Det tog kanske en halv dag innan jag började sakna Gabriel på allvar. Jag behöver möjligen inte göra det så komplicerat? Vi sitter i Gabriels rum på sjukhuset och kollar på pranks ihop på hans surfplatta. Skrattar och byter meme på våra telefoner.
Solen skiner ute men idag sitter vi inne. Ingen träning, inga utflykter, bara Gabriel och jag som sitter och tramsar på det där sättet vi alltid har gjort.
Jag funderar på om jag ska dela min spellista med Gabriel. Tänk om han inte gillar den? Han gillade aldrig Jolie Page, och det störde mig inte, men tänk om han inte gillar Pentatonic Trollfest eller DTM? På något sätt känns det betydligt viktigare.
Jag bestämmer mig för att visa honom äventyraren Aron istället. Någon som kan fungera som inspiration, vara något att sikta mot. Någon som ser möjligheter istället för hinder.
”Vet du vad” säger Gabriel. ”Jag är rätt trött på alla historier med lyckliga slut och allt solsken som folk försöker mata mig med.”
Stämningen är spänd igen, det går så fort mellan humören nu för tiden och jag hänger inte med. Men den här gången tänker jag inte ge upp.
”Vad vill du ha då?” frågar jag. ”Vad är det du behöver?”
”Jag vet inte,” svarar han. ”Mindre halleluja och lyckliga i alla sina dagar. Jag behöver inte veta att jag kan bli astronaut eller filmstjärna. Jag behöver veta att jag kan få ett vanligt jävla liv, att jag kan plugga och få ett jobb och flytta hemifrån. Kanske träffa nån jag gillar.
”Är det därför du tycker om att hänga med Fredrik? För att han har ett liv?”
”Mm. Och för att han fattar. Och för att han pratar med mig.”
”Vad menar du? Jag pratar väl med dig?”
”Inte alltid. Idag gör du det, och det är fint.”
”Men Björn och Marianne då?” frågar jag.
”Mamma och pappa har gått sönder. Pappa pratar med kommunen och mamma pratar med gud, men ingen av dem pratar med mig. De pratar om mig och till mig, men de har slutat prata med mig.”
Jag förstår inte riktigt vad han menar, men samtidigt gör jag det. På sätt och vis. Björn har ägnat massor med tid på att ta reda på rättigheter och möjligheter och anpassningar och hjälpmedel. Blivit sådär praktisk och fokuserad som mamma brukar bli när något är jobbigt. Marianne har istället ägnat tid åt att prata med sjukhusprästen och med någon som kallas diakon. Hon har väl antagligen alltid trott på gud, men nu har det blivit viktigt på ett helt nytt sätt för henne.
”Jag begriper inte vad hon håller på med.” säger Gabriel. ”Om jag hade trott på gud hade jag varit skitförbannad på honom. Det hade varit så skönt att vara förbannad på någon. Men med mamma är det mer som om hon försöker smöra för gud. Som om hon skulle kunna få honom att ångra sig eller nåt bara hon är god nog.”
”Vet du” säger jag ”jag tror inte att universum bryr sig.”
”Nope,” svarar Gabriel. ”Universum bryr sig inte ett skit!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar