OP 1





#

Värdedevalvering

"Hej, jag ringer angående att du lämnade in en akut ansökan i början av maj. Jag tänkte att vi kunde boka in ett möte om fem-sex veckor."

Jag är inte imponerad. Den här gången var det kommunen. Men det hade lika gärna kunnat vara vilken som helst av de kontakter jag har med vård eller myndigheter. Det händer ofta, mer regel än undantag.

Det är som om det sker en devalvering av det jag säger eller skriver i en ansökan. Som om man utgår ifrån att jag överdriver och gör en avräkning av det sagda så att den presumerade överdriften mildras. Om jag säger akut blir det automatiskt nedskrivet till angeläget eller till och med önskat, om jag säger omöjligt så blir det omskrivet till svårt eller besvärligt.

Jag vill inte behöva överdriva för att bli tagen på allvar. Mina funktionsnedsättningar gör dessutom att det skulle vara mycket svårt. Jag säger det jag avser och vill bli tagen på allvar utifrån just den utsagan. Kommunikation är svårt nog ändå även utan att behöva navigera ett komplicerat spel av omskrivningar och tolkningar. Jag vill kunna använda klarspråk och ärlighet och tycker inte att det är en orimlig begäran. Jag är inte imponerad.

Inledning

Idag är en seg dag. Kroppen gör motstånd och huvudet är långsamt. Jag väntar och låter tiden gå. Vill att dagen skall ta slut så att en ny bättre dag skall kunna börja. Men om jag tänker uppriktigt på det är det fler dagar som denna än inte. De flesta dagar är väntan på andra dagar. Det är för sorgligt, och inte nog för att skapa ett liv. Omständigheterna kan jag inte förändra. Men kanske kan livet inom dem förändras? Det är en utmanande tanke, den smakar främmande och känns inte helt trovärdig. Men det är värt ett försök. Ett liv utan innehåll är inget liv. Jag skall försöka att skapa innehåll. Renovering pågår. Det här livet är under konstruktion.