Flanörgatan 37a 3002

En höstgeting kryper slött över parkettgolvet. Han griper den över ryggen, försiktigt för att inte skada de spröda vingarna. Håller den i ett varsamt pincettgrepp mellan tumme och pekfinger. Den skälver till, surrar till, ilsknar till. Han drar upp skjortärmen och låter den sticka. En gång. Två gånger. Tre gånger. Han biter ihop käkarna när smärtan börjar brännande spridas. Ler så ögonen tåras. Han går bort till fönstret, hakar upp spärrarna, öppnar. Getingen faller när han släpper den. Får bäring. Flyger omtöcknad bort. Jodå. Han kan. Han kan känna. Trots allt.