Kickar - Kapitel 6.

 

Det här är fjärde gången jag hälsar på Gabriel på sjukhuset, och han blir piggare varje gång. 

”Jag är snart på benen igen!” säger han med glittrande ögon. Han ser taggad ut, som inför en svår utmaning när vi spelar datorspel. ”Jag kommer att kunna gå snart.”

I ögonvrån ser jag hur Marianne rycker till. Hon tittar upp och det ser ut som om hon tänker säga något. Men så sjunker hon ihop och blir genomskinlig igen.

Det är skönt att se Gabriel vara sig själv, och det är skönt att höra att allt ska bli bra. Jag känner mig mindre ansträngd än jag gjort sedan han skadade sig, så lättad.

Vi kan prata igen, om plugget och datorspel och jag kan ge Gabriel läxorna som legat som heta stenar i min väska. Han bara skrattar när han ser dem.

”Är det här vad ni håller på med kommer jag ligga rejält före när jag kommer tillbaka!” säger han. ”Hon är verkligen inte särskilt snabb den där fröken, och matten gör jag på en pissekvart.” Han orkar vara vaken och är med hela tiden i samtalet. Mot slutet av besöket berättar han om något de kallar uppsökarverksamhet.

”De ville att jag skulle träffa en Fredrik. Nån kille som sitter i rullstol och ska vara en slags mentor. Men jag är inte intresserad av att träffa någon krympling som har gett upp och bara sitter på röven!”

Marianne rycker till igen, som om någon hällt vatten på henne. Men hon säger inget utan sitter som vanligt bara tyst vid sitt fönster. Jag ser henne i ögonvrån, men tittar sedan direkt på Gabriel, skrattar med honom. Vi gör high five innan jag går. Idag var en bra dag. Idag var början på fortsättningen och snart är allt som vanligt. Som det ska vara.

Jag berättar för pappa i bilen på väg hem om allt som Gabriel berättat om sköterskor och sjukhusmat och dagteve och att han snart kommer tillbaka till skolan. Idag behöver jag inte lyssna på musik och pappa lyssnar och nickar även om han inte säger så mycket. Jag längtar till nästa gång jag kan besöka sjukhuset och tänker att det nog blir den sista.