*104*

Flanörgatan 42b 2002

Hon sitter med kaffekoppen och morgontidningen. Rakryggad på den hårda köksstolen, trött men ännu inte sömnig. Hemma efter nattens arbete. En natt som inte varit värre än de brukar. Ändå är det här den svåraste tiden, sista natten i en arbetsperiod.

Tröttheten tar ut sin rätt, och det finns inget framåt att fokusera mot. Dagar av möten med vårdtagare och kollegor, möten som kändes bra i stunden men nu finns tiden att analysera dem. Vad var det hon sagt? Hur uppfattades det? Blev hon rätt förstådd? Var hon för mycket? Eller för lite?

Omedvetet drar hon fingrarna utmed den skrovliga underarmen. Ryser av lust och längtan. Så kommer hon på sig, dras skuldmedvetet ner tröjärmen. Biter sig hårt i underläppen, men när den välbekanta smärtan börjar lätta upp tankarna minns hon. Inte heller det är okej.

Skammen kommer över henne. Hon ska ju ha kommit över det här! Hon böjer sig fram och slår på radion. Med tidningen och kaffet blir det tillräckligt mycket distraktion. Det finns ingen anledning att analysera, vad leder det till? Den som letar finner fel minns hon, men andra uppfattar det sällan så. De har fullt upp med att betrakta sig själva, analysera och skärskåda. Så viktig är hon inte att de har plats att ägna henne den tid hon tror.

Hon vet att hon är duktig på sitt jobb. Får bra återkoppling under utvecklingssamtalen, får komplimanger av kollegor, får vårdtagare som frågar särskilt efter henne. Hon är duktig. Ändå kommer osäkerheten, självrannsakan, ångesten. Och med ångesten kommer den skamfyllda längtan.

När det börjat hade hon inte förstått att det var ångest det handlat om. Hon hade inte förstått innebörden av ordet. Det hade känts som skam. Skam och dåligt samvete och ett hål i bröstet som sjönk och sjönk och slök alla andra känslor som en golvbrunn i ett översvämmat rum.

Känslan av dåligt samvete hade varit överväldigande. Ett dåligt samvete utan handling att ångra. Det hade varit en lättnad att skapa en anledning, begå en felhandling som gick att ångra. Men hon ville inte skada någon, så hon hade skadat sig själv. Naturligtvis hade inte tankarna varit så rationella. Det hade inte varit frågan om tankar alls, bara känslor som var så starka att de hindrat henne från att känna något alls. Då hade smärta varit ett så naturligt val.

Den rena, skarpa smärtan av ett rakblad mot underarmens tunna hud. Den kittlande spänningen av att se ådrornas liv så nära under bladet. Hjärtats hårda slag och smärtans renhet som ett ankare som förde henne tillbaka till verkligheten. Glädjen av att se blodet tränga fram, som ett bevis för liv och mänsklighet. Och så smärtans övergång i njutning, lust, nästan glädje. En känsla av lättnad och förlösning.

Efteråt kom skammen. Och skammen hade med tiden blivit sin egen anledning att fortsätta. Känslan av kontroll hade övergått i känslan av behov. Behovet hade ständigt ökat, blivit mer och viktigare. Allt hade kommit att handla om behovet, och om tillfredsställelsen. Finna en tid och plats att dra sig undan, finna sätt att dölja spåren.

Det hade inte kommit någon avgörande punkt. Inget sista tillfälle. Eller rättare sagt flera. Sista gången gång på gång. Bara ett sista tillfälle som lett till ett nästa. Men så hade det ändå med tiden blivit färre. Flera misslyckanden, bakslag, återfall. Men så småningom långa perioder där hon lyckats avstå. Till sist hade hon lyckats känna stolthet och kontroll i att avstå.

Men så kommer det något, något litet som blir stort, som hon kan använda som anledning. En blick från en kollega, en arg vårdtagare, en schemaändring som skulle kunna vara personlig. Vad som helst kunde väcka lusten. Impulsen kom vid minsta retning och var så stark. Vad skulle en sista gång spela för roll? Det skulle vara så skönt. Vad skulle skadan vara med det? Låter tanken glida med njutning över rakbladet. Men bara en sekund. Hon kommer inte äga situationen, den kommer äga henne. Hon vet. Hon har varit där. Är fortfarande där på sätt och vis, kommer alltid att vara där.

Hon höjer volymen på radion. Tar en penna och ryser till av känslan av metall mot handen. Letar fram ett sudoku i tidningen och börjar lösa det så snabbt hon kan. Med sudoku och pratradio, kaffe och kex borde hon kunna hålla ut. Klara stunden och hinna låta tröttheten komma ifatt. Hon kommer aldrig kunna säga att hon slutat. Bara att hon klarat ännu en dag.

*103*

Flanörgatan 42b 2001

Kaffe och morgontidning. Telefonsamtal från Bea; jobbet, barnen, huset. Tillbaka till frukostbordet och tidningen. Alltid något om huset. Ett sätt att visa att han är behövd och att han är skyldig. Att det finns en väg tillbaka. Bara inte framåt.

Allt det där de skulle hinna med när barnen var utflugna eftersom de startade familj tidigt. De skulle se världen och tala om politik och läsa högt för varandra ur Sartre och Boye framför öppna spisen. När blev vinresorna och konstrundorna till trädgårdsskötsel och tevemiddagar och bridgeklubben på onsdagar? När började alla samtal dem emellan handla om jobbet och barnen och huset? När blev tystnaden farlig?

Han hade försökt påminna om allt det där de skulle göra. Planera evenemang och förbereda utfärder. Det var inte så att Bea sa nej. Aldrig nej och inte ja. ”Vi får se” sa hon alltid, och aldrig tog hon upp det igen. När datumet närmade sig kom hon med andra planer, bokade och bestämda. Besök hos barnen. Trädgårdsplaner. Parmiddagar med bekanta med tevekockslanserade delikatesser och konverserande om ingenting som kunde väcka anstöt.

Konsensusklubben brukade han tänka, eviga samtal om ämnen där man inte skulle vara annat än överens. Och så trevligt man hade. Framåt kaffet kom det alltid, det där små nålsticken som med tiden hade fått honom att blöda. Bea ställer ner brickan med kopparna och säger med ett leende att ”Lasse ville egentligen att vi skulle gå på en Stoneskonsert i kväll, men man blir ju för gammal för det där.” Överseende skratt i samförstånd runt bordet.

Och så trevligt man hade, alltid så trevligt. Trevligheten låg som vått ylle över kvällen och kvävde alla möjligheter att faktiskt ha roligt. La sig som en sur smak av blött djur i halsen på honom. Varje artigt återhållsamt skratt fick honom att värka efter ett riktigt flatgarv, eller ett fnitter, eller en frustning. Vad som helst som kunde visa att kvällen fortfarande var vid liv.

Alla artigheter; det vackra hemmet, den välskötta trädgården och så Bea själv som är så fräsch och fin. Och han står där bredvid henne som en prydnad, som den där ytan där komplimangerna ska landa och få honom att skina. Han gör sitt bästa att sträcka på sig och le, lägga armen om Bea och le, tacka och le. Just då har han inte råd att tänka, då spricker det, det får komma senare.

När de plockar undan efter gästerna och Bea pratar på om hur trevligt det varit kan han betrakta henne i smyg och låta tankarna komma. Att han hellre hade låtit disken stå och tagit en promenad med Bea. Att han gärna låtit trädgården växa igen om de kunnat sätta sig ner i bersån och dricka kaffe tillsammans, kanske prata om något eller till och med vara tysta. Att han gärna bytt bort alla hennes timmar i badrummet med hårfärg och make up mot att få röra vid en slinga av hennes grånande hår, se hennes ansikte rynkas i skratt. Att han hellre sett att hennes höfter blev mjukt runda om det hade lett till att hon tagit en andra bit äppelpaj och njutit den fullt ut med vaniljsåsen droppande i mungiporna.

Att hon hade slutat sjunga i bandet kunde han förstå. Han hade själv sålt gitarrerna när de skulle spara ihop till insatsen på huset. Men hon hade slutat sjunga i köket också. Slutat sjunga när hon bakade eller hängde gardiner, och första gången han hört henne säga att ”Vad ska grannarna tänka” hade något brustit inom honom. Livet hade gått från upplevelse till uppvisning, hur blev det så?

Han hade tänkt att om han började göra saker, gick före och visade vägen, så skulle hon komma efter. Att hon skulle se och förstå, känna igen vad de förlorat och att det var värt att återta. Det var så han hamnade på akvarellkursen.

Det var på akvarellkursen han mötte Rita. De hade hamnat bredvid varandra och han hade skojat om hennes namn. Något fånigt och uppenbart om att rita och måla som hon säkert hade hört till leda. Men hon skrattade, varmt och hjärtligt och skojade tillbaka. Isen var bruten och snart hade alla på kursen pratat med varandra. Han hade gått hem med lätta steg och full av iver att få dela kvällen med Bea. Men Bea frågade inget och att kliva in i huset var som att ställa sig i ett kallt drag. All den bubblande ivern blev till stammade fraser som föll sönder när han försökte hålla fram dem mot henne.

Han hade nästan inte gått till akvarellkursen veckan därpå. Men minnet av den hjärtliga stämningen och penselns snuddande smekningar mot det våta pappret fick honom att gå dit igen. Det och viljan att hitta den där tråden som skulle leda honom tillbaka till Bea. Men på något sätt blev det tvärt om. Bea tycktes aldrig komma ihåg vilka kvällar akvarellkursen var på, hade alltid något förslag på vad de borde göra just den kvällen. Blev alltid överraskad när han påminde om att han var upptagen, och hade alltid en berättelse om något viktigt hon gjort i hemmet när han kom hem.

Varefter vardagen blev kyligare blev kurskvällarna varmare, stämningen följde våren mot sommaren. Atmosfären var uppsluppen och klimatet hjärtligt. Alla slängde käft och han och Rita började allt oftare flörta med varandra. På skoj naturligtvis, varje gång det kändes för alvarligt nämnde han Bea. Bara sådär i förbifarten, men ändå som en sköld. Deras flörtighet hade varit helt öppen och en del i den allmänna jargongen. De kallades ofta för fästfolket av de andra kursdeltagarna, som också de hade sina roller och smeknamn.

Stämningen och teckningarna och skratten fick den stelnade känslan inom honom att tina. Framför allt skratten, vad han saknat att skratta! Han började längta till kurskvällarna, tänka på dem under veckornas tevekvällar och helgernas parmiddagar. Satt och skissade på teckningar i tanken och funderade på vad de andra skulle tycka om dem. Vad Rita skulle tycka. Började svara Bea automatiskt på det hon sa. Det var ändå alltid i samma spår och det blev enklast så. Inga överraskningar, ingen friktion. Och inga skratt.

Till sista kurstillfället hade alla med sig vin och ost och de la ihop alltsammans och hade en picknick där på golvet i kurslokalen. Han och Rita hade suttit långt ifrån varandra, men det fanns många andra att prata med. Alla var överens om att anmäla sig till kursens nästa termin. De hade skålat och skojat och han kunde inte säga om det var vinet eller stämningen som gjorde honom lite yr och lätt om sinnet. Han tittade upp och såg Rita i gruppens andra kant. Rund och fyllig och skrattande, sparsamt med makeup, håret i en slarvig knut och färgfläckar på den skrynkliga blusen. Men mest ser han skrattet.

Han stannar kvar och hjälper till att plocka i ordning, drar sig för att komma hem, för att låta kvällen och våren ta slut. Men pappersmuggarna hamnar till slut i soppåsarna som knyts ihop och bärs ut. Stolarna lyfts upp på borden som har burits tillbaka. Golvet är sopat och lamporna släcks. När han går ut genom porten upptäcker han att Rita står där med sin cykel. Utan att egentligen bestämma något börjar de ta sällskap. Det är en omväg för dem båda, men den är inte lång.

Väl framme vid korsvägen lägger hon handen på hans arm. ”Då ses vi till hösten om inte förr” säger hon. Det är något okynnigt i hennes röst, nästan som en fråga. ”Men först en lång sommar.” Han menade att det ska låta roligt, men istället hör han tröstlös uppgivenhet i sin röst. Hon måste också ha hört det. ”Var rädd om dig nu Lars” säger hon och lutar sig fram. Trycker en lätt kyss mot hans kind och låter den dröja där, som en fråga. Han hade nästan, men inte riktigt kunnat tro att den inte fanns där. Men ögonblicket är aningen för långt och aningen för tydligt.

Han höjer en hand, delvis för att smeka hennes arm, delvis för att avvärja henne. Mumlar något och vänder snabbt hemåt. Mot Bea och den långa sommaren. Han låter försommarkvällen skölja genom sig. Nyktrar till från vinet och vad som kunde ha varit en kyss. Bea, Bea, Bea tänker han för varje steg han tar, frammanar hennes bild i minnet och låter våren och kvällen sjunka undan.

Och sommaren kom och gick. Arbete i juni och semester i juli. Renoveringar på huset. Kaffe i bersån, när de hade gäster. Promenader efter middagen, när barnen var på besök. Nära nog, och ändå så långt ifrån. Han plockade fram sitt skissblock ibland, övade på teknikerna, sparade motiv inför hösten. ”Lasses lilla hobby” som Bea brukade säga till kaffet efter parmiddagarna, och han bet sig i kinden för att skratta med och inte låta något gå sönder.

Och han sträcker ut en hand mot henne som hon klappar på men inte fattar. Och hon frågar aldrig hur det är. Och hon tittar aldrig på hans teckningar. Och han skissar och tänker och försöker komma på hur han ska kunna visa henne något som de kan dela. Och det blir höst.

Första dagen på akvarellkursen var det som om det inte hade varit något uppehåll. Alla föll in i samma jargong och skratten lät inte vänta på sig. Trots att det var roligt att vara tillbaka var han mer koncentrerad på att måla än vanligt. Bilden skulle bli perfekt, och med kursledarens stöd växte den fram under hans händer. Vårens övningar och sommarens skisser gav utdelning och bilden blev bättre än han vågat hoppas. Han lät framgången och stämningen skölja över honom och fylla honom till bredden. Hem, hem till Bea skulle han, trots att pappret knappt torkat.

På uppfarten stannade han till ett ögonblick och hämtade andan. Kände glädjen bubbla upp som ett skratt i bröstet. Såg hur ljusen i fönstren för första gången på länge såg välkomnande ut. Kramade handtaget på mappen med bilden. Bilden som i mjuk akvarell återgav deras bröllopsfoto och gläntan där de första gången kyssts. Bilden som var en blandning av minne och formalia, av gamla händelser och nya uttrycksformer. Bilden som skulle väcka bandet mellan dem. Och han gick till dörren.

När han öppnade dörren kom Bea in från köket. ”Jag har städat i köket och tvättat fönstren medan du varit ute och roat dig. Någon måste ju göra det. Vad ska grannarna annars tänka?”. Och han vände och gick. Utan ett ord, utan så mycket som en blick bakåt, bara gick sin väg.

Han hade gått raka vägen hem till Rita och de hade älskat den kvällen. Han hade varit klumpig och tafatt men hon var öppen och varm och fick honom att skratta åt den valhänta taffligheten. Något som hade kunnat bli pinsamt blev välkomnande. Efteråt hade han gråtit och hon hade inte frågat honom varför. Bara hållit honom och låtit honom gråta hulkande och trasigt tills tårarna var slut. Han hade somnat så, naken i hennes soffa med huvudet mot hennes bröst.

Han svarade inte på Beas telefonsamtal. Han skickade SMS till barnen och sa att han mådde bra men behövde bli lämnad ifred. Han gick till jobbet med så snäva marginaler att ingen skulle kunna genskjuta honom där. Bodde hos Rita, älskade och målade och läste och åt med henne.

Fyra veckor och sedan var det över. Hon visste det innan han gjorde det. Han låg i sängen efter att de älskat. Hon kom in från köket med hans skjorta slarvigt knäppt över brösten. Ställde ner en kopp te på sängbordet och strök honom över kinden. ”Du måste vakna nu, Lars min vän.” hade hon sagt. Bara det och han förstod.

Han hade flyttat ut redan morgonen därpå. De hade kramats länge men inte kysst varandra. Han hade hamnat i den här lägenheten genom en jobbarkompis vars dotter skulle arbeta utomlands under en tid. Det passade ju så bra, inredd och färdig och här blev han kvar.

Telefonen ringer igen. Det är Bea, något han ska ta med sig till huset. Han kommer åka dit till helgen, som han gör varje helg. Ordna med det praktiska som Bea brukar säga. Och hon kommer ordlöst sträcka ut handen, en sluten hand full av villkor. Om han bara ångrar sig, om han ber om ursäkt, böjer sig i den skuld som är hans.

Men han kan inte ångra sig, kan inte ångra de brinnande veckorna i livets mitt. Kan inte känna någon skuld. Så han kommer att bo kvar i lägenheten. Kommer att åka till huset och ordna det praktiska. Möta barnens anklagande blickar, ännu inte så vuxna att de kan förstå. Möta den avlägsna Bea på sin rakryggade tron av rättfärdig storsinthet. Och sedan hem till en lägenhet som aldrig blir så tom som huset var, med en bild i en mapp liggande gömd men aldrig bortglöd längst inne i en garderob.

*102*

Flanörgatan 42b 1002

Jag känner på termosmuggen, men den är tom. Lika bra det, jag behöver redan gå på toaletten och assistenterna kommer inte förrän om en timme. Jag slår upp paddan på facebook och kollar igenom om det har hänt något. Inget nytt. Vad hade jag förväntat mig? Det har bara gått tjugo minuter sedan jag kollade sist.

Det är egentligen för varmt här vid fönstret och jag har för mycket kläder på mig. Men det var svalare när morgonpersonalen var här, och alternativet hade varit att frysa då. Det gör ont i ryggen av att sitta, och jag vet att jag håller på att få trycksår igen. Måste komma ihåg att be assistenterna massera upp blodcirkulationen där. Fan också, jag hade hoppats att vi skulle hinna göra något roligt idag. Kanske måla naglarna, eller en lagad lunch.

Jag kollar facebook igen. Har inte skrivit någon statusuppdatering idag. Det skulle verka patetiskt att skriva för ofta så jag sparar på det. Ser mest himmel härifrån, någon enstaka fiskmås eller kråka och lite av toppen på trädet på gården.

Morgontidningarna och bloggarna är lästa, länkarna på facebook är följda. Jag skulle gärna kommentera på någon blogg, men då har jag gjort slut på motoriken för den här gången och kan ändå inte formulera mig som jag vill. Måste ransonera med orden för att fingrarna ska lyda och då är det svårt att få fram vad jag menar. Kollar på klockan. Kollar facebook igen.

Det kliar i ansiktet av en hårslinga som trillat ur tofsen. Jag önskar jag kunde stryka undan den. Det är nu fyrtiofem minuter till assistenterna kommer. Kollar nyheterna en gång till. Inga nya rubriker. Statusuppdaterar på facebook.

”Sitter med en kaffekopp i en solstrimma, betraktar utsikten och upplever min ledighet till fullo”

Flanörgatan 42b 1001

Orden trillar som ärtor ur en burk. Väder, prydnadssaker, nyheter blandas med observationer och gamla minnen och faller mot golvet. Rullar in under möblerna och ner i springorna i trägolvet. Som om tystnaden i sig skulle kunna skapa hål i tiden. Jag hör något om gardinerna medan hon vandrar mellan rummen. Något om ett teveprogram. Rösten blir starkare och svagare varefter hon går undan och kommer närmare igen. Så kommer en ärta med en riktning, en avsikt och mål. Det är meningen att den skall rulla mot mig och att jag ska ta emot den. Rösten har inte ändats, samma ton och samma styrka och hon har inte slutat gå runt.

Jag visste att det skulle komma, förr eller senare, men känner ändå ett stygn av irritation. Om jag missar den blir hon sårad, men ändå väver hon in den i det regn av fragment som ligger som en filt emellan oss. Jag undrar om hon medvetet maskerar den eller om vanan gör att hon ingenting märker. Känner hur jag får en irriterad rynka mellan ögonen, hur käkarna spänns. Men blir samtidigt mjuk inuti av överseende ömhet. Lilla du. Lilla dumma, snälla mamma.

Jag har inte lyssnat, men erfarenheten har ändå gjort att jag uppfattat nyckelordet. Jag tar en klunk av kaffet, tar sats.

”Vad sa du om mostrarna?” ropar jag. ”Jag hörde inte det där sista.”

”Lilly är dålig igen. Hjärtat som trasslar.” Hon kommer in i rummet nu. ”Och någon måste följa med Märit och kolla upp hörapparaten”

Hon är tyst några ögonblick. Så gör hon ett nytt försök.

”Det blir nån gång om en månad, så det finns gott om tid att planera”

En utmaning. Våra blickar möts. Jag låter tystnaden bli längre, töjas ut tills den brister. Hon vänder bort blicken och börjar plocka med en pelargon i fönstret.
”Ja, jag kan ju ta det förstås, du har ju så mycket att stå i.” Jag har vunnit, men det är ingen billig seger.

”Ännu så länge orkar jag ju med det där. Det får man vara tacksam för.”

Jag vet vad det är hon inte säger. Jag vet att hon vill att jag ska ta över, bli den som tar hand om hennes gamla mostrar. Och att hon, när tiden kommer, ska kunna lita på att jag gör allt det för henne som hon har gjort för andra. Det är det hon har jobbat för, det är det som skall vara betalningen för hennes insats. Jag är dottern. Jag är hennes försäkring, liksom mina döttrar ska vara det för mig. Det är så det ska vara, reglerna som hon har lärt sig dem. Jag tar inte betet, men kan ändå inte låta bli att ge henne något lite av de hon inte ber om. För att få händerna att sluta stympa pelargoner.

”Du är väldigt duktig” säger jag. ”Du gör ett fantastiskt jobb.” Hennes skuldror sjunker ihop lite i besvikelse. Det var inte vad hon ville höra, men ändå bättre än ingenting.

”Jag har inga förbannade döttrar!” vill jag skrika. Men tar en klunk kaffe till. Hon tittar på mig som om hon hade hört styrkan i min tanke. Tittar, men jag undrar om hon ser. Med mitt ostrukturerade arbete, mina ostrukturerade relationer, mitt ostrukturerade liv. Jag kommer aldrig att bli den som skriver julkort, kallar till släktträff och följer åldrande mostrar till läkaren. Jag kommer bli en av de ogifta mostrarna.

Jag vet att vi inte kan prata om min självvalda barnlöshet. Hon kommer att vifta bort den som något som kommer att gå över med tiden. En ungdomlig fas, liksom min ovilja att ta över hennes roll som navet i familjen. Det måste krävas mycket av henne för att fortfarande kunna tro på den förklaringen vid min ålder. Många fallande ärtor.

Och de har redan börjat trilla igen. Ett stilla strilande flöde om trivialiteter som bäddar in allvaret i det vi inte talat om. Hon börjar gå igen. Runt i lägenheten. Gå och prata, prata och gå. Jag suckar djupt och stirrar tomt ut i luften, ut över avgrunden mellan oss. Tar den sista klunken kaffe och gör mig redo att gå.