Mörkertalet

Och det är innan gryningen men jag har varit vaken länge. Minns ditt namn och försöker att inte minnas mer än så. Inte låta minnet bli fysiskt. Det är fortfarande svårt, men har blivit lättare med tiden.

Och jag sätter mig ned med tankarna. De har gått så många varv under åren att det känns som en upptrampad stig. Ett snävt litet spår att följa varv på varv.

Och jag förebrår mig. Över att jag återvänder till klådan, över vem som gjorde och inte gjorde vad, över att jag tar det på allvar och att jag trivialiserar det. 

Och jag gör något jag aldrig förut gjort.  Jag börjar tala direkt med dig. Vad skulle jag sagt dig? Nej, det är för lätt. För lätt att döma vad jag inte gjorde. Det svåra är att veta vad jag skulle vilja göra nu. För det är bara nuet jag kan äga, bara nuet som är verktyg för att påverka det förflutna.

Och jag tar upp en penna. Bara för att formulera mig enklare. Sortera orden. Fästa dem på ett papper.

Och orden kommer. Faller som pusselbitar på sina platser. Ingen störtflod, inga tårar. Bara ord. Ord som borde sagts formuleras nu utan tvekan.

Och till min förvåning viker jag pappret.

Och till min förvåning stoppar jag pappret  i ett kuvert.

Och till min förvåning söker jag reda på din adress, skriver ner den och frankerar brevet.

Och till min förvåning går jag ut för att lägga brevet på lådan.

Och till min förvåning känner jag varken glädje eller sorg, varken tomhet eller lättnad. Funderar inte på hur du kommer att ta emot det. Funderar inte mer på dig.

NN,

Du är en våldtäktsman.

Det tog lång tid för mig att inse det, för det betyder att jag blivit våldtagen.

Inte så som man tror, inte i en park av en främling. I en situation där jag trodde att jag var trygg, där jag borde varit trygg. Nykter, påklädd, bland vänner. Mitt brott var att jag sov. Ditt var att du våldtog.

Jag vågade inget säga. Skam. Äckel. Rädsla för sociala konsekvenser. Osäkerhet på vad som hände och varför det kändes så fel. Jag berättade för ingen, anmälde inte. Genom att skydda mig skyddade jag dig. Och blev på sätt och vis medskyldig till att du gjorde det igen.

Det tog lång tid innan jag slutade känna skam, känna mig medskyldig, känna mig smutsig. Det tog tid att känna trygghet och tillit. Det tog tid att slappna av med sex. Ditt fel. Bara ditt. Ditt ansvar. Bara ditt.

Jag skriver det här brevet av så många anledningar. Alla handlar om mig. Men ändå om dig.

Jag har funderat på om jag ska skriva under brevet eller inte. Jag väljer inte.

Dels för att jag har ägnat så mycket tid och obehag åt detta att jag nu väljer att placera detta där det hör hemma. Hos dig. Dels därför att jag vet att jag inte är ensam, du har gjort det fler gånger och kan gott fundera på vem eller vilka du skadat.

Om du har söner hoppas jag du lär dem respektera kvinnor mer än du gjorde. Om du har döttrar hoppas jag att du lär dem mer självrespekt än jag hade.

Skrik. Slå. Bit. Säg stopp och vadihelvete. Anmäl.

Det hade du förtjänat.

Du är en våldtäktsman.

Och jag har talat.

Och det är gryning.