Vi tar oss ut på bryggan och jag böjer mig ner och känner på vattnet. Det är ljummet och jag längtar efter att få doppa mig men väntar på Gabriel. Han lägger i bromsen, krånglar sig ur rullstolen och sätter sig på bryggkanten med fötterna i vattnet. Han sträcker sig mer mot ytan och doppar handen. Ruskar på fingrarna och tittar på de glittrande dropparna. Så vänder han sig mot mig, och med en svepande rörelse skopar han upp en handfull vatten som skvätter över mig. Han skrattar och häver sig över kanten och ner i vattnet. Hans huvud försvinner under ytan och på ett ögonblick känner jag paniken klösa i mig. Så dyker han upp igen och ruskar vattnet ur håret och jag känner mig lite fånig. Jag ska försöka skärpa mig, det är bada jag ska, inte oroa mig. Så jag hoppar i vattnet med ett plaskande och börjar simma runt Gabriel i vida cirklar.
Vi plaskar och simmar och från någonstans dyker det upp en boll som vi kastar till varandra. Helt utan laguppdelning eller regler kastar vi bollen mellan oss och de andra badande. Vi badar och dyker, mest jag eftersom Gabriel flyter för bra. Men han är bättre på att fånga och kasta bollen. Kanske han blivit starkare i armarna av att köra rullstolen, men han har alltid haft bättre bollkänsla än jag.
Han får bollen och jag simmar fram till honom och trycker ner hans huvud under vattnet. Frustande ilsket kommer han upp igen, men när han ser mitt ansiktsuttryck skrattar vi hejdlöst.
Efter en stund simmar vi tillbaka till bryggan. Jag frågar Gabriel om han behöver någon hjälp, men han skakar bara sammanbitet på huvudet och tittar fokuserat på sina händer om bryggkanten. Så tar han sats och med ett ansträngt ljud häver han sig upp, vänder sig om och sätter sig på bryggkanten. Jag ser att han är blå om läpparna och undrar om vi badat för länge.
Han drar åt sig handduken från rullstolen och sveper den om sig och jag tar min och gnuggar mitt ansikte och hår. Jag sätter mig bredvid honom och vi sitter så en stund. Tittar på dem som badar och värmer oss i handdukarna. Det känns väldigt normalt, och det är en ovan känsla. Det är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar