Ingenting blir som vanligt. Hela hemflytten och resorna till dagrehab och alla omställningar tar på Gabriels krafter och han orkar inte ses. Det går nästan två veckor och vi messar bara några gånger om dagen. Mest meme eller låtar. Rebell har släppts och jag är imponerad, den nya skivan levererar verkligen och jag låter den gå på repeat i lurarna. Den är hes och har pump samtidigt som man känner igen deras stil från tidigare album. Jag har inte haft tillfälle att berätta för Gabriel att jag köpt biljetter till The downtrodden masses spelning, trots att det bara är ett par veckor dit.
Pappa säger att jag behöver ha tålamod, men jag har tråkigt och vill bara att allt ska funka igen. Mamma har pratat en del med Björn i telefon och jag har förstått att det är väldigt svårt att få till alla anpassningar som behövs för att lägenheten ska funka för Gabriel och hela familjen. Marianne ska tydligen ha sagt att det känns som att bo på ett sjukhus. Särskilt badrummet är uppenbarligen svårt att få till och kommunen segar med bostadsanpassningen och försäkringskassan harvar på om något som de kallar föräldraansvar. Jag kunde inte bry mig mindre, om det inte var för att det tar upp all tid som jag hade velat tillbringa med Gabriel.
Jag har tröttnat lite på datorspel, det är inte lika roligt utan Gabriel. Jenny och Molle har en taktik som är alldeles för lik min egen, så det blir lite trist i längden att spela med dem. Men vi åker och badar en del och hänger lite i centrum. Grillen där har en bra falafel och billig läsk som jag tror är fulimporterad, för burkarna funkar inte i pantautomaten.
Molle frågade när vi ska träffa Gabriel och jag blir tvungen att svara att jag inte vet. Men nu kan jag i alla fall berätta för Gabriel vad jag gjort den tid vi inte träffas, och det känns som en lättnad. Jag ser fram emot att de ska mötas, Molle och Jenny är rätt sjysta och alla gillar ju Gabriel. Ändå skaver det att det drar ut så på tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar