OP 343

OP 342

#

*386*

OP 341

OP 340

OP 339

OP 338

...

pumla

[pʰɵmla] subst. ~an, plur. ~or, best. plur. ~orna

def: prydnadsklot, julgranskula

 

OP 337

OP 336

OP 335

*385*

...

 

#

*384*

*383*

Flanörgatan 37a 2002

Jag skulle så gärna vilja laga en riktig alhome. En sådan där jag mal kryddorna själv, hackar alla grönsakerna i ordning och tärnar köttet fint, fint. Låter den puttra i timmar, blandas och smälta samman. Men det är lydoftat här. Jag kan känna köttbullar och falukorv i trapphuset om kvällarna. Ibland kan ventilationen i badrummet vittna om att någon i huset steker fisk.  Svenskhet som ligger så tjock i luften att den nästan går att tugga. På namntavlan i trapphuset. På julstjärnorna i fönstren. På tystnaden och de bortvända blickarna efter de artigt nickande hälsningarna. Och på valet av mat. Alla språkkunskaper till trots, all kultur jag omfamnar och alla torkade skor på dörrmattor och tvättstugor jag lämnar kliniskt rena kommer aldrig att vara tillräckligt. Jag är för mörk för att smälta in i skuggorna. Ändå förväntas det att jag aldrig slutar försöka. Varje ljud av min röst kommer lyssnas på, hur högt eller tyst jag talar kommer tolkas noggrannare än orden. Valet att bära kjol kommer skärskådas, och dess längd kommer jämföras och ställas i relation.  Så jag avstår det moderna och det nya. Det exotiska blir det främmande om jag tar i det, så jag undviker hämtmat. Köper snabbmakaroner och fotriktiga skor och syns ändå. Halenskatalogen kommer aldrig att göra min främmandeskap osynlig och namnet på namntavlan kommer få brevbäraren att staka sig och aldrig att jag skulle ställa mig och låta mitt kök dofta som mat och barndom. Lukta som ett hem.

...

Flanörgatan 40a 2002

Där, mitt på gatan bland spårvagnar, taxibilar och andra bullriga fordon gick hon, noshörningen.

Det började inte där. Det började inte ens med de röda skorna. Kanske började det med en vanlig lunch, tonfisk i vatten, gurka, knäckebröd. Inget ägg idag, hon hade ätit smågodis kvällen före. En kopp grönt te för att hjälpa matsmältningen och rensa ut. Då hade hon haft Birkenstock med vita strumpor. Blåa jeans och en instoppad persikofärgad tröja som hon hela tiden drog i ärmarna på, ner över knogarna.

Att hon ens gick på loppmarknaden den dagen var lite av en slump. Lägenheten var så trång och varm och tjock av tomhet, och hon tänkte bara gå ut en stund, köpa någonting i affären. Kanske te, eller skorpor. Inget godis, idag skulle det inte bli något godis. En veckotidning kanske, mest för korsorden.

Det var dofterna som fick henne att ändra riktning. När hon skulle passera idrottsplatsen kom de i vågor och styrde henne som med en nosring. Ljuden kom sedan, men när hon väl lade märke till dem var de så uppenbara att de måste varit påtagliga långt tidigare.  Musik och skratt, buller, en folksamling.

Där fanns till och med en tombola och ett chokladhjul. Men mest dofterna, brända mandlar, kaffe, kryddor. Det var den vanliga kokta varmkorven som fångade henne. Det är ju ändå mat. Och mat måste man ha, och man kan hoppa över den rostade löken om man väljer extrastark senap.

Det var mängden senap som blev droppen. Bokstavligt talat, den droppe som föll ner från korvbrödet och fläckade tröjan. Fast hon direkt var där med servett och mineralvatten blev det en ordentlig fläck med brungul mitt och våta kanter. Ton i ton med tröjans persikotoner, mitt på brösten.

Fläcken går inte att dölja och plötsligt blir hon medveten om alla människor, alla blickar, alla äcklade miner som vilade på hennes oformlighet. Alla stirrar. Alla ser. Outhärdligt.

Det är därför hon skyndar bort till en av loppmarknadens klädställningar, pressar sig skyddssökande mot tygerna och bläddrar, fort och oseende. Det är inte som att hon egentligen tror att hon kommer att hitta något. Inte i hennes storlek. Hon vill bara dölja sig i upptagenhet, sjunka in i omgivningen och bli osynlig igen.

”Här har jag något som skulle kunna passa dig!” Ståndets säljare närmar sig och hon funderar på att vända och gå, men samtidigt skriker fukten av senapsfläcken mot huden och de kringvarandes irrande blickar bara väntar på att åter kunna fastna vid henne. Hon står kvar, det lär ju bli lätt att neka när det föreslagna plagget kommer var för litet och för slitet och alltför dyrt.

En kavalkad av färger och former i tygstycket som hålls fram. Så fel att hon inte kan låta bli att le. Ett plagg som syns. Ändå tar hon emot det, mest av inövad artighet och för att kunna stå kvar. Håller upp det framför sig för att skyla fläcken och inser till sin förvåning att plagget är stort. Omfångsrikt men utan att vara formlöst, med skärningar och fall. Och det har fickor. Fickor!

Hon tittar på plagget på riktigt. Det är faktiskt inte gräsligt, bara väldigt brokigt och långt ifrån hennes diskret utplånande stil. ”Prova den!” uppmanar säljaren och till sin förvåning drar hon den över huvudet. Känner det mjuka materialet mot halsen och stryker över den med handflatorna. Den passar. I alla fall i storlek, även om det inte är något som hon skulle ha valt i en butik.

Tanken på att gå genom folksamlingen med senapsfläcken fullt synlig kommer plötsligt över henne. Deras blickar blir till ord i hennes huvud. Frosseri, en av dödssynderna. Brist på finess och självkontroll. Klumpig, formlös och kantig på samma gång, noshörningen. Hon har hört det öknamnet när de tror att hon inte lyssnat. I korridorerna på jobbet. Först bland eleverna, men sen av kollegor. Folkmassan tränger sig på. Blickarna passerar ännu förbi henne och snart skall hon befinna sig bland dem.

Men om hon skulle köpa plagget och behålla det på? Och till hennes förvåning är det gjort. Ett utbyte av småsummor, ett tack och en artighet. Och hon är klädd i en tunika som är iögonenfallande, uppmärksamhetssökande. Och hon går genom folkmassan och det händer något oväntat.

Den var som en rustning, ett alibi för alla blickar. Självklart tittar de, hon bär en stormönstrad mångfärgad tunika som drar blickar till sig. Men blickarna fastnar där, på tunikan, tränger inte igenom in på huden. Ser inte på henne. Låter henne vara ifred inne i sig själv. Aldrig hade hon trott. Aldrig hade hon föreställt sig.

Och hon blir kvar på marknaden i en timme. Först lite tvekande men sedan allt rakare i ryggen, allt mer mitt i byxorna, allt tryggare. Prövar att möta en blick utan att vika undan, och möter ett leende. Inte fientligt, bara hastigt mellanmänskligt delat.

Redan samma kväll hade hon gått ut på Blocket och letat reda på ett annat plagg. Och därifrån hade det fortsatt, hon hade prövat det nya plagget på nästa säljare och mött samma resultat varje gång. Färgerna skyddande, de flödande tygerna omslutande. Blickarna var inte längre ett hot, de nådde inte längre in än hon släppte dem.

Nästa steg hade varit tights. Första paret svarta men sedan allt modigare färger tills hon kunde bära grönt till affären. Grönt! Det var då hon började snegla på de röda skorna.

De hade dykt upp i reklamflödet och hon hade automatiskt avfärdat dem som en misslyckad algoritm. Men de dök upp igen och blicken hade vilat ett ögonblick längre på dem för varje gång. Stadiga, men ändå avsiktliga skor. Skor som klapprar mot underlaget. Kraftiga och nätta och kängor som man skulle kunna sätta sidenband i.

Och så hade hon gjort det. Köpt och snört om och snört på och burit dem. Nu gick hon här, i färgsprakande kläder och röda skor med stamp. Det gråstrimmiga håret oklippt och utsläppt i vinden. På väg mot en ny terminsstart.

Där, mitt på gatan bland spårvagnar, taxibilar och andra bullriga fordon gick hon, noshörningen.

*382*

*381*

*380*

*379*

*378*

*377*

#

*376*

*375*

*374*

#

*373*

*372*

*371*

*370*

*369*

*368*

#

#

*367*

*366*

*365*

#

*364*

*363*

*362*

*361*

#

#

*360*

*359*