När jag kommer hem till Gabriel känner jag knappt igen mig. Så mycket är omgjort och det till och med luktar lite som på sjukhuset. Gabriels rum är helt annorlunda. Våningssängen är borta och istället står där något som ser ut som en sjukhussäng med elektrisk manövrering och grindar längs med långsidan. Det enda som ser ut som vanligt är skrivbordet med speldatorn, men gameingstolen är inte kvar och alla sladdar som ringlat kors och tvärs över golvet är nu prydligt hopbuntade och dragna längs med väggarna.
Gabriel ser lite besvärad ut när han ser hur jag tittar, och jag försöker att inte se ut som om jag gör en grej av det. Jag tror att jag misslyckas.
”Jag har aldrig sett ditt rum så här välstädat!” säger jag och Gabriel flinar lite.
”Det funkar liksom inte att ha golvet som garderob längre. Fillingarna fastnar i hjulen.” Han rullar bort till ett hörn av rummet där det står en liten fåtölj som ser ny ut.
”Här, sätt dig,” säger han och vinkar i riktning mot fåtöljen.
Jag sätter mig ner och inser att vi sitter mitt emot varandra. Gabriel verkar märka det samtidigt som mig och vi sitter där och försöker att inte stirra på varandra som två idioter.
”Allt är inte färdigt ännu” säger Gabriel, som om det behövs en ursäkt. ”Man vet liksom inte vad som funkar utan får pröva sig fram. Varje gång vi har löst en grej är det som om det dyker upp två nya.”
Jag reser mig upp och vrider fåtöljen så att den står med ryggen mot väggen och Gabriel backar in och ställer sig bredvid den. Äntligen är vi sida vid sida och på samma höjd.
”Jag har köpt biljetter till DTM!” säger jag utan inledning. Jag hade tänkt mig en bättre leverans av den informationen, men det är som om samtalet går på styltor. ”Den femtonde. Jag har kollat med lokalen och vi kommer komma in och allt ska funka.”
”Juste att du säger vi.” Gabriel låter syrlig och lite bitter i tonen. ”Jag tror inte direkt det skulle vara något problem för dig?”
”Klart det skulle vara ett problem för mig om det inte funkade. Jag vill ju inte direkt gå utan dig!”
”Då kanske du skulle ha frågat mig först om jag ens vill dit?” Den bitska Gabriel, humöret som växlar och den där oberäkneligheten i reaktionerna som jag ännu inte kunnat vänja mig vid. Fan!
”Kom igen, det blir kul! Vad är du rädd för?”
”Allt!” kontrar Gabriel. ”Jag är rädd för precis varenda del av det! Hur vi ska ta oss dit, om vi kommer komma in, om det kommer att vara trängsel, om jag kommer se något, om jag kommer orka och hur vi kommer därifrån om det inte funkar. Jag är rädd för precis varenda liten grej!”
”Jag har kollat det mesta,” säger jag lite osäkert. ”jag tror verkligen det skulle funka. Vill du inte se DTM live?”
Gabriel svarar inte och lite som en eftersläng lägger jag till ”Jag tror Marianne skulle hata det!”
Det får Gabriel att skratta till och jag känner lättnaden skölja över mig. Ivrigt börjar jag berätta hur jag tänkt att vi ska lägga upp kvällen för att allt ska klaffa. Går igenom planer och detaljer och reservplaner och extra reservplaner för att vi ska kunna gå på spelningen.
”Okej” säger han till slut. ”Men jag gillar inte att du bestämmer saker utan mig. Du är inte min skötare.”
Jag hajar till, så hade jag inte tänkt på att han kunde uppfatta det. Det är svårt att förstå hur Gabriel kommer reagera på saker nu för tiden. Det gör mig nedslagen att han tolkar det så.
”Jag vill gå på mitt livs första konsert och jag vill göra det med världens bästa band och med min bästa kompis. Det är faktiskt inte konstigare än så.”
”Okej,” säger Gabriel igen. ”Men gör mig en tjänst och fråga mig innan nästa gång va?”
”Deal!” säger jag. ”Då går vi i alla fall?”
”Vi går, ” svarar han. ”Även om du är lite trög så vill jag ju inte missa DTM live. Och det kommer reta skiten ur morsan.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar