Kickar - Kapitel 38.

 

Vi tar oss ut på bryggan och jag böjer mig ner och känner på vattnet. Det är ljummet och jag längtar efter att få doppa mig men väntar på Gabriel. Han lägger i bromsen, krånglar sig ur rullstolen och sätter sig på bryggkanten med fötterna i vattnet. Han sträcker sig mer mot ytan och doppar handen. Ruskar på fingrarna och tittar på de glittrande dropparna. Så vänder han sig mot mig, och med en svepande rörelse skopar han upp en handfull vatten som skvätter över mig. Han skrattar och häver sig över kanten och ner i vattnet. Hans huvud försvinner under ytan och på ett ögonblick känner jag paniken klösa i mig. Så dyker han upp igen och ruskar vattnet ur håret och jag känner mig lite fånig. Jag ska försöka skärpa mig, det är bada jag ska, inte oroa mig. Så jag hoppar i vattnet med ett plaskande och börjar simma runt Gabriel i vida cirklar.

Vi plaskar och simmar och från någonstans dyker det upp en boll som vi kastar till varandra. Helt utan laguppdelning eller regler kastar vi bollen mellan oss och de andra badande. Vi badar och dyker, mest jag eftersom Gabriel flyter för bra. Men han är bättre på att fånga och kasta bollen. Kanske han blivit starkare i armarna av att köra rullstolen, men han har alltid haft bättre bollkänsla än jag.

Han får bollen och jag simmar fram till honom och trycker ner hans huvud under vattnet. Frustande ilsket kommer han upp igen, men när han ser mitt ansiktsuttryck skrattar vi hejdlöst.

Efter en stund simmar vi tillbaka till bryggan. Jag frågar Gabriel om han behöver någon hjälp, men han skakar bara sammanbitet på huvudet och tittar fokuserat på sina händer om bryggkanten. Så tar han sats och med ett ansträngt ljud häver han sig upp, vänder sig om och sätter sig på bryggkanten. Jag ser att han är blå om läpparna och undrar om vi badat för länge.

Han drar åt sig handduken från rullstolen och sveper den om sig och jag tar min och gnuggar mitt ansikte och hår. Jag sätter mig bredvid honom och vi sitter så en stund. Tittar på dem som badar och värmer oss i handdukarna. Det känns väldigt normalt, och det är en ovan känsla. Det är fint.

Kickar - Kapitel 37.

 

Vi åker till en annan badplats än vår vanliga, en med mer gräs och mindre sand och där bryggan går hela vägen upp på stranden. Gabriel och Björn har tagit färdtjänst dit men jag har cyklat. Med all oro i kroppen var det oväntat skönt att röra på mig och jag undrar om det var så det brukade kännas för Gabriel med skateboarden. Som ett utlopp.

Vädret är perfekt och Gabriel är på gott humör. Jag har sett fram emot den här dagen. Men jag har fortfarande en kall klump i magen och kan nästan bara tänka på datorn och hur jag ska kunna erkänna för mina föräldrar att jag faktiskt förstört den.

Gabriel ser på mig att det är något men missförstår och tror att det handlar om honom. Att jag är orolig för badandet eller skäms för rullstolen eller något. Till slut berättar jag för honom vad som hänt och vad jag gjort med datorn. Gabriel bara skrattar.

”Förbannade klåpare!” säger han och ler brett. ”Så länge du inte lyckats kortsluta något kan jag säkert fixa det. Det är lugnt. Släpp det nu så badar vi!”

Jag tror inte att jag ska kunna släppa det, men samtidigt får Gabriels ord det att kännas lite lättare. Dels att han tror att det går att fixa, men främst att jag har kunnat berätta för någon och inte behövt skämmas mer än jag redan gör.

Det är fullt av folk på stranden fast det bara är förmiddag. Solskenet värmer och vattnet glittrar och lockar. Sorlet av alla människor på stranden och glada rop från dem som badar fyller luften med liv. En sommardag när den är som bäst.

Jag lägger ut min filt och Gabriel ställer ner sin ryggsäck bredvid. Björn håller sig som han lovat en bit bort. Han sitter med kaffetermos och en bok, men jag tror inte han läser. Jag tror han har full fokus på Gabriel.

Gabriel sätter på sig något som ser ut som en tunn flytväst och förklarar att det är en wetvest som ska hjälpa honom att flyta bättre. Nu när han har shorts på sig i stället för de vanliga mjukisbrallorna ser jag att hans ben blivit mycket tunnare. Knäna ser knotiga ut och vaderna är smala och bleka.

Han knäpper fast några manschetter om vristerna och jag frågar om det också är för att flyta bättre. Men Gabriel förklarar att det är tvärt om, tyngder för att benen inte ska flyta.

”Så att jag inte ska flyta upp och vändas upp och ner som ett flöte!” säger han medan han spänner till kardborrebanden. Han verkar obrydd om allt och jag dras med i hans entusiasm, tänker nästan inte alls på datorhaveriet.

”Ska vi hålla oss på grunda sidan?” frågar jag.

”Jag tror tvärt om faktiskt,” svarar Gabriel. ”Så att jag inte råkar slå fötterna i botten och skadar mig.”

Han säger det så självklart, som om det var den naturligaste sak i världen att behöva ta höjd för skador i kroppsdelar som inte känns.

Kickar - Kapitel 36.

 

Jag har hur länge som helst försökt få mamma och pappa att förstå att jag behöver ett nytt grafikkort. Nu äntligen har jag fått det. Jag tror det kan ha med Gabriel att göra, det där att de gav med sig och skaffade det åt mig. På något sätt har allt med Gabriel att göra nu för tiden, men jag bryr mig inte om att försöka förstå. Är bara glad att jag äntligen har ett vasst grafikkort och jag sätter mig för att installera det i datorn.

Jag har kollat tutorials och googlat information och det verkar vara sopenkelt. Inga konstigheter, bara plug and play. Jag skruvar av chassit och börjar pilla. Avlägsnar det gamla grafikkortet och sätter mitt nya på plats. Barnlek.

Men någonting, allting går åt helvete och datorn är död. Svarar över huvud taget inte på tilltal. Hur kan datorn bara dö? Jag känner panik i hela kroppen, vad ska jag göra? Jag provar allt jag kommer på men ingenting hjälper. Jag försöker med att byta tillbaka till det gamla grafikkortet, men det hjälper inte, datorn förblir tyst och blek. Inte ett blinkande en gång.

Herregud, jag har haft sönder datorn! Hur ska jag klara mig utan dator? Och värre, hur ska jag kunna förklara för mamma och pappa att jag har haft sönder datorn? Ingen av dem är särskilt tekniskt lagd och även om de var det vågar jag inte berätta för dem vad som hänt. Jag har verkligen insisterat på att det nya grafikkortet var nödvändig, och fast det var dyrt har jag fått det och nu är det inget som funkar!

Mina handflator är fuktiga och kalla och svett tränger fram i korsryggen. Jag lägger över chassit över datorn igen och sätter i kontakten så att det inte ska synas att den är urkopplad om någon skulle se den. Vad i helvete ska jag göra nu? Maggropen är som ett hål och jag sväljer flera gånger.

När jag går ner till middagen försöker jag låtsas som om allt är som vanligt och hoppas innerligt att ingen ska fråga hur det nya grafikkortet funkar. Jag känner mig stel, som om jag bär en mask av normal neutralitet i ansiktet. Men varken mamma eller pappa verkar märka någonting. Istället vill de prata om morgondagen. Det ska bli riktigt bra väder och jag och Gabriel ska åka och bada. Björn ska följa med men har lovat att hålla sig i bakgrunden. Jag försöker följa med i samtalet och svara rätt saker på rätt ställen för att de inte ska börja undra vad som står på, men det enda jag kan tänka på är den trasiga datorn.