*279*

OP 279

OP 278

OP 277

Flanörgatan 35c 3002

Citronträdet blommar. Pensionsgåvan, med spahelg och blomsterkvast. Numera ges ingen alkohol, så delikatesskassen hade inte innehållit något vin. Men han hade själv köpt vin och druckit det till kexen och osten och fikonmarmeladen. En andra avskedsfest på kvällen i hemmet. Han hade kunnat be någon komma över, men hade inte velat dela stunden. Själv sitta och tänka på framtiden och på vem han var utan arbetet. Det hade blivit som han tänkt, med raska promenader, matresor på vintern och sommarkurser på folkhögskola. Och ändå inte. Mer ensamhet och mindre. Fler planer och färre. Under de sex åren hade citronträdet vuxit. Oregelbundet och tvekande, men vuxit. För två år sedan tappade trädet alla löv, stor torrt och naket i veckor. Men han fortsatte att vattna, och hoppet bar knopp. Nya löv sprang ut och sedan blommor. Doften fyller lägenheten och läcker ut i trapphuset. På tredje våningen finns inga pollinerande insekter, men han har en liten pensel. Från blomma till blomma gör han deras jobb för hand. Nynnar hummande, som själv var han en humla. Och blommorna blir frukter. Riktiga syrliga citroner som mognar klargula i burspråkets sneda ljus.

OP 276

Flanörgatan 4a 1002

Han bygger pappersdrakar. Om kvällarna efter arbetet tar de stora nariga händerna försiktigt i bambu och balsa, silkespapper och sidentråd. Små, små fogar, stag och spel. Varsamt lackade spröda ytor. Målade ögon, fågelklor, draktänder. Långa svansar med band och rosetter. Efter dagar fyllda av tunga lyft och buller och smuts känns det lilla som något stort. Klara färger som kontrast till allt det gråa. Att skapa efter att ha rivit ner. Han bygger pappersdrakar. De har aldrig flugit.

Flanörgatan 35c 3001

Det klirrande ljudet av krossat glas.

”DU FATTAR JU INGENTING!”

En dörr slår igen och springande steg i trappan.

*278*

Flanörgatan 35c 2002

Äppelkakan i ugnen. Rengöringsmedlet i sprayflaskan. Förberedelsedofter. Det var alldeles för länge sedan. Det ska bli trevligt. En av dessa det här måste vi göra snart igen som äntligen blir av. Händerna vandrar får föremål till föremål. Förberedelsehänder. Och dammtrasans mjuka tyg stryker varligt över den glaserade keramikytan.  Små fina sprickor har mattat glansen, men kattens ögon är fortfarande glittrande svarta. Tittar på allt och på inget. Som den första gången, på marknaden. Pappas sträva hand i sin och en fuktskrynklig femkronorssedel i den andra. Sommarmarknad. Födelsedagspengar. Möjligheter att köpa vad som helst. Att välja. Dofterna som lockar med kortlivade ljuvligheter. Färger och rörelser. Och så det lilla bordet med böcker och kort och mellan travarna kattens svarta ögon som såg på allt detta. Som fångade. Den avslappnat hopringlade men vakna katten som vakat sedan dess. Som varit med i varje skede, i varje flytt, i varje förändring. Bestått osentimentala gallringar och känslosamma uppbrott. Som tas från sin hylla för att dammas inför kvällens återförening. Som numera saknar yttersta spetsen på ett öra. Då en tragedi men nu väcker minnet ett leende. Katten ställs tillbaka på sin plats. Äppelkakan är klar att tas ur ugnen. Det är dags.

Flanörgatan 37a 3002

En höstgeting kryper slött över parkettgolvet. Han griper den över ryggen, försiktigt för att inte skada de spröda vingarna. Håller den i ett varsamt pincettgrepp mellan tumme och pekfinger. Den skälver till, surrar till, ilsknar till. Han drar upp skjortärmen och låter den sticka. En gång. Två gånger. Tre gånger. Han biter ihop käkarna när smärtan börjar brännande spridas. Ler så ögonen tåras. Han går bort till fönstret, hakar upp spärrarna, öppnar. Getingen faller när han släpper den. Får bäring. Flyger omtöcknad bort. Jodå. Han kan. Han kan känna. Trots allt.

OP 275

OP 274