Orden trillar som ärtor ur en burk. Väder, prydnadssaker,
nyheter blandas med observationer och gamla minnen och faller mot golvet.
Rullar in under möblerna och ner i springorna i trägolvet. Som om tystnaden i
sig skulle kunna skapa hål i tiden. Jag hör något om gardinerna medan hon
vandrar mellan rummen. Något om ett teveprogram. Rösten blir starkare och
svagare varefter hon går undan och kommer närmare igen. Så kommer en ärta med
en riktning, en avsikt och mål. Det är meningen att den skall rulla mot mig och
att jag ska ta emot den. Rösten har inte ändats, samma ton och samma styrka och
hon har inte slutat gå runt.
Jag visste att det skulle komma, förr eller senare, men
känner ändå ett stygn av irritation. Om jag missar den blir hon sårad, men ändå
väver hon in den i det regn av fragment som ligger som en filt emellan oss. Jag
undrar om hon medvetet maskerar den eller om vanan gör att hon ingenting
märker. Känner hur jag får en irriterad rynka mellan ögonen, hur käkarna
spänns. Men blir samtidigt mjuk inuti av överseende ömhet. Lilla du. Lilla
dumma, snälla mamma.
Jag har inte lyssnat, men erfarenheten har ändå gjort att
jag uppfattat nyckelordet. Jag tar en klunk av kaffet, tar sats.
”Vad sa du om mostrarna?” ropar jag. ”Jag hörde inte det där
sista.”
”Lilly är dålig igen. Hjärtat som trasslar.” Hon kommer in i
rummet nu. ”Och någon måste följa med Märit och kolla upp hörapparaten”
Hon är tyst några ögonblick. Så gör hon ett nytt försök.
”Det blir nån gång om en månad, så det finns gott om tid att
planera”
En utmaning. Våra blickar möts. Jag låter tystnaden bli
längre, töjas ut tills den brister. Hon vänder bort blicken och börjar plocka
med en pelargon i fönstret.
”Ja, jag kan ju ta det förstås, du har ju så mycket att stå i.” Jag har vunnit, men det är ingen billig seger.
”Ja, jag kan ju ta det förstås, du har ju så mycket att stå i.” Jag har vunnit, men det är ingen billig seger.
”Ännu så länge orkar jag ju med det där. Det får man vara
tacksam för.”
Jag vet vad det är hon inte säger. Jag vet att hon vill att
jag ska ta över, bli den som tar hand om hennes gamla mostrar. Och att hon, när
tiden kommer, ska kunna lita på att jag gör allt det för henne som hon har
gjort för andra. Det är det hon har jobbat för, det är det som skall vara
betalningen för hennes insats. Jag är dottern. Jag är hennes försäkring, liksom
mina döttrar ska vara det för mig. Det är så det ska vara, reglerna som hon har
lärt sig dem. Jag tar inte betet, men kan ändå inte låta bli att ge henne något
lite av de hon inte ber om. För att få händerna att sluta stympa pelargoner.
”Du är väldigt duktig” säger jag. ”Du gör ett fantastiskt
jobb.” Hennes skuldror sjunker ihop lite i besvikelse. Det var inte vad hon
ville höra, men ändå bättre än ingenting.
”Jag har inga förbannade döttrar!” vill jag skrika. Men tar
en klunk kaffe till. Hon tittar på mig som om hon hade hört styrkan i min tanke.
Tittar, men jag undrar om hon ser. Med mitt ostrukturerade arbete, mina
ostrukturerade relationer, mitt ostrukturerade liv. Jag kommer aldrig att bli
den som skriver julkort, kallar till släktträff och följer åldrande mostrar
till läkaren. Jag kommer bli en av de ogifta mostrarna.
Jag vet att vi inte kan prata om min självvalda barnlöshet.
Hon kommer att vifta bort den som något som kommer att gå över med tiden. En
ungdomlig fas, liksom min ovilja att ta över hennes roll som navet i familjen.
Det måste krävas mycket av henne för att fortfarande kunna tro på den
förklaringen vid min ålder. Många fallande ärtor.
Och de har redan börjat trilla igen. Ett stilla strilande
flöde om trivialiteter som bäddar in allvaret i det vi inte talat om. Hon
börjar gå igen. Runt i lägenheten. Gå och prata, prata och gå. Jag suckar djupt
och stirrar tomt ut i luften, ut över avgrunden mellan oss. Tar den sista
klunken kaffe och gör mig redo att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar