OP 216

OP 215

OP 214

#

OP 213

*GLURGH*

#

*222*

OP 212

OP 211

OP 210

*221*

OP 209

Efter festen

Redan som tonåring var jag tämligen pretto. 
Jag letade häromdagen efter en uppsats jag skrev på gymnasiet. Som jag minns den var den ganska bra, och ju mindre jag hittar den ju bättre minns jag den som.
Nå, jag hittar lite annat skrivet i ungdomlig glöd, och det underhöll mig. Här är en novell från gymnasietiden, skriven som svenskaprov. 
Håll till godo!



Efter festen

Jag sitter ensam kvar, högst upp i trappan, och ser ut över förödelsen.  Lukten av alkohol och cigarettrök ligger som ett surt dis över rummet och jag får svårt att andas. En trasig blomkrukas växter och jord har trampats med fimpar och glassplitter, läsk och utspillda snacks ligger blandat på ett bord. Bandspelaren står fortfarande på, men någon har hastigt vridit ner volymen.

Klockan är sju en söndagsmorgon, jag är den enda som fortfarande är vaken, men inte ensam kvar i rummet, de ser jag nu. I damm och smuts bakom soffan ligger någon och sover berusat, en av de första som lämnade dansgolvet kan jag tro. Jag häller långsamt ut vad som finns kvar i en läskflaska över hans ansikte tills han vaknar.

"Festen är över." säger jag. "Försvinn!"

Han tar sig för huvudet när han reser sig och frågar något om var han är. Jag får lust att fråga om han hade roligt igår, men så märker jag hur chockat han stirrar på mig innan han springer därifrån. Jag förstår honom.

Jag ser ner mot min blus och mina händer, fläckade med blod. Någon annans blod. Så lägger jag ansiktet i händerna och börjar äntligen gråta, släpper ut allt det onda inom mig.

Jag tänker på igår, på festen som började så bra med dans och diskussioner och stämningen på högsta. Så kom han som inte borde komma, som inte hade någonting där att göra. Ändå hade dom bett honom komma, tjatat och till slut övertalat honom, det var väl något slags dåligt skämt.

I vilket fall som helst så hade han kommit, fast han inte passade in, och han satte sig där i soffan som en dämpare av den goda stämningen, ingen såg mera dit.  

En stund senare märkte jag att han pratade med någon, och jag tänkte att han kanske trots allt hade roligt.  Visst tyckte jag att det var bra, men egentligen tänkte jag väl inte på honom mer än någon annan. Även om han egentligen såg nästan bra ut så var han en av dom där som man aldrig lägger märke till, som liksom inte syns.

Det var först senare, när jag varm efter dansen skulle gå ut och ta lite luft, som jag märkte något jag inte tyckte om.

"Här, ta ett bloss!" sa någon.

"Det är bättre än vanliga ciggar. " sa en annan, och en tredje:

 "Det får dig bara att skratta, det kan du behöva som är så trist."

Jag har alltid tyckt att var och en får göra vad de känner för med sitt liv, men att försöka dra ned någon annan i skiten är en helt annan sak, så jag försökte säga till. Men vad hjälpte det? Med övertalning och taskiga repliker fick dom honom att prova, och sedan, när drogen började verka hände allting så snabbt, trots att tiden stod stilla.

Han började skratta som dom andra, men sedan krossade han plötsligt och oväntat en glasruta och sina handleder mot dess vassa skärvor.

Jag var ingen hjältinna, stod bara närmast. Det var mot mig han föll.

Jag hann inte bli rädd, hann ingenting annat än att tänka på tryckförband, på att stoppa blödningen.

Musiken tystnade, någon skrek något om en ambulans. men sedan blev det helt stilla. Han såg på mig med glansiga ögon.

"Enda sättet," viskade han, "att bli odödlig, det är att dö. Du kommer aldrig glömma mig."

Jag hatade honom för de orden, och ändå fortsatte jag att kämpa mot hans läckande ådror och sekunderna.

"Jag är så trött." viskade han, men precis innan han svimmade använde han sitt blod för att teckna ett V.

Seger.

Ambulansen kom, försvann, festen var över och människorna for hem. Jag blev ensam kvar här, som den sista överlevande i ett krig där allting lämnats i kaos och förödelse.  Vad hade han för rätt att skada mig som ingenting gjort för att andra gjort honom illa?  Jag hatar honom.

Klockan närmar sig åtta. Värdinnan kommer ner med sin nya pojkvän. Hon har nog  sovit ett tag i natt, vet väl inte vad som hänt. Jag orkar inte förklara.

"Du borde inte ha lämna dom ensamma." säger jag innan jag går. "Nu får du mycket att städa."

*220*

*219*

#

#

Citoyens!

...

OP 208

*218*

#

Hög tid

Insektsögda konsumentfötter rasslar hungriga över butiksklinkers. Fyller korgar med allt de inte behöver tills listan är tom. Hastar skuldtyngda omvägar förbi de frusna pappmuggsfingrarna under filtberget. Ta aldrig ögonkontakt!

Den spruckna högtalaren uppmanar till  att inte  stanna i värmen, och skjutdörrarna går väsande igen bakom en självpåtagen brådska.

En flock jurister med svarta vingar sitter uppflugna i domkyrkoparkens almar. Gör sig redo för den kommande vågen av bodelningar och smulor, skärvor av liv att picka i sig och sprätta runt. 

Köerna slingrar. Köerna putsar marken blank. Köerna har sina regler om avstånd som skall vara tillräcklig och närhet som är alltför intim. Ta aldrig ögonkontakt!

Massan är inte grå utan bjärt av funktionsplagg som aldrig kommer närmare naturen än löftet om en motionsslinga. Dunfodrade bolster lämnar axlar varma och midjor bara i tuggummimoln av frukter som aldrig växt. Stora terränggående fossilslukare berättar mumlande om landsvägar som aldrig beträds. Välkomnande kransar anskaffas till dörrar för att berätta för grannar om vänner som inte kommer på besök. Bärs med paketkassar i helighet och hetsig hast.

Parkeringshusens tunnklädda antihjältar far som övergivna plastpåsar mellan härlighet och hemsökelse. Byter sina varor i sin egen kommers, smusslar öppet med påsar och paket. Ta aldrig ögonkontakt! Se bort, se förbi, se genom dem som inte är en del de sandade trottoarerna. Halka inte på de oskrivna fläckarna av ruttnande is. Kliv in i ledet av rasslande konsumentfötter över fuktiga butiksklinkers. Fall in i rytmen och ta aldrig någonsin ögonkontakt!