Regnfåglarna

Jag är i centrum, på en affärsgata i rusningstid. Det är människor överallt, springandes, kollandes klockan, stressandes. Jag ser en kvinna med sin son vid handen som kryssar genom folkmassan, brådskar. Han springer så gott han kan på sina små ben, fästad vid henne som en vimpel bakom en båt. Han har de stora, klara ögonen hos ett barn på tre fyra år och betraktar henne, uppfylld av frågor.

Varför är solen gul? men mamma har bråttom.

Varför är himlen blå? för att det är så. Hon tittar på sin klocka och ökar farten.

Mamma, var är alla fåglar när det regnar? och hon stannar. Det är som om hon minns något för länge sedan passerat, när livet var fullt av frågor och man fortfarande trodde på svar.

Hon hukar sig ned, ställer sig i höjd med honom för att visa. Hon tar sig tid i folksamlingen och stressen på gatan. Människor som rusar kors och tvärs, knuffandes varandra runt dem.

Där, pekar hon under ett av hustaken. Där är alla fåglar när det regnar.

Jag slås av situationens skönhet. Jag minns min egen barndom, som om det var länge sedan. Minns genom minnets förskönande spegel. Var barndomen något annat än lycka och lek? Men jag minns ännu, om jag anstränger mig. Minns frågor som lämnas obesvarade och frustrationen av att vara liten och illa förstådd.

Jag lärde mig, förstod systemet och började utnyttja det. Hur att vara bedårande, hur att prata, gesterna, de utsökta leendena, för att uppnå fördelar och lyckas bedra. Och varför inte utnyttja de vuxna? Den som väljer att se ett barn i stället för en människa förtjänar inget annat. Och det var så mycket de inte såg.

Men det var svårt. Jag kunde inte identifiera mig, varken med de vuxna eller de andra barnen. Särskilt inte flickorna. Jag var en pojkflicka, det vilda barnet. Rousseau hade älskat mig. Om han hade kunnat se flickor.

Jag hade en vän, en pojke på min gata, som var min kärlek och min kompanjon, min medbrottsling i alla mina upptåg.

På den tiden pågick en lek som lektes av de unga på gatan, så väl de små barnen som tonåringarna. Den kallades King Cool, jag tror att det var efter en TV-serie. Det gick ut på att en var King Cool, alltid samma pojke på femton, sexton år, och han var härskare över de andra som var slavar. Slavarna måste sitta på en gräsmatta med huvuden och blickar sänkta, inte röra sig förrän King Cool kommenderade dem att göra det, och när en order mottogs skulle den lydas blint. Det värsta var att om man en gång gått med i leken så hade man inte rätt att gå ur. Om någon försökte blev de hämtade av de andra slavarna och återförd till King Cool.

Jag deltog aldrig i leken. Jag fann den motbjudande utan att riktigt förstå varför, och min vän deltog inte heller. Men nästan alla de andra på gatan, min bror och min väns systrar inräknade, deltog. Min vän och jag pratade ofta om det, sa att det var löjligt och irriterande. Men samtidigt kände vi att vi inte var en del i gruppen. En känsla nog så smärtsam för ett barn, och dessutom saknade vi våra vänner.

En eftermiddag återvände jag efter att ett par dagar ha varit bortrest med mina föräldrar. Jag sprang genast bort till min vän, men han släppte inte in mig.

Jag får aldrig mer leka med dig, sa han till mig. Jag har gått med i King Cool.

Som jag grät. Han bönföll mig att gå med i leken, men jag vägrade. Jag hade väldiga samvetskval. Om jag bara inte lämnat honom ensam hade han inte blivit frestad. Jag borde inte ha övergivit honom sådär, det var mitt fel! Och vad kan jag ha varit vid den tiden? Drygt fyra år, inte mer än fem.

Nej, barndomen är aldrig enkel.

Leken rann ut i sanden efter någon tid. Naturligtvis. Det är inte den typ av sysselsättning som intresserar barnsärskilt länge, och jag återfick min vän. Jag vet inte hur länge det kan ha pågått. Veckor, kanske en månad, men i mitt minne var det år.

Någon knuffar till mig där jag står stelnad i mina drömmerier och jag kommer till ett bryskt uppvaknande. Jag fryser och det har börjat regna. När jag går tittar jag upp mot hustaket och ser fåglarna.