Hade hon varit ett hus hade hon varit en blek nittonhundratalsvilla med brutet tak och eternitfasad med måttlig algpåväxt. Ett sådant du åkt förbi otaliga gånger för att sedan en dag tänka, har det alltid stått här? Ett eller två uthus där brädorna börjat murkna nere vid marken och med den faluröda färgen för länge sedan passerat behov av bättringsmålning. Förkrympt övervuxna äppelträd och någon enstaka scilla mellan långa tovor av fjolårsgräs, delvis nedtryckt av den sedan veckor bortsmälta snön. Kanske vraket av en gammal Opel täckt av en vittrande presenning bakom knuten, eller ett uttjänt emaljerat badkar som någon tänkt kunde vara bra att ha och som sedan blev stående. Trappans steg är skeva och har börjat falla sönder så små bitar av dansk sjösten ligger strödda kring det rostiga räcket. Ytterdörren i grånat trä leder in till knarrande golv och toner av brunt och furu. Mörka rum som luktar svagt av decenniers matos, plastmattor med medaljongmönster och gammal fukt från en undermålig ventilation. Tomten, kilformad och stenig, inklämd mellan en huvudled och ett järnvägsspår. Men nu var hon en granne. En man delar port och tvättstuga och kvartersbutik med. En som antagligen bott där i decennier. Hade hon varit ett hus hade grunden varit gjuten i radonsipprande blåbetong.
