Kickar - Kapitel 32.

 

Äntligen är det dags för alla att träffas. Jag har gjort i ordning pastasallad, bröd, dressing och en karaff flädersaft, ställt fram och dukat upp på ett av picknickborden på gräsplanen utanför vår lägenhet. Vädret är perfekt, soligt men inte för varmt trots att det börjar bli sensommar. Nästan vindstilla.

Gabriel kommer först. Jag har planerat det så, så vi ska hinna fixa om det är något jag glömt att tänka på. Förväntansfull och lite nervös tar jag emot honom, lite mer formellt än jag brukar kanske, liksom hälsar honom välkommen. Som om vi inte ses flera gånger i veckan, eller som om det här är en speciell händelse.

Jenny messar att hon och Molle är på väg. Jag läser upp messet för Gabriel där Jenny har skrivit att det ska bli kul att ses.

”Vi har ju gått i samma skola sen fyran så det är inte direkt som om jag inte vet vilka de är.” Gabriel är lite kort i tonen, eller så inbillar jag mig. Jag har svårt att avgöra vilket, hans humör skiftar så fort numera. Men Molle och Jenny är roliga och lätta att ha att göra med, så det finns ingen anledning för mig att oroa mig. Och alla gillar Gabriel.

Jag ordnar med skålen med pastasallad och korgen med bröd och Oreoskakor när de kommer cyklande. Molle höjer handen i en vinkning och Jenny bromsar och stannar vid oss med en sladd.

”Hej på er!” säger hon glatt och slänger ifrån sig cykeln när hon hoppar av. Molle parkerar ordentligt i cykelstället och går fram till oss.

”Hej Gabriel. Kul att ses. Jag har hört massor om dig från Jonas!”

Gabriel tittar rakt på Molle när han svarar.

”Har du det? Jag har knappt hört något om er.”

Jag stelnar till, det är den kalla rösten och den kantiga Gabriel jag hör. Jag vänder mig mot Jenny med det största leende jag kan hitta i verktygslådan. Hälsar välkommen och frågar hur läget är.

”Fint!” svarar Jenny och tittar forskande mot Gabriel. ”Hur är det med dig Gabriel?”

”Men det är väl uppenbart!” Gabriel slår ut med händerna mot rullstolen och sina ben. ”Eller behöver du gissa?"

”Jag har gjort pastasallad!” Desperationen skiner igenom mina ord. ”Och så kan vi spela kubb sen!”

De andra ignorerar mig. De betraktar ingående varandra, Molle och Jenny tätt ihop och Gabriel mitt emot dem, framåtlutad och med spända axlar. Jenny tar ett steg mot Gabriel och slänger med det långa håret.

”Vad är det med dig?” Vänligheten från nyss är som bortblåst och hon är skarp i rösten. ”Vad är ditt problem egentligen?”

Gabriel lutar sig ännu längre fram i stolen, händerna hårt spända i knät. Han viker inte undan med blicken utan skjuter ut hakan lite.

”Ni är mitt problem! Hela den här pickniken är mitt problem!” Gabriel gestikulerar obestämt omkring sig med den knutna handen. ”Hela den här förbannat krystade situationen!” Han höjer inte rösten men jag hör hur den darrar en liten aning. Molle backar och ser förvirrad ut men Jenny står kvar. Hon blir mörk i blicken men viker inte ner sig. Molle tittar på mig men jag har inget mer att ge.

”Hördu vad vill du egentligen?” morrar Jenny.

”Vad jag vill? Vad jag vill?” Gabriel har fortfarande inte höjt rösten, men vibrationen är starkare. ”Vad vill ni egentligen? Har ni kommit för att kolla på gimpen? Er alldeles privata freakshow! Eller tänker ni godhetsknarka lite i att ni umgås med krymplingen?”

Jenny stirrar på honom med öppen mun. Står blick stilla och andas häftigt, öppnar och stänger händerna. Så vänder hon sig om och stegar iväg mot sin cykel. Tar Molle i armen och drar honom med sig. Hoppar upp och cyklar därifrån utan att vända sig om. Molle tittar mot Gabriel och sedan mot mig och sedan följer han Jenny bort.

Kickar - Kapitel 31.

 

När jag kommer hem till Gabriel känner jag knappt igen mig. Så mycket är omgjort och det till och med luktar lite som på sjukhuset. Gabriels rum är helt annorlunda. Våningssängen är borta och istället står där något som ser ut som en sjukhussäng med elektrisk manövrering och grindar längs med långsidan. Det enda som ser ut som vanligt är skrivbordet med speldatorn, men gameingstolen är inte kvar och alla sladdar som ringlat kors och tvärs över golvet är nu prydligt hopbuntade och dragna längs med väggarna.

Gabriel ser lite besvärad ut när han ser hur jag tittar, och jag försöker att inte se ut som om jag gör en grej av det. Jag tror att jag misslyckas.

”Jag har aldrig sett ditt rum så här välstädat!” säger jag och Gabriel flinar lite.

”Det funkar liksom inte att ha golvet som garderob längre. Fillingarna fastnar i hjulen.” Han rullar bort till ett hörn av rummet där det står en liten fåtölj som ser ny ut.

”Här, sätt dig,” säger han och vinkar i riktning mot fåtöljen.

Jag sätter mig ner och inser att vi sitter mitt emot varandra. Gabriel verkar märka det samtidigt som mig och vi sitter där och försöker att inte stirra på varandra som två idioter.

”Allt är inte färdigt ännu” säger Gabriel, som om det behövs en ursäkt. ”Man vet liksom inte vad som funkar utan får pröva sig fram. Varje gång vi har löst en grej är det som om det dyker upp två nya.”

Jag reser mig upp och vrider fåtöljen så att den står med ryggen mot väggen och Gabriel backar in och ställer sig bredvid den. Äntligen är vi sida vid sida och på samma höjd.

”Jag har köpt biljetter till DTM!” säger jag utan inledning. Jag hade tänkt mig en bättre leverans av den informationen, men det är som om samtalet går på styltor. ”Den femtonde. Jag har kollat med lokalen och vi kommer komma in och allt ska funka.”

”Juste att du säger vi.” Gabriel låter syrlig och lite bitter i tonen. ”Jag tror inte direkt det skulle vara något problem för dig?”

”Klart det skulle vara ett problem för mig om det inte funkade. Jag vill ju inte direkt gå utan dig!”

”Då kanske du skulle ha frågat mig först om jag ens vill dit?” Den bitska Gabriel, humöret som växlar och den där oberäkneligheten i reaktionerna som jag ännu inte kunnat vänja mig vid. Fan!

”Kom igen, det blir kul! Vad är du rädd för?”

”Allt!” kontrar Gabriel. ”Jag är rädd för precis varenda del av det! Hur vi ska ta oss dit, om vi kommer komma in, om det kommer att vara trängsel, om jag kommer se något, om jag kommer orka och hur vi kommer därifrån om det inte funkar. Jag är rädd för precis varenda liten grej!”

”Jag har kollat det mesta,” säger jag lite osäkert. ”jag tror verkligen det skulle funka. Vill du inte se DTM live?”

Gabriel svarar inte och lite som en eftersläng lägger jag till ”Jag tror Marianne skulle hata det!”

Det får Gabriel att skratta till och jag känner lättnaden skölja över mig. Ivrigt börjar jag berätta hur jag tänkt att vi ska lägga upp kvällen för att allt ska klaffa. Går igenom planer och detaljer och reservplaner och extra reservplaner för att vi ska kunna gå på spelningen.

”Okej” säger han till slut. ”Men jag gillar inte att du bestämmer saker utan mig. Du är inte min skötare.”

Jag hajar till, så hade jag inte tänkt på att han kunde uppfatta det. Det är svårt att förstå hur Gabriel kommer reagera på saker nu för tiden. Det gör mig nedslagen att han tolkar det så.

”Jag vill gå på mitt livs första konsert och jag vill göra det med världens bästa band och med min bästa kompis. Det är faktiskt inte konstigare än så.”

”Okej,” säger Gabriel igen. ”Men gör mig en tjänst och fråga mig innan nästa gång va?”

”Deal!” säger jag. ”Då går vi i alla fall?”

”Vi går, ” svarar han. ”Även om du är lite trög så vill jag ju inte missa DTM live. Och det kommer reta skiten ur morsan.”

Kickar - Kapitel 30.

 

Ingenting blir som vanligt. Hela hemflytten och resorna till dagrehab och alla omställningar tar på Gabriels krafter och han orkar inte ses. Det går nästan två veckor och vi messar bara några gånger om dagen. Mest meme eller låtar. Rebell har släppts och jag är imponerad, den nya skivan levererar verkligen och jag låter den gå på repeat i lurarna. Den är hes och har pump samtidigt som man känner igen deras stil från tidigare album. Jag har inte haft tillfälle att berätta för Gabriel att jag köpt biljetter till The downtrodden masses spelning, trots att det bara är ett par veckor dit.

Pappa säger att jag behöver ha tålamod, men jag har tråkigt och vill bara att allt ska funka igen. Mamma har pratat en del med Björn i telefon och jag har förstått att det är väldigt svårt att få till alla anpassningar som behövs för att lägenheten ska funka för Gabriel och hela familjen. Marianne ska tydligen ha sagt att det känns som att bo på ett sjukhus. Särskilt badrummet är uppenbarligen svårt att få till och kommunen segar med bostadsanpassningen och försäkringskassan harvar på om något som de kallar föräldraansvar. Jag kunde inte bry mig mindre, om det inte var för att det tar upp all tid som jag hade velat tillbringa med Gabriel.

Jag har tröttnat lite på datorspel, det är inte lika roligt utan Gabriel. Jenny och Molle har en taktik som är alldeles för lik min egen, så det blir lite trist i längden att spela med dem. Men vi åker och badar en del och hänger lite i centrum. Grillen där har en bra falafel och billig läsk som jag tror är fulimporterad, för burkarna funkar inte i pantautomaten.

Molle frågade när vi ska träffa Gabriel och jag blir tvungen att svara att jag inte vet. Men nu kan jag i alla fall berätta för Gabriel vad jag gjort den tid vi inte träffas, och det känns som en lättnad. Jag ser fram emot att de ska mötas, Molle och Jenny är rätt sjysta och alla gillar ju Gabriel. Ändå skaver det att det drar ut så på tiden.