Héloïse

Det första jag såg var ett spår. Så lätt att missa, en bisats i en bisats. Att du funnits och lämnat en skugga. Och jag undrade vem du var, du den ordinarie, den gamla, den första. För du måste ha funnits, det var jag säker på. Men så var det inte fick jag höra, du var bara ett namn valt på slump. Men jag kunde inte tro det. Kunde inte glömma och mindes och sökte.

Nästa spår var tydligare, nu fick jag plötsligt veta något om dig. Att du levt, blivit älskad och varit en del i en tragedi med barbariskt våld. Jag förstod också att dina spår gick längre tillbaka än jag trott. Kunde du vara fordom så fordom som så måste dina spår vara djupare och ditt namn starkare än jag trott. Du var den snö som inte smälte.

Det gick tid och spåren ledde inte vidare. Inga vanliga bibliotek, inga lärare, inga böcker gav svar. Men så kom möjligheten att välja en fördjupning, och jag valde dig. Min tanke var att följa alla de spår du lämnat. Så jag började söka ditt ursprung.

Och jag satt i stadsbibliotekets källare, böjd över mikrofilmsläsare. Gamla tidningsartiklar, gamla register, böcker som varit arkiverade och undanglömda i åratal. Och sökte dig, sökte dig. Och fann!

Jag fick söka dig genom den man som omnämndes med dig. Hans spår var lättare att följa, så som det ofta är. Jag hittade berättelsen om honom, och där fanns du. Beskriven som nymf och som nunna. Beskriven som om alla hade rätt till dig, som om alla visste vem du var. Som om du var den de valde att du var, den heligaste, den trognaste, den syndigaste, den upplyste mannens fall.

Så fann jag berättelsen av honom, hans egna ord och du blev tydligare. Bland all hans självömkan och offerskap fanns du, och du hade aldrig varit tydligare. Jag kunde nästan röra vid dig. Och sedan kom din röst, dina egna ord om dig själv, och det var som en sång.

Nu blev du min. Och du var okänd, och du var en skugga, och du var min. Som alla andra krävde jag något av dig, men jag hoppas att det bara var att få se dig, finna dig. Få älska dig.

Och ingen hade hört ditt namn förrän jag berättade det för dem, du var min hemliga saga att berätta.

Men saker förändras. Du blev poppulär, och dina spår blev åter igen tydligare. Nyutgivningar och antologier kom och spred ditt namn, och jag stod kluven. Ville att alla skulle se dig, och ville behålla dig för mig själv.

Och tiden förändrades igen, och idag finns du några tangentslag bort, och jag ser det hända med kluvna känslor. Genom att du var svår att finna blev du svår att glömma. Jag vill inte att du genom att vara lätt att finna lätt skall glömmas bort. Lev, genom dina spår. Lev vidare!