tisdag 29 januari 2013

Värdig vård är mer än dagspolitik



Det rapporteras ofta om missförhållanden inom äldrevården. Borgerligt styre, privata vårdgivare och lågkonjunktur pekas ofta ut som huvudsakliga orsaker för detta. År 1989 hade jag PRAO på en långvårdsavdelning. Det var socialdemokratiskt styre, offentliga vårdgivare och högkonjunktur. Uppsatsen återges här i sin helhet, så som jag upplevde och beskrev de fyra dagar jag som femtonåring orkade med. Det enda jag ändrat är namn och lite stavning. Jag menar inte att politiskt styre, driftsform och konjunktur är oväsentliga för hur vård bedrivs. Men vad jag däremot menar är att det kan finnas andra  faktorer som gör att värdig åldringsvård så lätt brister. Faktorer som vi inte kan bortse ifrån till förmån för enkla politiska poänger om vi vill åstadkomma en varaktig förändring.




PRAO-Uppsats 1989
Pernilla Thelin

PRAO-uppsats våren -89


Jag var tveksam redan från början. Jag gillade liksom inte den där idén med att tillbringa hela PRAO-tiden på ett sjukhus. Men jag har aldrig varit rädd för att bli gammal eller dö, så jag lät mig övertalas. Jag tänkte på det där med ”Positivt tänkande”, så jag gick till ”Münchenbryggeriet” på utsatt tid och full av positiva tankar.

Första dagens utbildning var kul och ganska intressant. Jag lärde mig hur man bäddar en säng med innehåll av pensionär.

Vi samlades i stora hallen på Asunda sjukhus klockan halv ett för att träffa vår ledare och hämta de kläder vi skulle ha på oss på sjukhuset. Klassen från dagen före var nu klart reducerad och bestod bara av Mikael, en tjej som hette Magdalena och mig. De andra skulle vara på Esslunda.

Våran ledare, Anette, visade matsalen och cafeterian, gav oss våra kläder och visade vilka skåp vi skulle använda. Sedan var det dags att åka upp till våra avdelningar.
Vi började på fyran, min avdelning.

Det första jag hörde när hissdörrarna öppnades var ett rop på hjälp. Någon ropade på hjälp igen och igen. Det nästa jag lade märke till var hur en massa sjuksköterskor och biträden satt och beundrade en fem månaders baby. Dom satt och pratade och skrattade och ingen verkade ens lägga märke till att en patient behövde hjälp. Jag kände hur dom senaste dagarnas ”positiva tänkande” löstes upp till intet.

Efter att ha presenterat mig för personalen tog Anette med oss längs korridoren för att titta på patienternas rum och TV-rummet. I korridoren satt patienter uppradade i specialstolar som såg ut ungefär som tandläkarstolar.

Den första patienten jag mötte verkade fruktansvärt gammal. Hon satt slappt i stolen med huvudet hängande åt sidan-bakåt. Håret var brunt och testigt och såg dammigt ut. Skinnet i ansiktet låg så spänt över benen att hon inte hade den minsta rynka. Det var så tunt och torrt att jag fick för mig att det skulle gå sönder om jag rörde vid det. Hennes läppar var tunna och spruckna, munnen var halvöppen och underläppen hängde ner lite vid ena mungipan. Ögonen var matta och helt livlösa och såg ut att ha fastnat stirrande snett uppåt. Hon såg grotesk ut, som en levande mumie ungefär.

Den andra patienten jag gick förbi var en gammal tant med grått hår och kantigt ansikte. Det var hon som ropade. Hon vart knäpp tyst och stirrade misstänksamt på Anette som stannat framför henne. Hon såg rädd ut. Gammal och vilsen och så vansinnigt rädd. Sedan började hon ropa igen.

”Hjälp! Kom och hjälp mig! Mamma och pappa? Kan ingen komma och hjälpa mig någon? Hjälp? Hjälp mig!”

Då fattade jag att hon var knäpp. Fullständigt rubbad.

”Jag vill inte vara här” tänkte jag. ”Jag vill hem. Dom är ju inte kloka här!”

Men då kom jag att tänka på vad SYO sagt. ”Ge det en chans. Det är värt det.”

När vi tittat igenom korridoren så att jag visste ungefär var allting finns var det dags för de andra att fortsätta.
”Din handledare kommer snart” sa Anette. ”Du kan vänta här till dess. Jag kilar upp en stund imorgon.”
Magdalena tittade på mig och hon såg inte ett dugg avundsjuk ut för att jag skulle stanna där.
”Syns i cafeterian klockan två” sa hon. ”Lycka till.”

Precis när hissdörrarna gått igen hörs ett illvrål genom korridoren. Det stiger och sjunker som en amerikansk polissiren, och skräckslagen sprang jag för att se vad som stod på. Vad var det för behandling som kunde orsaka patienterna en sådan smärta? Jag sprang genom korridoren till den plats där jag förväntade mig finna en svårt skadad patient.

Det var en gammal tant som varpå toaletten. Hon skulle bara kissa, men det var så svårt för hennes gamla trötta kropp att hon grät.

Jag träffade Klara, som var så otroligt rar, och som man såg på och sa att hon var söt, på samma sätt som ett litet barn eller en hundvalp är söt. Hon hade mjukt grått hår som var alldeles slätt och räckte henne ner till axlarna. Allt håret fram och på sidorna om huvudet var uppsatt till en tofs mitt bak med hjälp av en stor sköldpaddskam. Ansiktet hade en frisk solbränd ton och det var fullt av djupa rynkor som tillsammans med hennes glada mun och pigga ögon gjorde att hela ansiktet log. Hon var fullständigt fascinerad av våran fem-månaders besökare, och hon sträckte fram armarna mot henne och skrattade.

”Du och jag” sa hon. ”Vi har blöjor båda två.”

Hela personalen började skratta. De härmade vad hon sagt och det följdes av nya skrattsalvor. Karin tittade sig förvånat omkring och jag kunde se att hon blev skrämd. Jag tyckte att det hela kändes ganska obehagligt. Dom skrattade ju åt henne. Åt vad en förvirrad gumma kunde säga i samförstånd till ett halvårsgammalt barn. Ett överlägset och förståendefullt skratt. Inte ett sådant man skrattar bland vänner.

Men Klara såg inte de menande blickarna. Hon hörde bara skrattet. Och hon var förtjust över att stå mitt bland dessa muntra människor. Hon log lyckligt och klappade i händerna. Det var nog bara jag som inte skrattade.

Klockan blev halv två och jag gick ner till cafeterian för att äta lunch med Magdalena. Jag berättade lite om Ekerö och skolan och vad jag gillar att göra och hon berättade att hon gick i en privatskola inne i stan, och som hon sa: ”Det kostat 20 tusen per termin att gå där, och det är ju inte så billigt!”
(”Min guvernant anser att jag inte bör gå i allmänt högstadium. Där fick du så du teg va, Mallgroda!” tänkte jag surt.)

När jag kom upp på fyran igen mötte jag en tant i rullstol. Hon hade grått lockigt hår och några skäggstrån på hakan. Hon hade kraftiga ögonbryn, underbett och så sög hon på underläppen. Hennes klänning var rödvinsröd och översållad med ett mönster av små lila kvistar. Hon tog min arm.

”Du!” sa hon och myste ”Visst är det väl kul när man klarar nånting som man inte trodde man kunde!”
”Som vad då till exempel?”
”Som att svara rätt i en frågetävling” svarade hon.
”Eller spela piano.” sa jag.
”Just det.” Hon kramade min hand. Hon hade sett att jag förstod vad hon menad, och hon var glad.

Det var middag och matning av de patienter som inte kunde äta själva. Själv skulle jag mata Stina, gammal, gråhårig, med plufsigt ansikte och utskjutande haka med några grova hårstrån på. Hon hade afasi, hon kunde inte uttrycka sina tankar i ord.

Kicki, min handledare, hjälpte mig att sätta på henne haklapp och visade mig hur jag skulle mata henne. Jag pratade med henne medan jag matade och med min lediga hand höll jag en av hennes händer. Hon lade sin andra hand över våra båda och jag kände hur mjuka de var.
”De här händerna har aldrig arbetat” tänkte jag. ”Kanske har de tillhört en ung vacker flicka i societeten, kanske en nygift, rik överklassfru.”

En textad pappskylt över sängen ”Christina”.
En patient i en säng.
Vad visste jag vad hon känt, tyckt och tänkt?
Vad visste jag vad hon varit när hon var en hel människa?

Jag hörde hur Stina mumlade entonigt. Det lät som ”Au au au au…” ungefär. Hon tittade mig undrande i ögonen. Jag förstod att hon försökte säga något. Och allt jag kunde göra var att trycka hennes hand och le mot henne.

Jag la knappt märke till när sköterskorna bar ut de andra patienternas halvtomma brickor. Det tog över en halvtimme innan Stina var nöjd, men då var också allmaten uppäten. Kicki kikade in och när hon såg att jag var klar gav hon mig en medicin och visade hur jag skulle ge den till Stina.
”Hon tar alltid så där lång tid på sig. Du behöver inte ge henne allt.” sa Kicki när jag bar ut brickan. ”Matvagnen har redan åkt ner med disken, så skölj bara av tallriken och ställ den här, så tar dom ner den i morgon.”

På något sätt gjorde det Kicki sa mig upprörd. Hon kunde väl säga ifrån själv om hon inte ville ha mer. Det var ju bara att stänga munnen! Och till dess hon gjorde det skulle jag mata henne. Så fick det ta den tid det tog!

När jag gick ut i korridoren mötte jag den gamla damen med rullstol igen.
”Så du är ute och ränner igen?” frågade jag.
”Jo, det kan man säga.” Hon log, men sedan tittade hon oroligt på mig. ”Du,” hon tog tag i min arm. ”Du tycker väl inte att jag är tokig? Jag menar, som dom andra här?”
Nej. Du är inte tokig, du är bra.”
Hon såg märkbart lättad ut.
”Är jag inte väldigt snäll i alla fall? Jo, jag är nog väldigt snäll.”
Jag kunde inte låta bli att skratta. Det var den första patient jag träffat här som det gick att föra ett normalt samtal med.
”Visst är du det.” sa jag. ”Ska vi gå till ditt rum? Du får säga till när jag ska svänga.”
”Här.” sa hon en bit nedåt korridoren. ”Sväng in här.” Jag gjorde det och höll på att krocka med en sköterska som stod i dörren.
”Hallå där, här bor inte du. Marsch om och iväg till ditt rum.” sa hon muntert. Jag backade generat ut stolen.
”Hon bor på tjugotrean.” viskade hon och gav mig ett ögonkast som ungefär sa ”Dom kommer inte ihåg sånt. Man kan inte begära så mycket av dem.”

Vi rullade vidare och när vi kom fram till nästa dörr sa min patient exakt detsamma. Jag tittade på rumsnumren och såg att det här var rum arton och nitton. När jag rullat henne genom nästan hela korridoren kom vi fram till tjugotrean. Utanför dörren satt en stor pappskylt med ”Agatha” tydligt textat med röd spritpenna.

Agatha var den första patient jag träffat som hade ett eget rum. Bredvid dörren stod ett handfat och till höger om det en av sjukhusets sängar. Sängbordet var också av sjukhustyp men i övrigt såg rummet trevligt och civilt ut. Vid sängens fotända stod en tidningshylla av trä och i hörnet bakom den stod en trästol. Bredvid stolen precis under fönstret stod ett träbord med en fruktskål på, och inskjuten under bordet stod ännu en trästol. I rummets vänstra hörn stod en stor färg-TV och bredvid den stod en stoppad karmstol. Några tavlor var uppsatta på väggarna och över TV’n var en vägghylla uppsatt. På hyllan stod diverse prydnadssaker, en vas med torkade blommor och ett stort svartvitt fotografi med ram. Bilden föreställde en ung man i tjugofemårsåldern.

”Det är min man.” sa hon ”Johan Orvar Nataniel.”
”Pampigt namn.” svarade jag
”Ja visst är det. Storslaget. Men han var stilig min man.”

Jag slog mig ner i karmstolen och vi satt och pratade länge. När jag gick ut från Agathas rum passade jag på att hälsa på i grannrummet. Det var ett tvåbäddsrum, men bara en av patienterna var där just då. Jag läste på skylten över sängen att hon hette Sigrid. Hennes rum var i motsats till Agathas ett utpräglat sjukhusrum. Längst in i rummet stod hennes rumskamrats säng, sängbord och saker. Bredvid dem stod Sigrids säng och ett fråndraget draperi skilde de båda sängarna åt så att rummet kunde delas av på mitten. Vid hennes fotända stod en TV på en pall och bredvid sängen stod ett sängbord i klassisk sjukhusstil. Sängbordet var dammigt och fläckigt och det var överbelamrat av tomma glas, kassettband och veckotidningar. Där stod en torr krukväxt, en påse halvjästa vindruvor och en uråldrig kassettbandspelare.

Jag satte mig ner på hennes sängkant och vi började prata. Hon berättade för mig om frågetävlingen som Agatha pratat om. Det var en av de terapiuppgifter som de friskaste patienterna gjorde några timmar i veckan.

Hon berättade att hon brukade läsa dikter, främst av Karin Boye och Nils Ferlin. Vi satt där och läste upp våra favoriter för varandra ur en av Nils Ferlins diktböcker. Hon visade mig kassettböcker hon lånat av bibliotekarien som kom förbi en gång i veckan. Hon berättade att hon skulle på operan ”Barberaren i Sevilla” tillsammans med några av de andra tanterna och en del av personalen lite senare i veckan. Vi pratade om musik och jag berättade att det bästa klassiska musikstycke jag visste var ”Moldau”
”Snälla,” sa hon, ”säg fort vem som har skrivit den! Jag kan inte komma på det!”
Jag hade ingen aning, och när jag sa det såg hon alldeles förvirrad ut. ”Jag måste komma på det.” sa hon. Annars kommer jag att ligga och tänka på det hela natten, som jag gjorde med den där.” Hon pekar på en slarvigt upptejpad kopia av ett fotografi med orden ”Nagib Mafuss Årets Nobelpristagare i litteratur” skrivet under den.
”Jag kunde inte komma ihåg vad han hette, så jag frågade varenda människa jag träffade under en hel vecka, men ingen kom ihåg det. Så en dag kom bibliotekarien och tejpade upp den här bilden. Så nu kommer jag aldrig glömma det.”

Jag lovade Sigrid att ta reda på vem som skrivit ”Moldau” och gick därifrån medan jag tänkte på hur hemskt det måste vara att som Sigrid vara helt klar i huvudet men ändå inte ens kunna sköta sin egen hygien, eller gå på toaletten själv. Jag tror inte någon av de tanter jag träffade under dagen saknade blöja.

När jag kom ut i korridoren igen hörde jag det där ropet på hjälp som jag hört redan på morgonen och som sedan återkommit lite då och då under dagen. Jag bestämde mig för att gå och prata med henne och kanske få reda på vad hon ville. När jag kom in i hennes rum satt hon i sin stol med ryggen mot mig.

”Kan du komma och hjälpa mig?” klagade hon ”Hjälp mig, någon?”
Jag gick fram till henne och tog hennes hand. Den var smutsig med långa naglar och den kändes på något sått klibbig, men jag höll kvar den i alla fall, så hon skulle känna sig mindre rädd. Jag satte mig på huk framför henne och såg henne in i ögonen.
”Vad ska jag göra?” frågade jag. ”Vad heter du?”
”Jag är Tyra Beata Andersson och jag vill att du ska hjälpa mig.”
”Vad vill du ha hjälp med Tyra Beata Andersson?”
Hon tittade förvånat på mig.
”Jag vill att du hjälper mig!” sa hon.
”Med vad, Tyra Beata Andersson?” försökte jag. ”Med vad vill du ha hjälp?”
Hon såg mer och mer förvirrad ut.
”Jag vill att… hjälp mig… med kläderna.” Hon stammade nästan. ”Jag vill ha på mig mina kläder.”
Jag tittade på klänningen hon hade på sig och begrep att hon förstod ännu mindre vad hon menade än jag. Jag släppte hennes hand och strök henne över kinden. När jag var på väg ut genom dörren hörde jag hur hon började ropa igen. Hon hade glömt att jag varit där.

Från Tyra Beata Anderssons rum gick jag direkt till toaletten. Jag tvättade mina händer länge i skållhett vatten. Jag rådde inte för att jag inte kunde sluta tänka på de där gamla, smutsiga, äckliga händerna.

När vi hade delat ut kvällskaffet var det inte mycket mer jag kunde göra, så personalen lät mig sluta. Innan jag gick hälsade jag på inne hos Stina och satt en stund på hennes sängkant och pratade. När jag var på väg genom korridoren hörde jag hur någon ropade. Jag gick in genom en dörr och kom till två ensamrum som låg bredvid varandra. Jag gick in till henne som ropade och frågade vad hon ville.

”Dom letar efter mig,” svarade hon. ”Dom ropar och jag svarar dom, men dom kommer aldrig.” Hon pratade fort, som om hon var rädd att inte hinna säga allt innan hon glömde det. ”Jag bor här och dom letar efter mig och ropar, men kan inte hitta mig fast jag svarar och jag bor på Stormbrovägen 42, tre trappor och det är ju inte så långt härifrån…” Hon drog häftigt efter andan. ”Och… och…” Andningspausen gjorde att hon kom av sig, och jag är inte ens säker på att hon märkte mig. När jag gick in till rummet intill hörde jag hur hon började ropa ”Hallå?” igen. Hennes rumsgranne däremot var både glad och trevlig. Hon såg ut som en typisk ”mormor” med halvkort hår i stora vita lockar, skrattgropar och miljoner rynkor. Glad över att ha hittat ännu en patient som var klar i huvudet stannade jag en lång stund och pratade med henne.

”Nej nu måste jag gå,” sa jag. Hej då.”
”Vart ska du gå?” undrade hon.
”Hem. Jag ska sova snart. Jag är dödstrött!”
”Jaha.” sa hon ”Du är ny här va? Du vänjer dig. Man har det ganska bra och dom tar hand om en.”

Jag var besviken när jag gick därifrån. Vi hade inte pratat om samma saker. Jo du, det skulle nog ha gett rubriker: ”Pernilla, 15, världens yngsta patient inom långvården.”

Väl ute i korridoren blev jag stoppad av en lång, vinglig dam med skräckinjagande utseende. Hon hade bara tänder kvar i högra delen av överkäken och den vänstra delen av underkäken. Skinnet hängde slappt i det avlånga ansiktet och på de bara armarna. Håret var stripigt vitt och ögonen stora och gula. Hon var iklädd ett för kort sjukhuslinne och tofflor, och hon slickade sig hela tiden om munnen för att undvika att dregla. Hennes hållning fick henne att likna en gam, med uppdragna axlar och framskjutet huvud. Hon stod och lutade sig mot en rollator.

”Ni är så trevliga här.” sa hon och slickade sig runt munnen. ”Alla är så trevliga här. Tycker du inte det Eva-Lena?” Jag hade inte sett hennes väninna förut, för hon satt skymd bakom Britta, som jag senare fick veta att den stora kvinnan hette.
”Jaa…” sa Eva-Lena. Jag fick verkligen anstränga mig för att höra, för hon var inte en person som gjorde väsen av sig. ”Jag vet inte riktigt… om jag har träffat någon som är trevlig här…”
”Alla är så rara och trevliga.” fortsatte Britta utan att bry sig om henne. Hon följde med mig bort till hissarna och vinkade en nådig drottningvinkning. Jag andades lättad ut när hissdörrarna stängdes och första dagen var över.

När jag kom nästa dag satt alla i personalen samlade runt en soffa ute i korridoren. Carina öppnade en kapsylförsedd konservburk. Hon satte på något som liknade locket till en drickmugg för småbarn. Allihop skämtade de om den och skrattade åt vitsar jag inte förstod. Jag kände mig mest som ett levande frågetecken tills Carina tog mig med till en patient som jag inte lagt märket till dagen före.

Hon låg i samma fyrbäddsrum som Stina, henne jag matat. Carina satte fast en slang i dricklocket och hängde upp burken upp-och-ner vid sängens huvudända. Hon satte fast en slang i en klämma, som satt fast vid en annan slang. Och den… gick rätt ner i patientens mage!

”Hon är så gammal att hon inte orkar svälja.” förklarade Carina. Hon tog en våt bomullstuss och körde runt den några varv i hennes mun. ”Hon får vätska och näring så där. Det är sällan hon orkar blinka själv också. Och så har hon afasi så hon kan inte röra sig själv eller tala.” Hon ryckte på axlarna och gick tillbaks ut till de andra. Jag stod kvar en stund och tittade på det insjunkna gamla ansiktet.
”Vad gör hon här?” tänkte jag. En människa som inte kan blinka, svälja eller röra sig själv, borde inte hon, teoretiskt sett, vara död?”

När jag kom ut till de andra igen höll de på att göra upp någon slags lag, och de berättade för mig att nu var det dags att dela ut laxermedel. Kicki stod och höll i ett tiotal små plastflaskor och varje person tog varsin flaska.
”Nej!” skrek Carina och slängde vårdslöst ifrån sig flaskan. ”Jag vill inte ha den där sura gamla kärringen!”
”Jasså det var du som fick Mirjam!” frågade de andra skadeglatt.
”Jag tänker inte göra det.” stönade Carina. ”Jag gör det bara inte!” Hon satte sig demonstrativt i ett hörn av soffan och surade. Men sedan Kicki erbjudit sig att hjälpa henne lät hon sig bevekas. Jag kunde inte förstå vad som var så jobbigt med att ge lavemang till en rörelsehindrad afasipatient. Utan att ens hälsa på henne gick de in och började ta av henne nattblöjan.
”Åh, kan du inte hjälpa till lite själv?” suckade Kicki. ”Måste du krångla till det så?”

De klädde av henne från midjan och nedåt och satte henne i en slags rullstol, men med en sittring där sätet skulle setat. Det var en bäckenstol. När jag varit och hämtat den hade de gett lavemang, och nu körde de henne till toaletten.
”Har du inte lärt dig något på undersköterskeutbildningen?” skrattade Kicki. ”Det var ju det första de sa; Blotta aldrig en patient.”
Som om du aldrig skulle göra det då!” svarade Carina stridslystet. ”Du, Pernilla, kan du hålla ett öga på Mirjam medan hon är på toa? Hon kan få blodtrycksfall, och då svimmar hon och kan ramla ur stolen.”

De fortsatte att skämta och förolämpa varandra när de gick därifrån till nästa patient. Jag såg Mirjams likgiltiga ansiktsuttryck och undrade om de visste att en person med afasi, som varken kunde röra sig eller prata, kunde vara fullständigt klar i huvudet. De kunde förstå varje ord man sa, de kunde tänka svaren, men kunde inte säga orden. Jag vet inte så mycket om sjukdomen själv heller, men jag tror det har något med musklerna eller nerverna att göra.

Efter förmiddagskaffet skulle alla patienterna badas, och under tiden skulle jag byta lakan i deras sängar. När man skulle in i ett rum från korridoren gick man genom ett litet rum där det fanns en toalett, förråd för lakan, örngott, blöjor och sjukhuslinnen samt en parkringsplats för rullstolar. Därifrån gick två dörrar in till patientsalar. På så sätt var det aldrig långt att gå när man skulle ha något, var på avdelningen man än befann sig.

Jag höll på att bädda Brittas säng, och var nästan färdig då Kicki kom in med Britta i en rullstol. Hon var våt i håret och insvept i ett stort badlakan.
”Nu ska vi sätta på dig lite kläder.” sa Kicki glättigt.
”Neej!” kraxade Britta.
”Jo men visst ska du väl ha lite kläder. Se här, ställ dig upp nu.”
”Ni är så hemska här. Jag ska anmäla er för kungen!”
”Gör du det!” svarade Kicki. ”Vi är så hemska här så. Se så, sträck ut en arm,”
”Jag ska anmäla er! Det här ska kungen få veta! Ni är så hemska här!” hon fortsatte att ösa ur sig hot och anklagelser men tillät, dock motsträvigt, att Kicki tog på henne kläder och blöja. Jag undrade var alla de positiva orden från dagen före hade tagit vägen, men samtidigt förstod jag henne. Det måste kännas fruktansvärt förnedrande att låta en vilt främmande människa tvätta och klä på en.

Efter lunchen den dagen kom Anette upp och frågade hur jag tyckte att det var. Jag svarade att jag tyckte det var svårt att se dessa gamla och veta att de varit helt normala och levt vanliga liv, men nu låg här sjuka och förvirrade i väntan på att dö.  Hon sa att jag naturligtvis fick känna efter själv, men att jag absolut inte behövde stanna kvar om jag kände att jag inte orkade. Jag fick inte känna mig som jag svek någon, för det gjorde jag inte. Och jag fick ju inte knäcka mig! Jag hade inte ens funderat på att sluta, men till min förvåning sa jag att jag skulle tänka på det och prata mer med henne om det i morgon. Hon berättade att Magdalena var sjuk, hennes mamma hade ringt, och nu undrade hon vem jag ätit lunch med istället. Jag berättade att jag efter matningen gått ner och lunchat med några från min avdelning.

På eftermiddagen kom en föreläsare från ett läkemedelsföretag, Lederle, och berättade om två nya läkemedel, Epilock och Varidaise. Hon visade en diaserie på olika sårtyper (gulsmetiga sår, vätskande sår, varbölder) och berättade hur man skulle behandla dem. Hon delade också ut broschyrer med detaljrika färgbilder på liggsår och bensår.

När hon gått började alla berätta magstarka berättelser om skador och trycksår de råkat ut för på olika sjukhus. Många av dem hade svimmat eller spytt då de första gången hade sett ett trycksår. Det var inte så mycket synen av det svårläkta, variga såret som den vidriga lukt det spred som gjorde det.

När vi delat ut eftermiddagskaffet hjälpte jag Eva-Lena att tvätta glasögonen.
”Du ska ha på dig glasögonen, Eva-Lena.” sa jag. ”Annars ser du ingenting.”
”Nej, jag sitter här och lyssnar på mina barn. Och hör hur de leker.” sa hon ”Det är så skönt att sitta här och lyssna.”
”Vad trevligt.” svarade jag. ”Bara dom inte stör dig.”
”Nej du är tokig!” hon skrattade tyst, som om hon hade en hemlighet, som hon ensam visste om. ”Oskar säger alltid det, att så länge man bara har barnen är allt bra. Jag tycker så mycket om att lyssna på mina barn när de leker.”

När jag kom hem på kvällen berättade jag om de tokiga gamlingarna. Om hon som trodde att hon var en spårvagn. Om hon som stal Eva-Lenas rollator och travade iväg med den så att Eva-Lena inte kom ur fläcken. Jag berättade om Klara, som kunde svara helt otroliga saker på den enklaste fråga, till exempel om man bad henne komma och sätta sig på en stol kunde hon svara att ”Nej, det går inte, för den stolen föll sönder för tjugo år sedan.” Hela tiden med ett överseende inåtvänt leende på läpparna.

Jag berättade om de som knappt kunde gå och som nästan aldrig sa ett ljud, men som ändå tog sig ut i rökrummet ett par gånger om dagen och med knastertorra röster bad att få en cigarett. Och jag berättade om gamla Berta som hade en handväska som hon inte lät någon titta i eller ens röra, hur jag sett henne ta upp en flera dagar gammal vetebrödsskiva ur den, bre tandkräm över den och äta upp den.

Visst tyckte jag att hon var konstig som höll så hårt i sin handväska, men samtidigt förstod jag henne. Hon hade släppt ifrån sig allt vad privata zoner hette, den där handväskan var det enda privatliv hon ägde. Visst tyckte jag att dom gjorde roliga dumheter, och visst skrattade jag själv när jag berättade om det. Men ändå, när jag såg dessa människor kunde jag inte låta bli att undra vad de känt, tänkt och upplevt när de varit unga, starka, hela människor. När jag gick och la mig på kvällen kände jag mig trött och eländig och jag hade svikit mitt löfte till Sigrid.

Nästa morgon började jag sent. Det första jag gjorde när jag vaknat var att börja spela in ett band med klassisk musik och ”Moldau” som första stycke. Medan det bandades ringde jag till SYO. Jag förklarade för henne varför jag tyckte det var så jobbigt på långvården. Jag berättade om de gamla och sjuka, men hon verkade inte förstå. Hon bad mig enträget att ge det en andra chans. Hon bad mig att inte engagera mig i patienterna, utan försöka bli nära vän med personalen istället.

När hon lagt på ringde jag direkt till pappa på jobbet. Det kanske var fegt, men jag bad honom ringa till SYO. Det verkade som om hon inte riktigt trodde på mig, men han kanske skulle kunna förklara att jag inte kunde vara kvar där. Det var ingen som kunde begära det av mig. Pappa ville helst inte att jag skulle gå dit den dagen heller, men jag förklarade för honom att det nog skulle kännas bäst om jag fick gå dit och ”avsluta jobbet”, så det inte skulle kännas som ett oavslutat kapitel.

Jag mixade färdigt bandet med klassiskt och piano och åt frukost. Efter ungefär en timme ringde pappa igen och sa att jag skulle snacka med SYO på kvällen om jag fortfarande ville byta då. ”Det vill jag!” tänkte jag. ”Varför vänta?”

När jag kom upp till fyran var Anette redan där och vi satte oss och pratade. Bredvid oss på soffan satt Eva-Lena och det slog mig plötsligt hur lik min farmor hon var, både till rösten och utseendet. Hon såg bara mer vanvårdad och förvirrad ut. Eva-Lena var som vanligt orolig för något och den här gången trodde hon att hon stulit sitt kaffe från någon annan. Jag fick truga och be en lång stund innan hon vågade smaka, och inte ens då vart hon riktigt lugn.

Jag berättade för Anette att jag bestämt mig för att bara stanna dagen ut.
”Jag hade nästan förstått det.” sa hon. ”Du bryr dig alldeles för mycket om patienterna för att orka vara kvar här. Magdalena kunde inte heller. Hon var hemma igår och idag kom hon och ville byta. Hon fick en plats på sjukgymnastiken, men jag kan nog inte fixa fler platser här.”
”Skönt!” tänkte jag och drog en lättnadens suck. Jag ville inte tillbringa en dag till på sjukhuset.

Direkt när Anette gått gick jag in till Sigrid.
”Gissa vad jag har med mig till dig?” frågade jag.
”Jag har ingen aning!” Hon såg nyfiket på mig.
”Bedrich Smetanas Moldau!” Jag satte bandet i bandspelaren och tryckte på PLAY. Vi var helt tysta och lyssnade på de mjuka tonerna ur ”Fosterlandsserenaten”. När ”Moldau” var slut fortsatte bandet med en pianokonsert och sedan operarock. Jag hade nästan tänkt lägga in några av Depeche Modes lugnare låtar, men lät bli. Det var ingen idé att chocka henne. Vi satt och pratade länge, men när det var dags för middag var jag tvungen att gå.

Jag matade Stina, och hela tiden höll jag henne i handen. När hon ätit färdigt och jag sköljt av talrik och bestick för hämtning nästa morgon gick jag till TV-rummet. Berta satt där och rökte och det förvånade mig lika mycket som alltid att hon över huvud taget orkade lyfta cigaretten. Jag satte mig med övriga personalen som satt och tittade på hockey-VM.

Eva-Lena kom in i rummet och slog sig ned bredvid mig. Efter en lång stunds tystnad frågade hon mig ängsligt:
”Jag är ledsen att jag stör er, men hur ska jag göra med den där blanketten? Jag klarar inte av sånt här pappersgöra, och jag vill ju inte betala några extra pengar!”
Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, men så mycket hade jag åtminstone lärt mig att vad jag än sa skulle jag inte kunna få henne ur den fantasiföreställning hon var i.
”Vi tar hand om det där.” sa jag. ”Du behöver inte göra något mer. Vi sköter om det.”

Hur jag än försökte kunde jag inte lugna ner henne. Hon kunde bli tyst en lång stund, men sedan vart hon orolig och började fråga igen. Till slut tog jag henne i handen och hjälpte henne upp.
”Det här är okay.” sa jag. ”Jag tar hand om det, du behöver inte oroa dig mer. Du ska veta att du inte alls stör oss, och vi skulle bli så glada om du ville komma över en dag och dricka kaffe. Kom nu, jag hjälper dig ut.” Jag satte henne i soffan ute i korridoren och innan jag gick tillbaka till TV-rummet frågade hon en sista gång om allt skulle ordna sig.
”Vad undrade hon egentligen?” frågade Carina.
”Vet inte.” jag ryckte på axlarna. ”Det är alltid nånting.”

Efter kvällskaffet skulle de ”friskaste” patienterna åka och se ”Barberaren i Sevilla”, så jag skulle få sluta tidigare. När jag sagt ”Hej då” till personalen gick jag för att ta avsked av ”mina” patienter. Jag satte mig på Stinas sängkant och höll henne i handen. Hon tittade på mig och log. Jag började prata med henne, men efter en stund tog orden slut. Då fortsatte Stina att prata. Hon mumlade sina konstgjorda ord, och jag förstod att hon berättade något. Ibland skrockade hon till som om hon sagt något roligt, och en gång trillade några tårar utför hennes kinder. Jag visste att hon pratade med mig, men allt jag kunde göra var att trycka hennes hand och se henne in i ögonen.

Efter en lång stund somnade Stina. Jag gick till Marikas säng, Stinas ”rumskamrat”. Marika var en av de ”besvärliga” patienterna, personalens plåga. Jag hade aldrig ens sett henne röra sig, hon låg alltid på rygg, med händerna om sängräcket och tittade upp i taket, fast en gång satte hon i halsen, och då var det någon som skrek till hennes ”matare”: ”Akta på dig, hon kommer att spotta på dig!”

Jag satte mig på en pall bredvid hennes säng. Hon slutade stirra i taket och vände i stället blicken mot mig.
”Vill du ha lite saft, Marika?” Jag tog saftglaset från hennes sängbord och gav henne lite att dricka. Hon svalde och öppnade munnen för mer. När hon druckit all saften såg hon så nöjd ut att jag var tvungen att le. Jag ställde undan glaset och tog hennes hand. Jag satt där tyst med hennes hand i min och jag trodde hon sov. Men så tittade hon upp på mig och ögonen var fulla av värme. Hon lyfte min hand och strök den sakta mot sin kind. Jag böjde mig ner och tryckte min kind intill hennes. Hon suckade till och slöt ögonen. Marika hade somnat.

Sigrid och Agatha hade redan åkt till operan, men ute i korridoren satt Eva-Lena precis där jag lämnat henne.
”Du tycker väl inte jag ställer till för mycket besvär?” frågade hon oroligt. ”Jag är ju så besvärlig.”
Jag ställde mig på knä framför henne och kramade om henne.
”Jag tycker om dig Eva-Lena. Riktigt mycket!”
”Är det säkert det då?”
”Helt säkert. Vi tycker om dig jättemycket allihop.” tröstade jag.
”Jo för Oskar han säger alltid det,” mumlade hon, ”att säger dom att dom tycker om mig då ska jag tro på det, för då menar dom det. Men hur kan ni göra det?”
Jag tröstade henne så gott det nu gick, kramade henne och strök henne över håret. När jag gick mot hissarna log hon äntligen.
Britta stod utanför och vinkade åt min när hissdörrarna stängdes och jag var på väg bort från fyran för alltid. Det kändes obeskrivligt skönt och jag tänkte på hur dumt det var av SYO att skicka elever till ett sådant ställe.

Jag kanske borde säga att jag lärt mig värdera livet, men det hade jag inte. Jag hade lärt mig att vara rädd för att bli gammal, och det var en lärdom jag inte var säker på att jag ville ha. Det var så skönt att jag aldrig mer skulle behöva gå dit, men när jag kom ner till omklädningsrummet lutade jag pannan mot skåpet och grät.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar