Nu börjar jag känna mig smått beroende av att titta in på din blogg och se vad nytt du fotat, och vad - stort som smått - du skrivit om. Jag plåtar varje dag, det om något är beroendeframkallande, och plågar min syssling i Omaha med bilder... Har alltid beundrat de som kan skriva en slagfärdig text med få ord, eftersom jag tröttnar på alla seriestrippar som har fler än tre rutor. Detta är preciiiiis i min smak.
Vad roligt att höra att du finner nöje i mina bilder! Jag är periodare när det gäller bloggen, både vad jag postar och hur ofta. Kameran däremot är en ständig följeslagare. Inte för att jag kan fota, men för att den kan hjälpa mig att minnas de bra dagarna och se världen de dåliga dagarna. Världen finns där, trots allt. Och är vacker.
Precis så tänkte jag idag, kameran i fickan hjälper mig att komma ihåg det som är vackert när mörkret i mitt huvud gör sig påmint. Jag kunde/orkade ta en lång promenad idag, i ett väldigt höstigt och vackert Stockholm. Kom hem med 53 bilder varav merparten faktiskt blev riktigt bra (detta med en liten fick-kamera, då jag inte orkar släpa den stora). Världen finns verkligen där. Och är vacker. Även de dagar jag (och du?) inte har förmågan att se den. Har funderat på Insta.....men orkar inte ens det. Än så länge är det bara mina släktingar (USA, England) och jag själv som får "njuta" av mina alster.
Tog hem en av mina foto-objekt idag. En len kastanj som trivdes i min jackficka.
Jag har alltid en len och vänlig kastanj i vänster jackficka. Den släta och lite feta ytan hos en färsk kastanj, färgskiftningarna och glansen, och så den djupnande färgen och sammandragna rundheten hos den när den torkat. När jag gick igenom min mormors dödsbo hittade jag kastanjer även i hennes jackors vänsterfickor. Det gjorde mig varm.
Nu börjar jag känna mig smått beroende av att titta in på din blogg och se vad nytt du fotat, och vad - stort som smått - du skrivit om.
SvaraRaderaJag plåtar varje dag, det om något är beroendeframkallande, och plågar min syssling i Omaha med bilder...
Har alltid beundrat de som kan skriva en slagfärdig text med få ord, eftersom jag tröttnar på alla seriestrippar som har fler än tre rutor. Detta är preciiiiis i min smak.
Vad roligt att höra att du finner nöje i mina bilder!
RaderaJag är periodare när det gäller bloggen, både vad jag postar och hur ofta. Kameran däremot är en ständig följeslagare. Inte för att jag kan fota, men för att den kan hjälpa mig att minnas de bra dagarna och se världen de dåliga dagarna. Världen finns där, trots allt. Och är vacker.
Precis så tänkte jag idag, kameran i fickan hjälper mig att komma ihåg det som är vackert när mörkret i mitt huvud gör sig påmint. Jag kunde/orkade ta en lång promenad idag, i ett väldigt höstigt och vackert Stockholm. Kom hem med 53 bilder varav merparten faktiskt blev riktigt bra (detta med en liten fick-kamera, då jag inte orkar släpa den stora).
SvaraRaderaVärlden finns verkligen där. Och är vacker. Även de dagar jag (och du?) inte har förmågan att se den.
Har funderat på Insta.....men orkar inte ens det. Än så länge är det bara mina släktingar (USA, England) och jag själv som får "njuta" av mina alster.
Tog hem en av mina foto-objekt idag. En len kastanj som trivdes i min jackficka.
Jag har alltid en len och vänlig kastanj i vänster jackficka. Den släta och lite feta ytan hos en färsk kastanj, färgskiftningarna och glansen, och så den djupnande färgen och sammandragna rundheten hos den när den torkat. När jag gick igenom min mormors dödsbo hittade jag kastanjer även i hennes jackors vänsterfickor. Det gjorde mig varm.
RaderaMärkligt, min pappa hade också kastanjer i vänsterfickorna. Nån gång har jag haft en len, slät sten som kastanjsubstitut.
SvaraRadera