#

*168*

#

#

#

...

#

#

OP 152

...

#

#

*167*

FYI

Frågan är inte om historien är min. Svaret är att den är sann.

Mörkertalet

Och det är innan gryningen men jag har varit vaken länge. Minns ditt namn och försöker att inte minnas mer än så. Inte låta minnet bli fysiskt. Det är fortfarande svårt, men har blivit lättare med tiden.

Och jag sätter mig ned med tankarna. De har gått så många varv under åren att det känns som en upptrampad stig. Ett snävt litet spår att följa varv på varv.

Och jag förebrår mig. Över att jag återvänder till klådan, över vem som gjorde och inte gjorde vad, över att jag tar det på allvar och att jag trivialiserar det. 

Och jag gör något jag aldrig förut gjort.  Jag börjar tala direkt med dig. Vad skulle jag sagt dig? Nej, det är för lätt. För lätt att döma vad jag inte gjorde. Det svåra är att veta vad jag skulle vilja göra nu. För det är bara nuet jag kan äga, bara nuet som är verktyg för att påverka det förflutna.

Och jag tar upp en penna. Bara för att formulera mig enklare. Sortera orden. Fästa dem på ett papper.

Och orden kommer. Faller som pusselbitar på sina platser. Ingen störtflod, inga tårar. Bara ord. Ord som borde sagts formuleras nu utan tvekan.

Och till min förvåning viker jag pappret.

Och till min förvåning stoppar jag pappret  i ett kuvert.

Och till min förvåning söker jag reda på din adress, skriver ner den och frankerar brevet.

Och till min förvåning går jag ut för att lägga brevet på lådan.

Och till min förvåning känner jag varken glädje eller sorg, varken tomhet eller lättnad. Funderar inte på hur du kommer att ta emot det. Funderar inte mer på dig.

NN,

Du är en våldtäktsman.

Det tog lång tid för mig att inse det, för det betyder att jag blivit våldtagen.

Inte så som man tror, inte i en park av en främling. I en situation där jag trodde att jag var trygg, där jag borde varit trygg. Nykter, påklädd, bland vänner. Mitt brott var att jag sov. Ditt var att du våldtog.

Jag vågade inget säga. Skam. Äckel. Rädsla för sociala konsekvenser. Osäkerhet på vad som hände och varför det kändes så fel. Jag berättade för ingen, anmälde inte. Genom att skydda mig skyddade jag dig. Och blev på sätt och vis medskyldig till att du gjorde det igen.

Det tog lång tid innan jag slutade känna skam, känna mig medskyldig, känna mig smutsig. Det tog tid att känna trygghet och tillit. Det tog tid att slappna av med sex. Ditt fel. Bara ditt. Ditt ansvar. Bara ditt.

Jag skriver det här brevet av så många anledningar. Alla handlar om mig. Men ändå om dig.

Jag har funderat på om jag ska skriva under brevet eller inte. Jag väljer inte.

Dels för att jag har ägnat så mycket tid och obehag åt detta att jag nu väljer att placera detta där det hör hemma. Hos dig. Dels därför att jag vet att jag inte är ensam, du har gjort det fler gånger och kan gott fundera på vem eller vilka du skadat.

Om du har söner hoppas jag du lär dem respektera kvinnor mer än du gjorde. Om du har döttrar hoppas jag att du lär dem mer självrespekt än jag hade.

Skrik. Slå. Bit. Säg stopp och vadihelvete. Anmäl.

Det hade du förtjänat.

Du är en våldtäktsman.

Och jag har talat.

Och det är gryning.

Héloïse

Det första jag såg var ett spår. Så lätt att missa, en bisats i en bisats. Att du funnits och lämnat en skugga. Och jag undrade vem du var, du den ordinarie, den gamla, den första. För du måste ha funnits, det var jag säker på. Men så var det inte fick jag höra, du var bara ett namn valt på slump. Men jag kunde inte tro det. Kunde inte glömma och mindes och sökte.

Nästa spår var tydligare, nu fick jag plötsligt veta något om dig. Att du levt, blivit älskad och varit en del i en tragedi med barbariskt våld. Jag förstod också att dina spår gick längre tillbaka än jag trott. Kunde du vara fordom så fordom som så måste dina spår vara djupare och ditt namn starkare än jag trott. Du var den snö som inte smälte.

Det gick tid och spåren ledde inte vidare. Inga vanliga bibliotek, inga lärare, inga böcker gav svar. Men så kom möjligheten att välja en fördjupning, och jag valde dig. Min tanke var att följa alla de spår du lämnat. Så jag började söka ditt ursprung.

Och jag satt i stadsbibliotekets källare, böjd över mikrofilmsläsare. Gamla tidningsartiklar, gamla register, böcker som varit arkiverade och undanglömda i åratal. Och sökte dig, sökte dig. Och fann!

Jag fick söka dig genom den man som omnämndes med dig. Hans spår var lättare att följa, så som det ofta är. Jag hittade berättelsen om honom, och där fanns du. Beskriven som nymf och som nunna. Beskriven som om alla hade rätt till dig, som om alla visste vem du var. Som om du var den de valde att du var, den heligaste, den trognaste, den syndigaste, den upplyste mannens fall.

Så fann jag berättelsen av honom, hans egna ord och du blev tydligare. Bland all hans självömkan och offerskap fanns du, och du hade aldrig varit tydligare. Jag kunde nästan röra vid dig. Och sedan kom din röst, dina egna ord om dig själv, och det var som en sång.

Nu blev du min. Och du var okänd, och du var en skugga, och du var min. Som alla andra krävde jag något av dig, men jag hoppas att det bara var att få se dig, finna dig. Få älska dig.

Och ingen hade hört ditt namn förrän jag berättade det för dem, du var min hemliga saga att berätta.

Men saker förändras. Du blev poppulär, och dina spår blev åter igen tydligare. Nyutgivningar och antologier kom och spred ditt namn, och jag stod kluven. Ville att alla skulle se dig, och ville behålla dig för mig själv.

Och tiden förändrades igen, och idag finns du några tangentslag bort, och jag ser det hända med kluvna känslor. Genom att du var svår att finna blev du svår att glömma. Jag vill inte att du genom att vara lätt att finna lätt skall glömmas bort. Lev, genom dina spår. Lev vidare!

Brontës lag

De flesta som hängt på nätet ett tag har antagligen kommit i kontakt med Goodwins lag. Jag menar att det finns behov av en ny beteckning, en  som beskriver fenomenet att istället för att bemöta någons argument väljer man att ställa en psykiatrisk diagnos på personen i fråga.
 

Visst kan man se detta som en ad hominem-argument, men jag menar att det blivit så vanligt förekommande att det förtjänar en egen benämning. Jag menar vidare att om man istället för att bemöta en argumentation börjar spekulera i sin motparts psykiska hälsa eller ställer en (ofta tämligen lekmannamässig) diagnos på denne bör man per automatik anses ha förlorat diskussionen.

Mitt förslag är att åberopa detta som "Brontës lag", då med hänsyftning på den galna kvinnan på vinden. För enligt min uppfattning är det av någon outgrundlig anledning oproportionerligt ofta kvinnor som patologiseras på detta sätt. Så istället för att gå in på en sidodiskussion i ämnet "Vad har min psykiska hälsa med detta att göra" menar jag att man kan hänvisa till Brontës lag och därefter återgå till den verkliga diskussionen. Det är ju trots allt den man gått till platsen för att föra.

  

I övrigt förstår jag inte varför någons eventuella psykiska ohälsa skulle vara ett argument för att personen inte är värd att ta på allvar eller kan tänkas ha en välgrundad åsikt. En synnerligen inskränkt och okunnig syn på människan och dennes själsliv anser jag. 

*166*

Min feministiska förbryllning

Jag är feminist. För mig bottnar det i och är sprunget ur min kärlek till vetenskap och logik, min humanistiska grundsyn och mina personliga erfarenheter och observationer.

Men jag är förbryllad. Kanske är jag okunnig, eller osolidarisk, eller oupplyst. Men jag är en tänkande och läsande och lärande varelse. Jag är villig att granska, ifrågasätta, tänka om och lära nytt.

Just nu har jag dock kört fast.

Ord och fraser jag inte förstår varför de är negativa:

'God ton'

'Liberal'

'Ta debatten'

Ord jag inte förstår varför de är (odelat) positiva:

'Systerskap'

'Radikal'

'Kamp'

Ord jag inte förstår hur de definieras och används:

'Hat'

'Förakt'

'Saken'

'Solidarisk - osolidarisk'

Jag vill gärna förstå. Jag tror säkert det finns gott om platser där detta är utrett och förklarat. Jag tar gärna emot information. Länkar till exempel. Bloggar, Youtubeklipp eller kommentarer på det här inlägget. Vad som helst som kan hjälpa mig att tänka vidare är av intresse. För eller emot.