Vi är ute på sjukhusparkeringen igen, med tomma colaburkar och betongsuggor och manöverövningar. Gabriel blir hela tiden bättre på att köra, men han stör sig på att han inte får ta bort tippskydden bak på rullstolen. Jag tycker det är rätt skönt ändå, vet inte vad jag skulle göra om han vippade baklänges och slog i huvudet. Men Gabriel retar sig på det, det är en del moves som Fredrik gör som han längtar efter att lära sig.
”Vad är de rädda för? Att jag ska bryta ryggen igen eller? Det är ju inte som om det skulle göra så stor skillnad!”
Han låter kaxig, men jag undrar om han verkligen är så självsäker som han verkar. Jag tar mod till mig och ställer en fråga som jag funderat mycket på.
”Vad var det som hände egentligen? Vad hände då när du gjorde illa dig?”
Gabriel blir tyst. Snurrar lite fram och tillbaka på stället. Han är tyst så länge att jag tror att han inte tänker svara.
”Jag vet faktiskt inte” säger han till slut. ”Jag minns inte. Inte olyckan alls och nästan inget från den första tiden på sjukhuset.”
”Kommer du inte ihåg nånting?” frågar jag.
”Bara bitar, men det är liksom hopblandat med sånt som andra har berättat. Hur mamma gråter och lamporna i sjukhustaket och vad doktorn heter och så. Allt är mest gröt den där första tiden.”
”Är det läskigt? Att inte veta vad som hände?” frågar jag.
”Mm,” svarar Gabriel. ”Det är läskigt att ha ett hål i minnet. Att nånting som är så stort att det förändrar hela livet samtidigt inte går att få ordentlig form på.”
”Hur känns dina ben egentligen?”
”De känns inte alls.” svarar han.
”Men liksom känns de tunga eller lätta?”
”Det känns som att de bara är där. Som påhäng. De känns inte alls. Det finns saker som gör ont, men det är inte benen utan mer de delar där de sitter. Och alla bitar som jag måste lära mig att använda på helt nya sätt.”
”Vad menar du? Det låter nästan som om du är som ett pussel?” säger jag osäkert.
”Jag brukade tro att jaget fanns i huvudet.” säger Gabriel. Han rulla fortfarande fram och tillbaka på rullstolen, väger på hjulen. Han tvekar lite innan han fortsätter prata. ”Men mycket av det som jag tyckte var jag fanns i hela kroppen och nu fungerar den inte som den brukade. Det gör att jag funderar på om jag verkligen är samma person. Samtidigt känner jag mig på sätt och vis som precis samma person. Det är märkligt.”
Han snurrar runt på stället, lutar sig fram och gnuggar sig på knäna. Jag ser plötsligt att hans ben har blivit mycket smalare än de var tidigare. De ser nästan spinkiga ut.
”En del av jaget sitter liksom i hela kroppen, i hur den känns och hur man använder den, inte bara i huvudet. En del av mitt jag ligger till och med utanför kroppen, i hur andra människor tittar på mig.”
”Vad då hur andra tittar på dig?” Jag tycker jag låter dum när jag frågar, men vill förstå hur han menar.
”Det är som om andra antingen tittar på mig som om jag är en stackare som inte klarar någonting. Eller som en hjälte, som om allt jag gör är fantastiskt. Jag kan inte peta mig i näsan längre utan att det betyder någonting.”
Jag skrattar till lite, fast jag egentligen inte tycker det är särskilt roligt. Mest sorgligt.
”Ingen förväntar sig något av mig längre” säger Gabriel. Jag kan göra vad som helst, eller ingenting alls. Det är frustrerande.”
Jag vet inte vad jag ska svara på det. Jag har märkt att när jag inte vet vad jag ska säga så är det ofta bättre att bara vara tyst. Låta Gabriel prata färdigt och fylla i svaren själv. Särskilt på de frågor jag inte vet hur jag ska formulera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar