Jag brukade älska doften av våt asfalt. Brukade älska att hänga med Gabriel i skateparken och se honom träna in nya trick på brädan. Men den här sjukhusparkeringen börjar kännas tröstlös. Grus knastrar under mina sneakers, och Gabriels däck blir blöta. Jag börjar bli innerligt trött på den här parkeringen, trött på våt asfalt, precisionskörning mellan colaburkar och Gabriels ansträngda andetag.
”Vi drar!” säger jag, men Gabriel skakar på huvudet och den våta luggen klistrar vid hans panna. Han ser koncentrerad ut när han försöker backa in mellan två burkar. Det skramlar till när en av dem välter. Han tittar inte upp.
”Nej, jag ska inte gå längre bort. Order från högre ort.”
Jag blir lite förvånad, Gabriel har aldrig direkt varit den som brukat bry sig om att göra vad folk har sagt till honom.
”Vad menar du?” frågar jag.
Han sträcker sig ner för att försöka nå den välta burken. Det skiter sig och den glider mellan hans fuktiga fingrar, rullar iväg. Gabriel svär och rullar iväg efter burken. Betongsuggan jag sitter på är hård och sträv. Jag slår upp hoodien över huvudet, drar ner ärmarna över knogarna och försöker igen.
”Kom igen, vi drar! Vi behöver inte gå långt.” Jag vill bita mig i tungan, jag har sagt går till honom igen, och han ser stukad ut. Blötare än av bara regnet. Eller så inbillar jag mig, han kanske inte tänker på orden som jag gör. Kanske inte tänker på att han inte går? Det är klart att han gör! Lukten av asfalt blandar sig med den vaddiga lukten av blött bomullstyg.
”Jag får inte sa jag ju!” Irritation i Gabriels röst. Blandat med något tunnare, som utspädd saft.
Jag vill inte vara kvar på parkeringen längre, men jag vill inte tillbaka in i den plåsterluktande cafeterian heller. Blöt asfalt är ändå bättre än lukten av sjukhuskorridor. Jag suckar och hoppar ner från suggan, går bort och hämtar colaburken och ställer tillbaka den på sin plats.
”Sluta backa som en truck då,” säger jag och äntligen flinar han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar