Kickar - Kapitel 41.

 

Det börjar dra ihop sig till kvällen för spelningen. Marianne har motvilligt gett med sig, mer för att Gabriel inte lämnat något utrymme för henne än för att hon faktiskt ändrat uppfattning. Biljetterna är slutsålda sedan länge och albumet ligger bra till på streaminglistorna. Lagom bra, det känns samtidigt skönt att de inte är en grupp som alla känner till och gillar.

Vi har träffat Jenny och Molle och det gick bra även om det var lite trögt och gnissligt mellan Gabriel och Jenny, hon pikade honom för hans musiksmak och han kontrade med att hon säkert gillade J-pop. Det var lite för nära sanningen för att hon skulle kunna hitta ett snabbt svar. Gabriel vann den ronden och blev onödigt stolt över sig själv. Men Jenny vann nästa och sådär höll de på. Jag är nästan säker på att de faktiskt gillar att jävlas med varandra, och att de i smyg roas av hur obekväma jag och Molle blir när de håller på. Skönt ändå att de inte öppet grälar längre och att vi kan hänga alla fyra.

Men i kväll är det bara jag och Gabriel och vi sitter och lyssnar på DTM och diskuterar de olika skivorna och soundet. Gabriel stannar på middag innan vi tillsammans ska ta oss iväg till konsertlokalen.

”Gabriels limousineservice till er tjänst” säger Gabriel storslaget och gör en bugande gest mot färdtjänstbilen som plockar upp oss. Det pirrar i magen, av både oro och förväntan.

Kickar - Kapitel 40.

 

Gabriel ringer på dörren men väntar inte på att jag ska öppna innan han kliver in. Så har det alltid varit och det är skönt att vissa saker är på väg tillbaka till det normala. Han rullar in på mitt rum och jag gör en vag gest av hjälplöshet mot den livlösa datorn.

”Marianne har förbjudit mig att gå på DTM.” säger Gabriel och jag blir förskräckt.

”Hur ska det då bli?” frågar jag.

Vi går naturligtvis!” svarar Gabriel med en självklarhet jag inte kan känna. ”Hon behöver ruskas om och jag tänker inte för allt i världen missa deras spelning nu när jag har chansen att se dem live!”

Utan att fråga börjar han lyfta av chassit på datorn och fixa med grafikkortet. Jag biter på naglarna och vankar fram och tillbaka i rummet. Men Gabriel ser självklar ut där han skruvar och pillar och snart andas jag lite lättare.

Gabriel pratar på om Mariannes alla kyrkobesök och böner och vad hon tycker om DTMs musik.

”Jag tror inte ens hon fattar texterna, hon ogillar bara hur det låter och har väl fått för sig att de är djävulsdyrkare eller något,” säger han skrattande.

Han trycker på powerknappen och med enorm lättnad ser jag att datorn faktiskt går igång. Jag andas ut utan att ha vetat att jag inte andats ordentligt på en lång stund. Efter ytterligare några minuters fixande och trixande med olika inställningar är datorn uppgraderad och i full funktion.

”Tack!” säger jag och det känns som att orden är för små för vad jag känner. Jag är så lättad att jag vill krama Gabriel, men nöjer mig med att puffa till honom på axeln.

”Äsch det var ju enkelt,” svarar han, men ser väldigt nöjd ut. ”Du hade också kunnat fixa det om du inte varit så oduglig och om du inte freakat ut när det sket sig.”

Han har kanske rätt, men jag är så tacksam att det är löst att jag känner mig alldeles lätt i kroppen och lite flamsig.

”Sätt dig nu så vi kan spöa dem ordentligt. Jag känner att vi har flyt idag.” Han vinkar mot stolen och konsolen och jag sätter mig ner. Vi kopplar upp oss mot spelrummet där Jenny och Molle redan väntar. Jag känner mig oövervinnerlig och säger några väl valda ord i headsetet. Jenny morrar något ohörbart tillbaka men Gabriel skrattar. Nog åker vi på stryk igen, men vi har blivit bättre. Mer synkade med varandras spelstil men inte lika taktiska som Jenny och Molle.

Kickar - Kapitel 39.

 

När Gabriel kämpat sig tillbaka upp i rullstolen tar vi oss in på stranden igen. Han ser trött ut och jag föreslår att han ska vänta vid filten medan jag går och kollar om det finns någon cola zero i kiosken. Han nickar bara och jag går för att handla.

När jag gått en bit känner jag en hand på min arm.

”Är du här med honom?” frågar en tjej i grön bikini. Hon är ganska söt med det blonda håret mörkt av vatten. Hon nickar bort mot Gabriel.

”Ja,” svarar jag. Jag tror jag känner igen henne från en parallellklass, men är inte säker.

”Är det din kompis?”

”Ja. Gabriel heter han.” Jag börjar undra vad hon är ute efter.

”Vad modig och stark han är!”

”Vad menar du? Jag tror inte att han direkt har något val.”

”Nej, nej! Jag menar bara att jag aldrig hade klarat av det.”

Nu börjar jag förstå var samtalet är på väg och jag tycker inte om det.

”Man klarar nog det man är tvungen att klara.” svarar jag.

”Jo men hade det hänt mig hade jag inte velat leva längre!” Hon ser uppspelt ut, som om det är något spännande hon pratar om. Jag känner mig mest trött.

”Så du menar att han borde ha tagit livet av sig för att han har blivit rullstolsburen?”

”Hallå? Jag försöker ge en komplimang här!” säger hon och blänger på mig med kalla fiskögon. Jag står inte ut.

”Gör inte det.” säger jag. ”Du är faktiskt ganska kass på det!”

Jag står verkligen inte ut med den här typen av samtal. Varför ska människor alltid hålla på så här? Tjejen himlar med ögonen och vänder sig om.

”Men va sån då!” säger hon över axeln när hon går. Jag kommer inte att sakna henne.

När jag kommer tillbaka till Gabriel med colan berättar jag inget för honom, och han frågar inte. Jag vet inte om han såg.