Äntligen är det dags för alla att träffas. Jag har gjort i ordning pastasallad, bröd, dressing och en karaff flädersaft, ställt fram och dukat upp på ett av picknickborden på gräsplanen utanför vår lägenhet. Vädret är perfekt, soligt men inte för varmt trots att det börjar bli sensommar. Nästan vindstilla.
Gabriel kommer först. Jag har planerat det så, så vi ska hinna fixa om det är något jag glömt att tänka på. Förväntansfull och lite nervös tar jag emot honom, lite mer formellt än jag brukar kanske, liksom hälsar honom välkommen. Som om vi inte ses flera gånger i veckan, eller som om det här är en speciell händelse.
Jenny messar att hon och Molle är på väg. Jag läser upp messet för Gabriel där Jenny har skrivit att det ska bli kul att ses.
”Vi har ju gått i samma skola sen fyran så det är inte direkt som om jag inte vet vilka de är.” Gabriel är lite kort i tonen, eller så inbillar jag mig. Jag har svårt att avgöra vilket, hans humör skiftar så fort numera. Men Molle och Jenny är roliga och lätta att ha att göra med, så det finns ingen anledning för mig att oroa mig. Och alla gillar Gabriel.
Jag ordnar med skålen med pastasallad och korgen med bröd och Oreoskakor när de kommer cyklande. Molle höjer handen i en vinkning och Jenny bromsar och stannar vid oss med en sladd.
”Hej på er!” säger hon glatt och slänger ifrån sig cykeln när hon hoppar av. Molle parkerar ordentligt i cykelstället och går fram till oss.
”Hej Gabriel. Kul att ses. Jag har hört massor om dig från Jonas!”
Gabriel tittar rakt på Molle när han svarar.
”Har du det? Jag har knappt hört något om er.”
Jag stelnar till, det är den kalla rösten och den kantiga Gabriel jag hör. Jag vänder mig mot Jenny med det största leende jag kan hitta i verktygslådan. Hälsar välkommen och frågar hur läget är.
”Fint!” svarar Jenny och tittar forskande mot Gabriel. ”Hur är det med dig Gabriel?”
”Men det är väl uppenbart!” Gabriel slår ut med händerna mot rullstolen och sina ben. ”Eller behöver du gissa?"
”Jag har gjort pastasallad!” Desperationen skiner igenom mina ord. ”Och så kan vi spela kubb sen!”
De andra ignorerar mig. De betraktar ingående varandra, Molle och Jenny tätt ihop och Gabriel mitt emot dem, framåtlutad och med spända axlar. Jenny tar ett steg mot Gabriel och slänger med det långa håret.
”Vad är det med dig?” Vänligheten från nyss är som bortblåst och hon är skarp i rösten. ”Vad är ditt problem egentligen?”
Gabriel lutar sig ännu längre fram i stolen, händerna hårt spända i knät. Han viker inte undan med blicken utan skjuter ut hakan lite.
”Ni är mitt problem! Hela den här pickniken är mitt problem!” Gabriel gestikulerar obestämt omkring sig med den knutna handen. ”Hela den här förbannat krystade situationen!” Han höjer inte rösten men jag hör hur den darrar en liten aning. Molle backar och ser förvirrad ut men Jenny står kvar. Hon blir mörk i blicken men viker inte ner sig. Molle tittar på mig men jag har inget mer att ge.
”Hördu vad vill du egentligen?” morrar Jenny.
”Vad jag vill? Vad jag vill?” Gabriel har fortfarande inte höjt rösten, men vibrationen är starkare. ”Vad vill ni egentligen? Har ni kommit för att kolla på gimpen? Er alldeles privata freakshow! Eller tänker ni godhetsknarka lite i att ni umgås med krymplingen?”
Jenny stirrar på honom med öppen mun. Står blick stilla och andas häftigt, öppnar och stänger händerna. Så vänder hon sig om och stegar iväg mot sin cykel. Tar Molle i armen och drar honom med sig. Hoppar upp och cyklar därifrån utan att vända sig om. Molle tittar mot Gabriel och sedan mot mig och sedan följer han Jenny bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar