Hur hamnade jag här? Jag försöker följa händelserna bakåt i
tiden som kiselstenar på en stig. Försöker hitta tillbaka längs skeendenas
vindlingar och finna den plats där det började. Men händelserna är mer som
smulor, kringblåsta av tidens vindar och uppätna av minnets hungriga fåglar.
Det som återstår är fragment, enstaka händelser och platser
som lyser klara utan tillförlitlig kronologi. Hände något för att jag gjorde?
Eller gjorde jag för att något hände? Varje minne kan ifrågasättas, blir mindre
tydligt ju mer det skärskådas och dubbelexponeras av att återskapas i nuet.
Så vart ska jag börja? Jag föddes. Växte upp, gick i skola,
hade vänner ibland. Förändrades, flyttade, förändrades igen. Jag har älskat och
förlorat, älskat och sårat. Fallit och rest mig och fallit igen. Skrubbat upp
och plåstrat om. Levt.
Men hur hamnade jag här? Varje steg känns självklart,
oundvikligt i sitt val och oundvikligt i sitt resultat. Ändå var detta aldrig
målet. Det fanns ingen elak styvmor och ingen hungrig häxa. Ingen avgörande
punkt som definierade mig eller stakade ut min väg. Bara och endast och
fantastiskt nog. Dessa dagar, nog vet jag att de är livet.
Och jag har rest, mött och målat. Och jag har älskat livet.
Och jag har valt varje dag. Men barn, det valde jag aldrig. Valde aldrig bort
dem heller. De bara blev aldrig.
Man växer upp och tänker att sedan, när jag får barn. Man lyssnar
på dem man möter, som säger att då, när du får egna barn. Det är aldrig en
fråga, alltid den naturliga följden av livet. Barn är något som kommer. Av att
vara vuxen, av att vara kvinna. Och vuxen blev jag, men blev jag kvinna?
Jag har saker sparade. Gamla dagböcker, teckningar,
leksaker. Undanlagda med tanken att detta skall jag visa mina barn. Med den
tanken men utan aktiv tanke om jag faktisk vill ha barn, tänker ha barn. Som om
det vore en naturlig följd av tidens gång. Men det var det ju inte. Tiden gick
och längtan följde aldrig med.
Att bära, föda och amma ett barn, genuint och unikt
kvinnliga erfarenheter jag aldrig kommer få. Den kravlöst skräckfyllda kärlek
som kommer med föräldraskapet. Något utanför och större än mig själv. Och det
är längtan efter dessa erfarenheter som fattas mig
Bland minnessakerna finns ett skrin. I skrinet ligger en
tunn liten rödblond fläta. Den var farmors systers, ett barn som dog. En fläta
min farmor visade mig ibland när jag var liten. Jag bad om det, med skräckfylld
nyfikenhet. Tanken på detta barn som bara var lite äldre än mig, som mig, yngre
än mig. Frusen i tiden och borta och ihågkommen.
Längtar jag efter barn? Saknar jag barn? Jag saknar längtan,
mer än barn, saknar saknaden i sig. Funderar på om det är någonting hos mig som
fattas, en bit som gör att jag inte fullt ut är kvinna. Föreställer mig min
livmoder hoptorkad och vittrande, en saltad åker, en människa utan kön.
Någonstans i mina tankar har denna fläta, detta barn blivit
sammanvävt med min egen avsaknad av barn. Något ofullgånget, ofullbordat. Om
det är mina egna barn som inte finns jag tänker på, eller min ofullständighet
som kvinna vet jag inte. Kommer inte framåt i tankar när det egentligen inte är
tankar utan bara upplevelser. Känslor antar jag, men varken glädje eller sorg.
Bara intensitet. Som om det fanns ett band mellan de ofullständiga liven bortom
det att släktled inte följde på släktled.
Frågorna om när har blivit frågor om varför inte. Och jag
kan inte svara. Undringar om jag inte oroar mig för att bli gammal. Vem skall
ta hand om mig då? Men vem tar hand om mig nu? Jag kommer att ha kvar mina
böcker, mina färger och mina bilder. Det finns ingenting i det som skrämmer
mig.
Ändå har jag sparade minnessaker. Dagböcker ingen kommer
läsa, leksaker ingen kommer leka med, foton ingen kommer se och en fläta som
inte kommer låta någons fantasi klättra upp i ett främmande torn.
Åh vilket inlägg, känner igen mig i mycket. Jag undrar också stundvis varför jag inte längtar och drömmer om barn men inte i närheten av så mycket min omgivning undrar och på något vis försöker förklara att dagen kommer, du kommer vilja ha barn. Jag blir hela tiden intalad att det är kärlek, all annan kärlek bleknar när man håller sitt barn i famnen. Hur kan jag inte vilja uppleva det?
SvaraRaderaVilken otroligt bra blogg du har, jag skulle bara dricka en kopp kaffe och sedan fortsätta plugga men hamnade här på något vis och nu har jag läst din blogg över en timme!
Vad fint det känns att höra att mina ord möter och ger, det gör mig mycket glad! Förspilld tid är sällan förfelad, man lär eller ser eller tänker något, även om det inte blev det man planerat. Jag tror att många gånger är de hårdaste kraven och de strängaste domarna de vi lägger på oss själva, när vi internaliserar vad vi uppfattar som omgivningens moral, krav och förväntningar. En av de viktigaste lärdomarna tror jag är att kunna vara snäll och förlåtande mot sig själv.
Radera