Vad fan hände egentligen? Jag tittar mot där Molle och Jenny försvunnit, sedan mot Gabriel. Jag förstår ingenting. En geting surrar mot pastaskålen på bordet.
”Vad fan var det som hände egentligen?” frågar jag Gabriel. Jag hör att jag låter arg fast jag trodde jag mer var förvirrad.
”Men det såg du ju! De är idioter!” Gabriel låter mer trumpen än arg nu.
”Måste du vara en sån jävla röv?” frågar jag med en rätt syrlig anklagelse i rösten.
”Du är inte min räddare. Du är inte min skötare om du kommer ihåg det?”
”Men bete dig inte som om du behöver en då!” svarar jag. Rösten är hög och lite gäll. Jag inser att under hela situationen är det bara jag som höjt rösten.
”Vet du,” säger Gabriel, ”du kan ta din godhet och köra upp den i arslet!”
”I ditt arsle i sådana fall!” svarar jag och Gabriel tittar förvånat mot mig.
Med ilskna steg går jag bort till pastaskålen, tar en handduk och försöker vifta bort getingen. Den är ihärdig och kommer tillbaka, söker sig mot maten. Jag viftar till den igen och slänger handduken över skålen för att skydda salladen. Som om den inte ändå kommer bli förstörd nu.
Så går luften ur mig och jag pyser ner vid picknikbordet och blir sittande. Pillar på en flisa i träet och tittar tomt framför mig.
Jag tror att Gabriel ska dra där ifrån, men han rör sig inte. Han ser också alldeles urblåst ut och jag förstår inte vad som har gått fel, bara att jag ansträngt mig för mycket. Igen.
Vi sitter så vid bordet, tysta och utan att se på varandra. Bara sitter där. Det går en lång stund och allt känns bara konstigt. Jag hör hur Gabriel andas men jag kommer inte på någonting att säga eller göra. Bara pillar på träflisan. Tiden går i ultrarapid.
”När jag drömmer kan jag fortfarande gå.” säger Gabriel från ingenstans. ”Jag drömmer att jag springer eller åker skateboard. Helt vanliga grejer.”
”Det är väl inte så konstigt egentligen.” svarar jag. ”Jag menar, du har ju gått större delen av ditt liv, så då kanske det är normalt att gå i drömmen?”
Jag tar fram Oreospaketet och tar en kaka, sträcker paketet mot Gabriel som också tar en. Fingrar på den utan att smaka.
”Jo,” säger Gabriel, ”men ibland drömmer jag helt andra grejer. Jag drömmer att jag går på ett stort öppet torg. Bara går, som vanligt, på väg någon stans. Och så kommer jag plötsligt på att jag har glömt rullstolen. Då är det som om benen sviker mig och kraften smälter ur dem. Jag segnar ner och inser att jag är fast där, mitt på det öppna torget, utan möjlighet att ta mig någonstans. Jag är helt ensam bland alla människor och helt utlämnad i världen. Det är fruktansvärt skrämmande.”
Vad ska jag svara på det? Att jag förstår? Det gör jag inte. Ännu en av de här sakerna jag inte förstår och inte kan relatera till.
”Det låter tungt” säger jag. Hör hur futtigt det låter, så otillräckligt. Jag tänker på hur jag ogillar att springa. Att jag cyklar, men som en transportform. Jag har aldrig haft den där glädjen i att röra mig som Gabriel hade, explosiviteten. Jag bara förflyttar mig. Jag lever i mitt huvud. Gabriel levde mitt i sin kropp innan olyckan. Var ska han leva nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar