#

Hon: Så du kom i alla fall.

Han: Hade jag något val?

Hon: Min käre vän, välkommen!

Han: Varför lät du skicka efter mig efter all denna tid?

Hon: Du lämnade mig.

Han: Du bad mig.

Hon: Jag kanske ville testa dig.

Han: Du kanske ville bli övergiven.

Hon: Jag kanske vill visa dig vad jag har.

Han: Du vet att jag hade kommit om du bett mig. Jag är ju här nu.

Hon: Jag vill att du ska se vad som är mitt.

Han: Det vet jag från tidningarna.

Hon: Åh, jag menar inte rikedom. Det jag har ryms i min hand, i min röst… Makt! Dom älskar mig.

Han: Dom kanske inte vågar annat.

Hon: Det är större än så, en storhet, ett ljus, dom avundas mig. Dom älskar mig.

Han: Det gjorde jag också en gång.

Hon: Jag vet, och jag föraktade dig för det. Jag var ingen då.

Han: Du hade liv.

Hon: Jag var ingen då.

Han: Du hade själ.

Hon: Den sålde jag till djävulen för en gnista.

Han: Är du någon nu då?

Hon: Jag hade ett ok, en tyngd, redan från början. Ett märke var tatuerat i min panna. Utanförskap.

Han: Det var du själv som gav dig den bördan.

Hon: Främlingskap, att inte kunna komma någon nära.

Han: Du stötte bort dem.

Hon: Jag var ensam.

Han: Jag älskade dig.

Hon: Jag var ingen och du nöjde dig med det. Rester! Jag kunde bara förakta någon som nöjer sig med rester.

Han: Du hade själ.

Hon: Ett billigt pris för en gnista.

Han: Vem är du nu då?

Hon: Dom älskar mig. Jublar bara jag visar mig, hukar sig för min höjda hand.

Han: Men vem är du?

Hon: Läser du då inte tidningarna? Tittar du inte på TV? Se dig omkring!

Han: Jag ser bara saker.

Hon: Jag är makt!

Han: Jag älskade dig.

Hon: Du. Utan ambitioner, utan mål. Bättre än att älskas av en sådan var då att bli övergiven.

Han: Du bad mig lämna dig.

Hon: Du sa att du älskade mig. Hatet efter det sveket blev en drivkraft, tvingade mig framåt.

Han: Du ville bli övergiven.

Hon: Ett dåligt försvar. Men jag borde tacka dig. Här är jag nu idag.

Han: Nej, du finns inte längre till. Du dog för länge sedan.

Hon: Tvärtom! Jag föddes helt nyligen, makten är som ett ständigt dop. Tjära och eld droppar från mig, tända av min gnista. Massans rörelse är jag!

Han: Massan äter dig. Deras rörelse är dess matsmältning. Se dig om, och du ska märka att du redan förlorat din spegelbild.

Hon: Min spegelbild har jag kvar, jag kan se den i varje betraktande öga, i varje ansikte vänt mot podiet.

Han: Men det är fel, det är du som är deras spegelbild. Deras längtan, dess massiva sug, kanaliseras genom dig.

Hon: Jag är makten!

Han: Du är bara en symbol

Hon: Dom älskar mig…

Han: Du är ingen!

Hon: Försvinn! Lämna mig nu!

Han: Jag borde ha lämnat dig för många år sedan, då när du bad mig.

Hon: Gå din väg. Gå!

Han: Jag går nu.

Hon: Redan?

Han: Jag var bjuden hit på te.

Hon: Åh…

Han: Jag sörjer.

Hon: Mjölk eller socker?

Han: Svart.