När Gabriel kämpat sig tillbaka upp i rullstolen tar vi oss in på stranden igen. Han ser trött ut och jag föreslår att han ska vänta vid filten medan jag går och kollar om det finns någon cola zero i kiosken. Han nickar bara och jag går för att handla.
När jag gått en bit känner jag en hand på min arm.
”Är du här med honom?” frågar en tjej i grön bikini. Hon är ganska söt med det blonda håret mörkt av vatten. Hon nickar bort mot Gabriel.
”Ja,” svarar jag. Jag tror jag känner igen henne från en parallellklass, men är inte säker.
”Är det din kompis?”
”Ja. Gabriel heter han.” Jag börjar undra vad hon är ute efter.
”Vad modig och stark han är!”
”Vad menar du? Jag tror inte att han direkt har något val.”
”Nej, nej! Jag menar bara att jag aldrig hade klarat av det.”
Nu börjar jag förstå var samtalet är på väg och jag tycker inte om det.
”Man klarar nog det man är tvungen att klara.” svarar jag.
”Jo men hade det hänt mig hade jag inte velat leva längre!” Hon ser uppspelt ut, som om det är något spännande hon pratar om. Jag känner mig mest trött.
”Så du menar att han borde ha tagit livet av sig för att han har blivit rullstolsburen?”
”Hallå? Jag försöker ge en komplimang här!” säger hon och blänger på mig med kalla fiskögon. Jag står inte ut.
”Gör inte det.” säger jag. ”Du är faktiskt ganska kass på det!”
Jag står verkligen inte ut med den här typen av samtal. Varför ska människor alltid hålla på så här? Tjejen himlar med ögonen och vänder sig om.
”Men va sån då!” säger hon över axeln när hon går. Jag kommer inte att sakna henne.
När jag kommer tillbaka till Gabriel med colan berättar jag inget för honom, och han frågar inte. Jag vet inte om han såg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar