”Du ska ju till Gabriel idag,” säger mamma.
”Inte idag, det är prov imorgon och jag måste plugga,” säger jag. Jag kan redan allt, det är biologiprov och sopenkelt. Säger jag inte.
Mamma tittar konstigt på mig. Påpekar att hon pratat med Björn och Marianne och att Gabriel väntar på mig. Att vi ju alltid åker till sjukhuset på tisdagarna. Hör hon inte hur sjukt det låter, som om det är en tradition att åka till sjukhuset? Hör hon inte att hon säger emot när jag säger att jag behöver plugga?
”Inte idag sa jag ju, sluta tjata!”
Jag springer upp på mitt rum och drämmer i dörren. Den går igen med ett otillfredsställande klickande ljud. Var är alla smällar när man behöver dem?
Efter en stund hör jag hur någon knackar. Jag bryr mig inte om att svara.
”Får jag komma in?” Pappa gläntar på dörren.
Jag svarar fortfarande inte, tittar bara in i väggen.
Det är okej att du känner såhär.” Han ställer ner en bricka på skrivbordet och sätter sig bredvid mig på sängen. Försöker lägga armen om mig men jag slinker undan. Avvisar.
”Hur då?” Jag låter mer trumpen än trotsig. ”Hur känner jag?”
”Det vet bara du. Men det är okej.”
”Men jag känner ingenting. Varför skulle jag känna? Det är inte jag som har skadat mig!”
”Vet du vad? Det är jättesynd om Gabriel. Men du har också förlorat något och det är okej om du är ledsen för det. Eller arg för den delen. Till och med om du är arg på Gabriel.” Utan att jag har märkt hur det gått till har han vid något tillfälle ändå lagt armen om mig och jag har mitt huvud lutat mot hans axel. Jag känner hur jag nästan vill gråta. Men bara nästan.
”Vad tog du med för fika?” frågar jag istället, men utan att dra mig undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar