Jag var här i förrgår och rekade. Inget jag har berättat för Gabriel naturligtvis, men jag kollade av hela området så det skulle klaffa. Cykelbana, fasade trottoarkanter, inga trappor till kiosken, ingen superhög disk. Knappt några nivåskillnader på hela sträckan, stället skulle funka perfekt.
Nu har de grävt upp hela skiten, ställt ut trafikkoner och lagt trätrall över gropen. Byggmaterial och kabel ligger utspritt på cykelbanan och en stor jordhög blockerar gräsmattan på ena sidan. En smal stig leder runt hålets andra sida, lerig efter alltför många trampande fötter och frustrerade cyklister. För smal och för lerig för rullstolen, vi kommer inte komma förbi. Trettio meter längre fram ser jag glasskiosken. Trettio korta, långa meter som lika gärna skulle kunna vara evigheten.
”Kom vi drar.” säger jag.
”Men vi skulle ju köpa glass?” Gabriel låter liten på rösten där han står mitt på cykelbanan framför byggropen.
”Skulle, ville, borde!” Jag låter argare än jag vill. ”Man kan väl ångra sig!”
”Du skulle kunna gå?” försöker Gabriel. ”Så väntar jag här?”
Jag vill inte berätta för honom att jag planerade det här så att han ska kunna själv. Vill inte säga att jag irriterar mig på världen som stänger honom ute, men också på honom som bara tar det. Aldrig klagar och alltid behöver hjälp och ber om den och tar emot den utan att blinka.
Jag känner mig plötsligt så innerligt trött på alltihop. På sommaren och världen och glasskiosken och rullstolen. På Gabriel. Insikten sköljer över mig som en spann kallt vatten. Jag känner mig trött på Gabriel!
Skam och skuldkänslor hugger tag i mig och vrider om, landar i magen som en dålig falafel. Hur kan jag ens känna så? Jag som har ben som fungerar. Jag som kan springa dit och tillbaka på fem minuter. Inga konstigheter. Skulle det vara så farligt? Ändå vill jag bara bort. Tanken på glass får det att vända sig i magen. Och jag kan inte lämna Gabriel och bara dra. Vad är jag för en person egentligen?
”Jag måste skita.” säger jag. ”Kan vi gå tillbaka nu?”
Och Gabriel följer med, som han alltid gör nu för tiden. Följer med utan att säga emot. Bara vänder rullstolen och börjar rulla tillbaka mot avdelningen.
”Förlåt.” säger han när vi skiljs åt utanför dörrarna.
”Det är okej.” säger jag och känner mig som en ännu större skithög som får Gabriel att be om ursäkt när det är jag som varit dum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar