Flanörgatan 37a 2002

Jag skulle så gärna vilja laga en riktig alhome. En sådan där jag mal kryddorna själv, hackar alla grönsakerna i ordning och tärnar köttet fint, fint. Låter den puttra i timmar, blandas och smälta samman. Men det är lydoftat här. Jag kan känna köttbullar och falukorv i trapphuset om kvällarna. Ibland kan ventilationen i badrummet vittna om att någon i huset steker fisk.  Svenskhet som ligger så tjock i luften att den nästan går att tugga. På namntavlan i trapphuset. På julstjärnorna i fönstren. På tystnaden och de bortvända blickarna efter de artigt nickande hälsningarna. Och på valet av mat. Alla språkkunskaper till trots, all kultur jag omfamnar och alla torkade skor på dörrmattor och tvättstugor jag lämnar kliniskt rena kommer aldrig att vara tillräckligt. Jag är för mörk för att smälta in i skuggorna. Ändå förväntas det att jag aldrig slutar försöka. Varje ljud av min röst kommer lyssnas på, hur högt eller tyst jag talar kommer tolkas noggrannare än orden. Valet att bära kjol kommer skärskådas, och dess längd kommer jämföras och ställas i relation.  Så jag avstår det moderna och det nya. Det exotiska blir det främmande om jag tar i det, så jag undviker hämtmat. Köper snabbmakaroner och fotriktiga skor och syns ändå. Halenskatalogen kommer aldrig att göra min främmandeskap osynlig och namnet på namntavlan kommer få brevbäraren att staka sig och aldrig att jag skulle ställa mig och låta mitt kök dofta som mat och barndom. Lukta som ett hem.