OP 299

OP 298

OP 297

OP 296

OP 295

OP 294

OP 293

OP 292

#

*327*

#

#

*326*

*325*

OP 291

OP 290

OP 289

OP 288

OP 287

#

*324*

*323*

#

*322*

*321*

*320*

*319*

#

Flanörgatan 4a 3001

De sitter på golvet med alla skivorna i travar mellan sig. CD-stället är nedmonterat och på väggen är där det suttit är färgen ljusare.  En stor rektangel av outforskad terräng där det förut fanns musik.

Allt annat är redan klart, men de ville kunna lyssna under rensningen. Mala tystnaden mellan sig, tonsätta de sammanbitna orden, överrösta skriken. Men nu har han tagit stereon. Han har ju alltid haft störst intresse för musik, naturligtvis skulle han ha stereon. Det hade det egentligen aldrig ens varit någon diskussion om.

Hon undrar när det blev så viktigt för dem att ha en bra stereo. När det blev en av de saker de köpte på avbetalning och om det var första året de hoppade över semester.  Kanske var det inte så det var, hon minns inte riktigt.

Han tar en skiva, med självklarhet. Lägger den till sin redan betydligt större hög. Hon vet att han har fel. Just den har hon fört in i deras liv. Just den är hon. Hon vill påminna honom om det, påminna om hela historien bakom hur hon upptäckte den artisten och köpte skivan. Att hon på något sätt känt sig stolt när han uppskattade den, lyssnade om den, köpte fler skivor av samma artist.  Konsertbiljetterna hon köpte till dem och konserten de gick på. Hon känner sig bortredigerad. Hon vill säga något, men hon är tyst. Hans självklarhet är så stor, och tänk om han faktiskt inte minns?

Han har redan gått vidare till nästa skiva. Och nästa. Klassisk musik, jazz, rock. Hans hög växer fortare än hennes. Han hade ju så många skivor när de möttes också, det är klart att han skall behålla dem. Inga konstigheter egentligen. Inga konstigheter alls.

Så kommer en skiva fram. ”Den här är i alla fall din!”. Han skrattar, som om det var ett skämt. Som om hennes musiksmak är ett skämt de delar. Hon kan inte förmå sig att skratta. Inte att gråta heller. Sväljer bara hårt och tänker på att han ju faktiskt har en poäng, skivan är hennes och han har aldrig gillat den. Så hon lägger den i sin hög och tar upp nästa skiva.

Det är bara ett jobb som skall göras, en uppdelning av saker som allt det andra. Hon förstår inte varför det plötsligt är så viktigt. Känner sig arg. Känner sig oresonlig. Känner sig utsuddad ur historien. Som om de aldrig hade ett gemensamt liv utan bara två parallella skivsamlingar som råkade dela hylla. En hylla där hans plats var så väldigt mycket större.

Hon tittar på den lilla högen framför sig och den vita rektangeln på väggen. När blev det ens viktigt att ha CD-stället mitt i vardagsrummet? När blev rummet möblerat utifrån ljud? Kanske, tänker hon, var det då tavlorna hamnade på vinden? Eller var det senare? Varför kan hon inte minnas det men ändå säga att hon mins vem som skaffade vilken skiva?

”Ta dem!” säger hon. ”Ta de sista skivorna du, ta vilka du vill, ta skivorna och gå nu!”

Han ser förvånad ut. Kanske för att hon låter arg. Kanske för att hon faktiskt inte gör det. Men plötsligt känns det inte längre viktigt. Ihåligheten och minnena och känslan av halvhet kan hon inte tvinga på honom. Han är på väg. Hon skall vara kvar. Nu känns det bråttom att få iväg honom, få slut på den långdragna uppdelningen av gemensamt liv och bara få andas. Kanske ska hon lyssna på musik igen senare. Kanske. Men först ska hon inventera tystnaden.

*318*

*317*

*316*

#

*315*

*314*

*313*

*312*

*311*

*310*

*309*

*308*

#

*307*

*306*

*305*

*304*

*303*

*302*

*301*

*300*

*299*