Kickar - Kapitel 42.

 

Kön är lång utanför lokalen, men när vakten får syn på Gabriel vinkar hon till oss och vi får gå in en sidoingång. På sätt och vis är det smutt att vi slipper köa, men samtidigt retar det mig att ingången har trappor. Att Gabriel inte kan ta sig in den vanliga vägen, inte göra det här som alla andra. Men in kommer vi.

Lokalen är mörk och stökig, det börjar redan bli ordentligt med folk och ljudvolymen är hög. För säkerhets skull kollar jag var nödutgångarna ligger och vilka av dem som skulle funka för Gabriel. Jag oroar mig för vad som skulle hända om det blev kaos i trängseln och blir än mer beslutsam att hålla mig i närheten av Gabriel hela tiden.

Gabriel säger något och jag lutar mig fram för att höra.

”Vi går till baren och kollar om de har cola zero!” hojtar han.

Jag försöker gå bredvid men det är för trångt och det slutar med att jag går framför honom och agerar som en plog genom trängseln. Trycker folk åt sidorna så att det ska bli plats för Gabriel bakom mig.

Framme vid baren är disken hög och jag förstår att Gabriel inte kommer nå över den för att fånga bartenderns uppmärksamhet. Jag kollar på honom för att se hur han reagerar. Men han är på gott humör och flinar bara åt mig att det får bli jag som betalar.

Jag får tag på två höga glas med cola och is och vi börjar plöja oss bort mot scenområdet. Det är folk överallt och en del verkar vara fulla. Jag är glad att vi har tagit bort skjutshandtagen på rullstolen, det sista jag vill är att någon skulle få för sig att börja köra runt på Gabriel mot hans vilja.

Vi hittar en plats snett framför scenen och jag sträcker Gabriel ett av colaglasen. Vi mutar in platsen och gör oss beredda att vänta in bandet. Jag tittar på Gabriel för att se hur han har det, men han ser bara upprymd och förväntansfull ut. Jag försöker tagga ner och slappna av. Som Gabriel sagt så många gånger är jag inte hans skötare. Vi är två polare som ska på en konsert med ett favoritband. Fan, vi ska höra DTM live! Så jävla fett!

Basisten kommer in på scenen och jag känner hur trycket från publiken ökar. Jag sneglar mot Gabriel men han står stadigt mellan scenkanten och en högtalare. Han tittar inte på mig och när jag följer hans blick ser jag att resten av bandet kommit upp på scenen.

Det första setet börjar med en relativt lugn låt från första skivan. Sedan höjs tempot och de spelar en blandning av gamla favoritlåtar och fräna beats från nya skivan. Jag dras med i musiken och när de spelar titelspåret från ”Rebell” vrålar jag med i låten. Min blick möter Gabriels och jag ser att han också sjunger med. I fullkomlig samklang med varandra och musiken höjer vi knytnävarna i luften och låter upplevelsen skölja över oss tills vi blir svettiga och hesa. Det är fantastiskt. Det är perfekt. En sån jävla kick!

Kickar - Kapitel 41.

 

Det börjar dra ihop sig till kvällen för spelningen. Marianne har motvilligt gett med sig, mer för att Gabriel inte lämnat något utrymme för henne än för att hon faktiskt ändrat uppfattning. Biljetterna är slutsålda sedan länge och albumet ligger bra till på streaminglistorna. Lagom bra, det känns samtidigt skönt att de inte är en grupp som alla känner till och gillar.

Vi har träffat Jenny och Molle och det gick bra även om det var lite trögt och gnissligt mellan Gabriel och Jenny, hon pikade honom för hans musiksmak och han kontrade med att hon säkert gillade J-pop. Det var lite för nära sanningen för att hon skulle kunna hitta ett snabbt svar. Gabriel vann den ronden och blev onödigt stolt över sig själv. Men Jenny vann nästa och sådär höll de på. Jag är nästan säker på att de faktiskt gillar att jävlas med varandra, och att de i smyg roas av hur obekväma jag och Molle blir när de håller på. Skönt ändå att de inte öppet grälar längre och att vi kan hänga alla fyra.

Men i kväll är det bara jag och Gabriel och vi sitter och lyssnar på DTM och diskuterar de olika skivorna och soundet. Gabriel stannar på middag innan vi tillsammans ska ta oss iväg till konsertlokalen.

”Gabriels limousineservice till er tjänst” säger Gabriel storslaget och gör en bugande gest mot färdtjänstbilen som plockar upp oss. Det pirrar i magen, av både oro och förväntan.

Kickar - Kapitel 40.

 

Gabriel ringer på dörren men väntar inte på att jag ska öppna innan han kliver in. Så har det alltid varit och det är skönt att vissa saker är på väg tillbaka till det normala. Han rullar in på mitt rum och jag gör en vag gest av hjälplöshet mot den livlösa datorn.

”Marianne har förbjudit mig att gå på DTM.” säger Gabriel och jag blir förskräckt.

”Hur ska det då bli?” frågar jag.

Vi går naturligtvis!” svarar Gabriel med en självklarhet jag inte kan känna. ”Hon behöver ruskas om och jag tänker inte för allt i världen missa deras spelning nu när jag har chansen att se dem live!”

Utan att fråga börjar han lyfta av chassit på datorn och fixa med grafikkortet. Jag biter på naglarna och vankar fram och tillbaka i rummet. Men Gabriel ser självklar ut där han skruvar och pillar och snart andas jag lite lättare.

Gabriel pratar på om Mariannes alla kyrkobesök och böner och vad hon tycker om DTMs musik.

”Jag tror inte ens hon fattar texterna, hon ogillar bara hur det låter och har väl fått för sig att de är djävulsdyrkare eller något,” säger han skrattande.

Han trycker på powerknappen och med enorm lättnad ser jag att datorn faktiskt går igång. Jag andas ut utan att ha vetat att jag inte andats ordentligt på en lång stund. Efter ytterligare några minuters fixande och trixande med olika inställningar är datorn uppgraderad och i full funktion.

”Tack!” säger jag och det känns som att orden är för små för vad jag känner. Jag är så lättad att jag vill krama Gabriel, men nöjer mig med att puffa till honom på axeln.

”Äsch det var ju enkelt,” svarar han, men ser väldigt nöjd ut. ”Du hade också kunnat fixa det om du inte varit så oduglig och om du inte freakat ut när det sket sig.”

Han har kanske rätt, men jag är så tacksam att det är löst att jag känner mig alldeles lätt i kroppen och lite flamsig.

”Sätt dig nu så vi kan spöa dem ordentligt. Jag känner att vi har flyt idag.” Han vinkar mot stolen och konsolen och jag sätter mig ner. Vi kopplar upp oss mot spelrummet där Jenny och Molle redan väntar. Jag känner mig oövervinnerlig och säger några väl valda ord i headsetet. Jenny morrar något ohörbart tillbaka men Gabriel skrattar. Nog åker vi på stryk igen, men vi har blivit bättre. Mer synkade med varandras spelstil men inte lika taktiska som Jenny och Molle.