Kickar - Kapitel 34.

 

Det är fortfarande ljust ute trots att klockan börjar bli mycket. Jag går igenom dagen och försöker bena ut varför det blev så fel. Måste jag välja kommer jag välja Gabriel, det har alltid varit vi. Men jag gillar verkligen Jenny och Molle och vill inte behöva välja. Samtidigt vet jag inte hur jag ska närma mig dem igen.

Jag är fortfarande arg på Gabriel, men jag tror att jag förstår honom lite bättre. Han börjar bli så van vid att alla fokuserar på hans skada att han börjar göra det själv också. Och han vill inte vara bara den där killen i rullstol. Han måste ha varit inställd på att det var så han skulle bli bemött, och det gjorde honom taggig och ilsken. Hellre vara den som går till angrepp först i så fall antar jag. Skrämma bort folk innan de hinner göra en illa. Jag förstår på sätt och vis, men ändå är det en jävligt kass strategi om man vill lära känna människor.

Jag har dåligt samvete för Jenny och Molle också, de hade aldrig en chans att göra rätt och det var jag som bett dem komma. Visst var de nyfikna på att träffa Gabriel, men det var jag som hade insisterat och planerat alltihop. Jag borde verkligen ringa Jenny och be om ursäkt, hon förtjänade inte hur Gabriel behandlade henne. Jag borde, men så kommer jag ihåg hennes mörka blick och hur snabbt hon gått därifrån. Hon måste verkligen ha blivit riktigt arg.

Jag är för feg för att ringa till Jenny. Jag orkar helt enkelt inte med mer drama idag. Samtidigt känner jag att jag behöver göra något för mitt dåliga samvete. Så jag messar Molle och skriver att jag är ledsen för hur det blev och att jag ber om ursäkt för dagen.

Efter att jag skickat meddelandet vankar jag oroligt i rummet, plockar i kläderna och sätter för första gången på månader på Jolie Pages skiva i lurarna.

Det tar inte lång tid innan Molle svarar. Han skriver att det inte är jag som borde be om ursäkt eftersom det ju faktiskt inte var jag som varit en idiot utan Gabriel. Jag försöker förklara att Gabriel varit så arg sedan han skadade sig och att det inte är så lätt att veta vilka situationer som kommer funka. Att jag verkligen trodde att vi hade kunnat ha trevligt ihop.

Molle svarar att han förstår hur det är, men jag undrar om han verkligen kan göra det. Han insisterar på att han faktiskt kan förstå, att det är lättare än jag tror. Jag undrar hur han vet det.

Då berättar Molle någonting jag inte hade en susning om. För några år sedan var Jenny ute och åkte bil med sin mamma när en full bilist kom över i fel körbana och frontalkrockade med dem. Jennys mamma dog i olyckan men Jenny klarade sig helt oskadd. Omtumlad och mörbultad men helt utan fysiska skador. Bildörrarna hade inte gått att öppna och Jenny hade suttit fast i bilen med sin döda mamma tills räddningspersonalen kom.

Efter det har Jenny kunnat bli häftigt arg utan att det finns någon anledning till det som Molle kan se. Under allt det glada och pigga som jag känner som Jenny finns en väldig massa sorg och ilska, men hon släpper inte fram den annat än när hon och Molle är själva.

Jag visste inte det. Jag skriver till Molle att jag verkligen inte hade någon aning. Han svarar att självklart hade jag inte det eftersom hon inte vill att folk ska veta. Att han tror att hon inte vill att de ska tycka synd om henne som de tycker synd om Gabriel. Att hon till skillnad mot Gabriel kan gömma undan sina ärr. Hans sitter liksom på utsidan, medans hennes sitter inuti.

Jag frågar om Molle tror att det går att reparera dagen som varit och låta Gabriel och Jenny träffas igen. Den här gången tar det längre tid innan han svarar att han faktiskt inte vet, men att det nog behövs lite tid. Jag ber honom hälsa Jenny att jag är ledsen för att dagen blev som den blev innan vi säger god natt. Det finns så mycket man inte vet om människor.