Det är första gången jag har sommarlov utan att kunna hänga med Gabriel närhelst jag vill. Jag läser mycket, mest fantasy, spelar och lyssnar på musik. En del av tiden är jag med Molle och Jenny, vi åker och badar eller drar till stan. Men mest är jag hemma när jag inte är och hälsar på Gabriel.
Jag har inte direkt långtråkigt, men det är något som fattas och jag längtar tills Gabriel kommer hem. Det ska bli snart, de håller på att bygga om hemma hos honom, fixa badrummet och ta bort trösklar och möblera om Gabriels rum och köket. Jag längtar. Jävlar vad jag längtar!
Samtidigt fattar jag ju att det inte kommer bli som förut, att det är nytt nu och att saker kommer att bli annorlunda. Men annorlunda behöver ju inte betyda sämre?
Mamma och pappa har hjälpt mig att möblera om på mitt rum. Vi har tagit bort soffan och satt dit saccosäckar istället, som man lätt kan flytta undan. Gjort lite mer plats i rummet så det ska funka att spela ihop eller bara hänga. Samtidigt har vi gjort om så lite som möjligt. Jag vill inte att det skall kännas som kalaskorridoren på sjukhuset, som om man ansträngt sig för mycket.
Jenny frågade om hon och Molle skulle hänga med till sjukhuset och hälsa på Gabriel, men jag tycker det hade känts konstigt. De umgicks ju inte med honom innan olyckan, så varför ska de göra det nu? Å andra sidan umgicks inte jag med dem innan, och det vore skönt att få ihop några av de olika pusslen i livet till en sammanhängande bild. Jag vet bara inte hur jag ska få ihop det. Tänk om Gabriel inte gillar dem? Jag har knappt pratat med honom om dem och nu känns det som om det gått så lång tid. Som om Jenny och Molle är en fånig och helt onödig hemlighet, nästan som en lögn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar