När taxibussen äntligen kommer har Gabriel väntat en stund. Jag fick inte följa med ner men jag ser genom fönstret att han får hjälp ombord av chauffören. Jag tänker att jag måste kolla upp badplatserna för att se vilken som skulle funka bäst. Det borde gå att få en del information på kommunens hemsida och resten bör jag kunna se via Google. Om det inte räcker får jag helt enkelt åka och reka.
Men istället går jag ut på nätet och kollar om det finns något spelschema för DTMs turné. Det är två veckor kvar tills Rebell släpps på de stora plattformarna, och därefter ska turnén inledas på diverse mindre klubbar i Norden för att under hösten spela vidare i Europa. Fördelen med att gilla ett mindre känt band är att de spelar på alla klubbar de kommer över, och jag inser att det kommer en spelning alldeles i närheten. Grymt!
Biljetterna kommer släppas om bara några dagar och jag kan inte vänta tills jag kan berätta för Gabriel. Vi ska gå på konsert!
Jag mailar till lokalen och berättar att vi ska på spelningen och att en av oss sitter i rullstol och frågar om det är något särskilt vi behöver tänka på. Det här ska gå, det bara måste gå!
Nu är jag på gång och jag tänker att det är lika bra att ta tag i något annat som tryckt mig, grejen med Jenny och Molle. Jag skriver ett mess till Jenny att jag vill att de ska träffa Gabriel. Jag trycker send innan jag hinner ångra mig.
Jenny svarar nästan direkt att det var på tiden och att det ska bli roligt. Jag blir glad och lite lättad. Nu återstår bara att ta med Gabriel i planen. Var och när skulle passa? Jag tänker att vi kan ses på gården utanför lägenheten, käka nån picknick vid uteplatsen. Gräsmattan är platt och kortklippt och Gabriel borde kunna sitta vid kortsidan av bordet. Jag börjar planera vad vi ska äta och hur det ska bli, känner mig upprymd vid tanken.
Jag messar Gabriel och skriver att det är ett par kompisar från plugget som jag vill att han ska träffa. Blir lite besviken när svaret kommer, att han vill vänta med det. Han vill ta det i nästa vecka, han har fullt upp med att förbereda för att flytta hem skriver han. Samtidigt blir jag glad att han äntligen kommer att flytta hem. Inga mer besök på sjukhuset, inget mer travande i kalaskorridoren eller tröstlösa manöverövningar på sjukhusparkeringen. Och bäst av allt, vi ska bo nära varandra igen. Allt kommer bli som vanligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar