Jag har alltid gillat musik. Mest ballader. Jag har båda Jolie Pages album och brukade lyssna på ”Summer's day comparison” när jag mådde riktigt bra. Men nu har det blivit färre ballader och mer growl, mer Pentatonic trollfest och The downtrodden masses. Page har inte känts lika aktuell som innan och jag har behövt mer tyngd och revor i ljuden, mer mörker och stamp, som DTM.
Jag undrar hur mycket av det här som har att göra med att jag blivit äldre, och hur mycket som har att göra med Gabriel. Att jag liksom är färdig med att låna sorgsna känslor av andra och bli av med arget istället. Som en pysventil tänker jag. Istället för att använda musiken för att hitta in i känslor har jag börjat använda den för att hitta ut ur dem.
Men idag är jag på gott humör och lyssnar ändå på Pentatonic trollfest. Deras ”Moon landing conspiracy” och "Sound bang solution” passar mig perfekt. River och sliter i ljuden och har ändå melodi och upbeat. Lite som en sockerstinn treåring med ett baseballträ. Jag ler, det är Gabriels jämförelse, och känner jag honom rätt har han snott den från någonstans. Det är okej. Idag känns det riktigt bra, och jag sätter spelaren på repeat och lutar mig tillbaka med lurarna tätt om öronen. Med rätt soundtrack behöver man inte tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar