. Dessutom kommer vi att gå i samma klass igen alla fyra till hösten och det vore ju smidigt om vi inte hatar varandra då.

”Jag ska försöka komma på något.” säger jag men Gabriel slår ifrån sig. Menar att det var han som gjorde fel och då får han själv ta ansvar att rätta till det. Så han lånar min telefon och skriver till Jenny och ber om ursäkt. Hon svarar inte.

Det är Molle som till slut kommer på ett sätt. Han messar och föreslår att vi allihop ska mötas i ett skjutarspel, så att Jenny och Gabriel kan banka skiten ur varandra eftersom det verkar vara vad de i själva verket vill. Jag tycker idén är bra men Gabriel är tveksam.

”Vad händer om jag spelar skjortan av henne då, på vilket sätt skulle det göra saken bättre?”

Jag skrattar. Jag har trots allt spelat mot Jenny och vet vad hon går för.

”Jag tror du har lite väl höga tankar om dig själv!” säger jag. ”Fokusera du på att överleva istället så låter vi Jenny ta ansvar för sig!”

Vi tar varsin konsol och resten av eftermiddagen får vi verkligen kämpa för vår överlevnad. Vi är bättre på attack men strategin brister och vi hamnar i listiga bakhåll. Glåporden och tillmälen haglar och rond efter rond spelar vi tills vi till slut måste erkänna oss besegrade. Samtidigt känns det som om en stor knut har lösts upp och någonting har lättat.

Kickar - Kapitel 34.

 

Det är fortfarande ljust ute trots att klockan börjar bli mycket. Jag går igenom dagen och försöker bena ut varför det blev så fel. Måste jag välja kommer jag välja Gabriel, det har alltid varit vi. Men jag gillar verkligen Jenny och Molle och vill inte behöva välja. Samtidigt vet jag inte hur jag ska närma mig dem igen.

Jag är fortfarande arg på Gabriel, men jag tror att jag förstår honom lite bättre. Han börjar bli så van vid att alla fokuserar på hans skada att han börjar göra det själv också. Och han vill inte vara bara den där killen i rullstol. Han måste ha varit inställd på att det var så han skulle bli bemött, och det gjorde honom taggig och ilsken. Hellre vara den som går till angrepp först i så fall antar jag. Skrämma bort folk innan de hinner göra en illa. Jag förstår på sätt och vis, men ändå är det en jävligt kass strategi om man vill lära känna människor.

Jag har dåligt samvete för Jenny och Molle också, de hade aldrig en chans att göra rätt och det var jag som bett dem komma. Visst var de nyfikna på att träffa Gabriel, men det var jag som hade insisterat och planerat alltihop. Jag borde verkligen ringa Jenny och be om ursäkt, hon förtjänade inte hur Gabriel behandlade henne. Jag borde, men så kommer jag ihåg hennes mörka blick och hur snabbt hon gått därifrån. Hon måste verkligen ha blivit riktigt arg.

Jag är för feg för att ringa till Jenny. Jag orkar helt enkelt inte med mer drama idag. Samtidigt känner jag att jag behöver göra något för mitt dåliga samvete. Så jag messar Molle och skriver att jag är ledsen för hur det blev och att jag ber om ursäkt för dagen.

Efter att jag skickat meddelandet vankar jag oroligt i rummet, plockar i kläderna och sätter för första gången på månader på Jolie Pages skiva i lurarna.

Det tar inte lång tid innan Molle svarar. Han skriver att det inte är jag som borde be om ursäkt eftersom det ju faktiskt inte var jag som varit en idiot utan Gabriel. Jag försöker förklara att Gabriel varit så arg sedan han skadade sig och att det inte är så lätt att veta vilka situationer som kommer funka. Att jag verkligen trodde att vi hade kunnat ha trevligt ihop.

Molle svarar att han förstår hur det är, men jag undrar om han verkligen kan göra det. Han insisterar på att han faktiskt kan förstå, att det är lättare än jag tror. Jag undrar hur han vet det.

Då berättar Molle någonting jag inte hade en susning om. För några år sedan var Jenny ute och åkte bil med sin mamma när en full bilist kom över i fel körbana och frontalkrockade med dem. Jennys mamma dog i olyckan men Jenny klarade sig helt oskadd. Omtumlad och mörbultad men helt utan fysiska skador. Bildörrarna hade inte gått att öppna och Jenny hade suttit fast i bilen med sin döda mamma tills räddningspersonalen kom.

Efter det har Jenny kunnat bli häftigt arg utan att det finns någon anledning till det som Molle kan se. Under allt det glada och pigga som jag känner som Jenny finns en väldig massa sorg och ilska, men hon släpper inte fram den annat än när hon och Molle är själva.

Jag visste inte det. Jag skriver till Molle att jag verkligen inte hade någon aning. Han svarar att självklart hade jag inte det eftersom hon inte vill att folk ska veta. Att han tror att hon inte vill att de ska tycka synd om henne som de tycker synd om Gabriel. Att hon till skillnad mot Gabriel kan gömma undan sina ärr. Hans sitter liksom på utsidan, medans hennes sitter inuti.

Jag frågar om Molle tror att det går att reparera dagen som varit och låta Gabriel och Jenny träffas igen. Den här gången tar det längre tid innan han svarar att han faktiskt inte vet, men att det nog behövs lite tid. Jag ber honom hälsa Jenny att jag är ledsen för att dagen blev som den blev innan vi säger god natt. Det finns så mycket man inte vet om människor.

Kickar - Kapitel 33.

 

Vad fan hände egentligen? Jag tittar mot där Molle och Jenny försvunnit, sedan mot Gabriel. Jag förstår ingenting. En geting surrar mot pastaskålen på bordet.

”Vad fan var det som hände egentligen?” frågar jag Gabriel. Jag hör att jag låter arg fast jag trodde jag mer var förvirrad.

”Men det såg du ju! De är idioter!” Gabriel låter mer trumpen än arg nu.

”Måste du vara en sån jävla röv?” frågar jag med en rätt syrlig anklagelse i rösten.

”Du är inte min räddare. Du är inte min skötare om du kommer ihåg det?”

”Men bete dig inte som om du behöver en då!” svarar jag. Rösten är hög och lite gäll. Jag inser att under hela situationen är det bara jag som höjt rösten.

”Vet du,” säger Gabriel, ”du kan ta din godhet och köra upp den i arslet!”

”I ditt arsle i sådana fall!” svarar jag och Gabriel tittar förvånat mot mig.

Med ilskna steg går jag bort till pastaskålen, tar en handduk och försöker vifta bort getingen. Den är ihärdig och kommer tillbaka, söker sig mot maten. Jag viftar till den igen och slänger handduken över skålen för att skydda salladen. Som om den inte ändå kommer bli förstörd nu.

Så går luften ur mig och jag pyser ner vid picknikbordet och blir sittande. Pillar på en flisa i träet och tittar tomt framför mig.

Jag tror att Gabriel ska dra där ifrån, men han rör sig inte. Han ser också alldeles urblåst ut och jag förstår inte vad som har gått fel, bara att jag ansträngt mig för mycket. Igen.

Vi sitter så vid bordet, tysta och utan att se på varandra. Bara sitter där. Det går en lång stund och allt känns bara konstigt. Jag hör hur Gabriel andas men jag kommer inte på någonting att säga eller göra. Bara pillar på träflisan. Tiden går i ultrarapid.

”När jag drömmer kan jag fortfarande gå.” säger Gabriel från ingenstans. ”Jag drömmer att jag springer eller åker skateboard. Helt vanliga grejer.”

”Det är väl inte så konstigt egentligen.” svarar jag. ”Jag menar, du har ju gått större delen av ditt liv, så då kanske det är normalt att gå i drömmen?”

Jag tar fram Oreospaketet och tar en kaka, sträcker paketet mot Gabriel som också tar en. Fingrar på den utan att smaka.

”Jo,” säger Gabriel, ”men ibland drömmer jag helt andra grejer. Jag drömmer att jag går på ett stort öppet torg. Bara går, som vanligt, på väg någon stans. Och så kommer jag plötsligt på att jag har glömt rullstolen. Då är det som om benen sviker mig och kraften smälter ur dem. Jag segnar ner och inser att jag är fast där, mitt på det öppna torget, utan möjlighet att ta mig någonstans. Jag är helt ensam bland alla människor och helt utlämnad i världen. Det är fruktansvärt skrämmande.”

Vad ska jag svara på det? Att jag förstår? Det gör jag inte. Ännu en av de här sakerna jag inte förstår och inte kan relatera till.

”Det låter tungt” säger jag. Hör hur futtigt det låter, så otillräckligt. Jag tänker på hur jag ogillar att springa. Att jag cyklar, men som en transportform. Jag har aldrig haft den där glädjen i att röra mig som Gabriel hade, explosiviteten. Jag bara förflyttar mig. Jag lever i mitt huvud. Gabriel levde mitt i sin kropp innan olyckan. Var ska han leva nu?