#

#

#

OP 150

#

Flanörgatan 42b 3002

Hur hamnade jag här? Jag försöker följa händelserna bakåt i tiden som kiselstenar på en stig. Försöker hitta tillbaka längs skeendenas vindlingar och finna den plats där det började. Men händelserna är mer som smulor, kringblåsta av tidens vindar och uppätna av minnets hungriga fåglar.

Det som återstår är fragment, enstaka händelser och platser som lyser klara utan tillförlitlig kronologi. Hände något för att jag gjorde? Eller gjorde jag för att något hände? Varje minne kan ifrågasättas, blir mindre tydligt ju mer det skärskådas och dubbelexponeras av att återskapas i nuet.

Så vart ska jag börja? Jag föddes. Växte upp, gick i skola, hade vänner ibland. Förändrades, flyttade, förändrades igen. Jag har älskat och förlorat, älskat och sårat. Fallit och rest mig och fallit igen. Skrubbat upp och plåstrat om. Levt.

Men hur hamnade jag här? Varje steg känns självklart, oundvikligt i sitt val och oundvikligt i sitt resultat. Ändå var detta aldrig målet. Det fanns ingen elak styvmor och ingen hungrig häxa. Ingen avgörande punkt som definierade mig eller stakade ut min väg. Bara och endast och fantastiskt nog. Dessa dagar, nog vet jag att de är livet.

Och jag har rest, mött och målat. Och jag har älskat livet. Och jag har valt varje dag. Men barn, det valde jag aldrig. Valde aldrig bort dem heller. De bara blev aldrig.

Man växer upp och tänker att sedan, när jag får barn. Man lyssnar på dem man möter, som säger att då, när du får egna barn. Det är aldrig en fråga, alltid den naturliga följden av livet. Barn är något som kommer. Av att vara vuxen, av att vara kvinna. Och vuxen blev jag, men blev jag kvinna?

Jag har saker sparade. Gamla dagböcker, teckningar, leksaker. Undanlagda med tanken att detta skall jag visa mina barn. Med den tanken men utan aktiv tanke om jag faktisk vill ha barn, tänker ha barn. Som om det vore en naturlig följd av tidens gång. Men det var det ju inte. Tiden gick och längtan följde aldrig med.

Att bära, föda och amma ett barn, genuint och unikt kvinnliga erfarenheter jag aldrig kommer få. Den kravlöst skräckfyllda kärlek som kommer med föräldraskapet. Något utanför och större än mig själv. Och det är längtan efter dessa erfarenheter som fattas mig

Bland minnessakerna finns ett skrin. I skrinet ligger en tunn liten rödblond fläta. Den var farmors systers, ett barn som dog. En fläta min farmor visade mig ibland när jag var liten. Jag bad om det, med skräckfylld nyfikenhet. Tanken på detta barn som bara var lite äldre än mig, som mig, yngre än mig. Frusen i tiden och borta och ihågkommen.

Längtar jag efter barn? Saknar jag barn? Jag saknar längtan, mer än barn, saknar saknaden i sig. Funderar på om det är någonting hos mig som fattas, en bit som gör att jag inte fullt ut är kvinna. Föreställer mig min livmoder hoptorkad och vittrande, en saltad åker, en människa utan kön.

Någonstans i mina tankar har denna fläta, detta barn blivit sammanvävt med min egen avsaknad av barn. Något ofullgånget, ofullbordat. Om det är mina egna barn som inte finns jag tänker på, eller min ofullständighet som kvinna vet jag inte. Kommer inte framåt i tankar när det egentligen inte är tankar utan bara upplevelser. Känslor antar jag, men varken glädje eller sorg. Bara intensitet. Som om det fanns ett band mellan de ofullständiga liven bortom det att släktled inte följde på släktled.

Frågorna om när har blivit frågor om varför inte. Och jag kan inte svara. Undringar om jag inte oroar mig för att bli gammal. Vem skall ta hand om mig då? Men vem tar hand om mig nu? Jag kommer att ha kvar mina böcker, mina färger och mina bilder. Det finns ingenting i det som skrämmer mig.

Ändå har jag sparade minnessaker. Dagböcker ingen kommer läsa, leksaker ingen kommer leka med, foton ingen kommer se och en fläta som inte kommer låta någons fantasi klättra upp i ett främmande torn.

Flanörgatan 42b 3001

Kvinnan står bakom tyllgardinen. Gulnade och pappersspröda har de åldrats tillsammans. Hon skulle naturligtvis aldrig bevaka på sina grannar, men hon ser dem genom fönstret när hon ansar sina blommor. Hennes blommor är mycket välansade.

Det bor en man på andra våningen. Nästan varje fredag kommer han hem med systemkassar. Brukar dra ner persiennerna över helgen. Sent brukar han lämna lägenheten om mornarna också, inte förrän framåt halv nio. Hon förstår nog att han är alkoholist.

På tredje våningen bor en kvinna som nästan alltid är hemma. Fast hon är hur frisk som helst och inte har några småbarn. Sminkar sig fast det är vardag och går i pråliga kläder med urringning och allt. Nog förstår man att hon är prostituerad. Två olika män besökte henne förra veckan. En av dem kom tillbaka igår igen. Mitt på blanka eftermiddagen! Hor i hyreshuset, snusk och omoral. Hon kunde ju inte undgå att se dem där de satt vid köksfönstret i flera timmar.

Hon kan dem alla. Inte så att hon tittar naturligtvis, men hon kan ju inte undgå att se. Det äldre paret på bottenplan, som har hemtjänst fast de kan gå. Invandraren på trean som kan komma till Sverige och lyfta bidrag men ändå har mobiltelefon och kostym och säkert en Mercedes också. Som lämnar lägenheten varje dag halv sju, även på helgen. Svartjobb och knarkaffärer, det förstår ju vem som helst. Hon på tvåan som är ny, kom för fem år sedan och verkar ha katter och målar tavlor i bara skjortan. Till och med mitt i natten ibland. Psyksjuk naturligtvis. Och så de som alltid har rullgardinerna nerdragna, dag som natt. Gud vet vad som försiggår bakom dem. Hustrumisshandel eller hembränning, det kan vara vad som helst! Området har verkligen förfallit.

Själv är hon mycket ordningsam, gör sitt bästa för att hålla standarden uppe, men man kan inte lyfta ett helt kvarter själv. Folk tänker helt enkelt inte efter, bryr sig bara om sig själva och sitt. Det var bättre förr.

Hon går med blomskräpet till sopkorgen. Förbereder pannan för förmiddagskaffet, tar fram ingredienserna för lunchen och går och tar på sig städrocken. Börjar i köket med bänkar och skåpsluckor. Först städa bort allt matos innan det är dags för resten av lägenheten. Samma rutin varje dag. Rent och snyggt. Ordning och reda.

Hon brukar självklart stänga köksdörren och sätta på fläkten när hon lagar mat. Tänker på vad hon lagar. Skulle aldrig göra som hon på tvåan, hon som alltid har radion på så högt, och steka strömming. Strömming, när man bor i hyreshus! Hela trapphuset luktade ju i flera timmar. Lika tokigt som han i våningen under som går på toaletten mitt i natten. Han är i en sån ålder där han säkert har problem med prostatan naturligtvis. Men han behöver väl inte hålla på att spola efter klockan nio. Nästan lika illa som att duscha mitt i natten. Lite hänsyn borde man ändå kunna kräva av människor. Folkvett.

Och så svårt det verkar vara att sköta sig i de gemensamma utrymmena. Det skulle aldrig falla henne in att gå in genom porten utan att skrapa skorna ordentligt. Hon skulle aldrig stampa eller prata i trapphuset som vissa gör. De gånger hon använder tvättstugan är hon mycket noga med att städa ordentligt. Torka av alla ytor, skura ur tvättmedelsfacket och våttorka golvet. Hon verkar vara den enda som tänker så, härom sisternes var det till och med sköljmedelsfläckar ovanpå torktumlaren!

Underkläderna tvättar hon för hand, vill inte hänga dem i torkrummet. De är inget att skämmas för, men hon vill ändå inte visa upp sig för gud och hela världen som vissa gör. Hon den där handikappade i ettan, hon som alltid har folk springande hos sig, har mycket utmanande underkläder. Små svarta trosor och behåar med spets. Visar gärna upp dem i torkrummet för alla som vill se. Som om det inte syns på bokningstavlan vems det är. Slampigt är vad det är! Själv tvättar hon sina i handfatet. Hänger dem på tork över elementet. Den beiga behån i styv polyester, underbyxorna; laxrosa och lite glansiga, men inget vulgärt. Ordentlig midja och med resårer i bensluten. Mycket anständiga.

Behån är fortfarande fuktig, men underbyxorna är torra. De ska läggas tillbaka, var sak på sin plats, ordning och reda. Hon tar dem försiktigt mellan nariga fingrar för att inte noppa tyget. Går mot sovrummet när telefonen ringer. Telefonen, fast hon inget samtal väntar. Och här står hon med underbyxorna i handen! Hon kan ju inte svara då, men hon kommer inte hinna in till byrån och tillbaka innan den som ringer lägger på. Vad ska de tycka om hon inte svarar? Och vad ska grannarna tänka om hon låter signalen ljuda, här som är så lyhört.

Osäkert tar hon ett steg mot badrummet. Telefonen ringer. Hon tar ett steg tillbaka, mot sovrummet, men kommer ju inte hinna. Signalen skär genom den tysta lägenheten. Hon känner hur hon blir fuktig i korsryggen, ser sig om efter en lösning. Inte kan hon lägga underbyxorna på telefonbordet, tänk om någon skulle komma! Hon ser ingen levandes råd, knölar ner underbyxorna i fickan på städrocken. Hinner inte ens vika dem, men hon måste svara. Känner svetten i ögonbrynen också nu, sträcker sig efter telefonen med andan i halsen och svarar.

Ja, det är hon. Ja hon bor här. Nej, hon har ingen teve. Nej, inga jämförbara apparater heller. Ja, det är säkert. Ja, hon ska anmäla teveinnehav om hon skaffar någon.

Hon ringer av. Låter hjärtat börja slå långsammare igen. Går ut i badrummet för att tvätta händerna. Måste komma ihåg att torka av telefonluren. Återgår till rutinen.

Hon vardagsstädar med reumatikerstela händer. Torkar alla ytor och moppar av golven. Går över hela lägenheten som varje morgon. Inget snusk i hennes hem. Sköljer av städredskapen och hänger dem på tork ovanför badkaret. Går ut på balkongen för att hänga städrocken till vädring på den galge hon har där. Den blir inte slät, ena fickan putar. Hon försöker släta ut den med det ligger något i den. Hon stoppar handen i fickan och tar upp det. Där. På balkongen. Där vem som helst kan se. Underbyxorna.

Utan att hinna tänka släpper hon dem. Öppnar handen av chock och reflex. Men de faller inte mot balkonggolvet. En vindil fångar upp dem och fyller dem med luft. Får dem att bölja som en tvåbent ballong som blåser över balkongräcket, bort från hennes greppande fingrar. Hon sträcker sig, häver sig ut över räcket, men förgäves. De är utom räckhåll, virvlar upp i luften.

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Aldrig har hon rört sig så fort. Ut ur lägenheten, ut i trapphuset, hinner inte vänta på hissen utan tar trapporna. Tofflorna klapprar mot marmorn. Ut genom porten mot gården. Var är de?

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Hon far med blicken över asfalten. Ingenstans. Går runt för att vara säker. Nej, ingenstans. Men det måste de vara. Tittar upp mot sin balkong. Försöker se hur de kan ha fallit. Och då. Där. I trädet. De laxrosa underbyxorna vajar och böljar. Lossnar inte, trasslar in sig mer.

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Händerna far som oroliga fåglar, sträcker sig fruktlöst mot trädet, far över kläderna, ansiktet, håret. Försöker sorgfället skyla hur blottad hon är. Det går upp för henne att där står hon på gården, med hårklämmor i håret, i hemmaklänning och filttofflor. Där vem som helst kan se. In igen, så bråttom att hon glömmer stanna upp och hålla i porten. Den går igen med en smäll. Trycker på knappen. Trycker igen, det tar en evighet innan hissen vill komma. Hon ser kablarna slingra som ormar innanför glasrutan, långsamt, långsamt. Hon börjar rycka i dörren innan hissen hunnit stanna. På tredje försöket får hon äntligen upp den, trycker på knappen till sin våning innan dörren gått igen. Trycker och trycker fast hissen börjat gå. Känner hur kissnödig hon är, har börjat svettas igen. Trycker på knappen hela vägen upp till sin våning.

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Hissen stannar med ett ryck. In i våningen, ut på balkongen. Trädet är utom räckhåll, inte ens med moppskaftet kommer hon nå. Det skulle inte hjälpa att kasta något, eller försöka träffa dem med en spann vatten, de är redan alltför intrasslade. Å herre gud!

Tänk om någon ser henne, vad ska de tycka. Vad ska grannarna säga? Hon kan ingenting göra. Hon känner vanmakten skölja över henne som ett tidvatten, våg efter våg tills den omger henne helt. Den häftiga sinnesrörelsen börjar ta ut sin rätt. Paniken ger vika för en uppgivenhet som nästan är ett lugn. Hon går in, stänger och låser balkongdörren, drar ner persiennerna. Hon går till sovrummet, lägger sig på sängen med kläderna på fastän klockan ännu inte slagit tolv.