Flanörgatan 42b 3001

Kvinnan står bakom tyllgardinen. Gulnade och pappersspröda har de åldrats tillsammans. Hon skulle naturligtvis aldrig bevaka på sina grannar, men hon ser dem genom fönstret när hon ansar sina blommor. Hennes blommor är mycket välansade.

Det bor en man på andra våningen. Nästan varje fredag kommer han hem med systemkassar. Brukar dra ner persiennerna över helgen. Sent brukar han lämna lägenheten om mornarna också, inte förrän framåt halv nio. Hon förstår nog att han är alkoholist.

På tredje våningen bor en kvinna som nästan alltid är hemma. Fast hon är hur frisk som helst och inte har några småbarn. Sminkar sig fast det är vardag och går i pråliga kläder med urringning och allt. Nog förstår man att hon är prostituerad. Två olika män besökte henne förra veckan. En av dem kom tillbaka igår igen. Mitt på blanka eftermiddagen! Hor i hyreshuset, snusk och omoral. Hon kunde ju inte undgå att se dem där de satt vid köksfönstret i flera timmar.

Hon kan dem alla. Inte så att hon tittar naturligtvis, men hon kan ju inte undgå att se. Det äldre paret på bottenplan, som har hemtjänst fast de kan gå. Invandraren på trean som kan komma till Sverige och lyfta bidrag men ändå har mobiltelefon och kostym och säkert en Mercedes också. Som lämnar lägenheten varje dag halv sju, även på helgen. Svartjobb och knarkaffärer, det förstår ju vem som helst. Hon på tvåan som är ny, kom för fem år sedan och verkar ha katter och målar tavlor i bara skjortan. Till och med mitt i natten ibland. Psyksjuk naturligtvis. Och så de som alltid har rullgardinerna nerdragna, dag som natt. Gud vet vad som försiggår bakom dem. Hustrumisshandel eller hembränning, det kan vara vad som helst! Området har verkligen förfallit.

Själv är hon mycket ordningsam, gör sitt bästa för att hålla standarden uppe, men man kan inte lyfta ett helt kvarter själv. Folk tänker helt enkelt inte efter, bryr sig bara om sig själva och sitt. Det var bättre förr.

Hon går med blomskräpet till sopkorgen. Förbereder pannan för förmiddagskaffet, tar fram ingredienserna för lunchen och går och tar på sig städrocken. Börjar i köket med bänkar och skåpsluckor. Först städa bort allt matos innan det är dags för resten av lägenheten. Samma rutin varje dag. Rent och snyggt. Ordning och reda.

Hon brukar självklart stänga köksdörren och sätta på fläkten när hon lagar mat. Tänker på vad hon lagar. Skulle aldrig göra som hon på tvåan, hon som alltid har radion på så högt, och steka strömming. Strömming, när man bor i hyreshus! Hela trapphuset luktade ju i flera timmar. Lika tokigt som han i våningen under som går på toaletten mitt i natten. Han är i en sån ålder där han säkert har problem med prostatan naturligtvis. Men han behöver väl inte hålla på att spola efter klockan nio. Nästan lika illa som att duscha mitt i natten. Lite hänsyn borde man ändå kunna kräva av människor. Folkvett.

Och så svårt det verkar vara att sköta sig i de gemensamma utrymmena. Det skulle aldrig falla henne in att gå in genom porten utan att skrapa skorna ordentligt. Hon skulle aldrig stampa eller prata i trapphuset som vissa gör. De gånger hon använder tvättstugan är hon mycket noga med att städa ordentligt. Torka av alla ytor, skura ur tvättmedelsfacket och våttorka golvet. Hon verkar vara den enda som tänker så, härom sisternes var det till och med sköljmedelsfläckar ovanpå torktumlaren!

Underkläderna tvättar hon för hand, vill inte hänga dem i torkrummet. De är inget att skämmas för, men hon vill ändå inte visa upp sig för gud och hela världen som vissa gör. Hon den där handikappade i ettan, hon som alltid har folk springande hos sig, har mycket utmanande underkläder. Små svarta trosor och behåar med spets. Visar gärna upp dem i torkrummet för alla som vill se. Som om det inte syns på bokningstavlan vems det är. Slampigt är vad det är! Själv tvättar hon sina i handfatet. Hänger dem på tork över elementet. Den beiga behån i styv polyester, underbyxorna; laxrosa och lite glansiga, men inget vulgärt. Ordentlig midja och med resårer i bensluten. Mycket anständiga.

Behån är fortfarande fuktig, men underbyxorna är torra. De ska läggas tillbaka, var sak på sin plats, ordning och reda. Hon tar dem försiktigt mellan nariga fingrar för att inte noppa tyget. Går mot sovrummet när telefonen ringer. Telefonen, fast hon inget samtal väntar. Och här står hon med underbyxorna i handen! Hon kan ju inte svara då, men hon kommer inte hinna in till byrån och tillbaka innan den som ringer lägger på. Vad ska de tycka om hon inte svarar? Och vad ska grannarna tänka om hon låter signalen ljuda, här som är så lyhört.

Osäkert tar hon ett steg mot badrummet. Telefonen ringer. Hon tar ett steg tillbaka, mot sovrummet, men kommer ju inte hinna. Signalen skär genom den tysta lägenheten. Hon känner hur hon blir fuktig i korsryggen, ser sig om efter en lösning. Inte kan hon lägga underbyxorna på telefonbordet, tänk om någon skulle komma! Hon ser ingen levandes råd, knölar ner underbyxorna i fickan på städrocken. Hinner inte ens vika dem, men hon måste svara. Känner svetten i ögonbrynen också nu, sträcker sig efter telefonen med andan i halsen och svarar.

Ja, det är hon. Ja hon bor här. Nej, hon har ingen teve. Nej, inga jämförbara apparater heller. Ja, det är säkert. Ja, hon ska anmäla teveinnehav om hon skaffar någon.

Hon ringer av. Låter hjärtat börja slå långsammare igen. Går ut i badrummet för att tvätta händerna. Måste komma ihåg att torka av telefonluren. Återgår till rutinen.

Hon vardagsstädar med reumatikerstela händer. Torkar alla ytor och moppar av golven. Går över hela lägenheten som varje morgon. Inget snusk i hennes hem. Sköljer av städredskapen och hänger dem på tork ovanför badkaret. Går ut på balkongen för att hänga städrocken till vädring på den galge hon har där. Den blir inte slät, ena fickan putar. Hon försöker släta ut den med det ligger något i den. Hon stoppar handen i fickan och tar upp det. Där. På balkongen. Där vem som helst kan se. Underbyxorna.

Utan att hinna tänka släpper hon dem. Öppnar handen av chock och reflex. Men de faller inte mot balkonggolvet. En vindil fångar upp dem och fyller dem med luft. Får dem att bölja som en tvåbent ballong som blåser över balkongräcket, bort från hennes greppande fingrar. Hon sträcker sig, häver sig ut över räcket, men förgäves. De är utom räckhåll, virvlar upp i luften.

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Aldrig har hon rört sig så fort. Ut ur lägenheten, ut i trapphuset, hinner inte vänta på hissen utan tar trapporna. Tofflorna klapprar mot marmorn. Ut genom porten mot gården. Var är de?

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Hon far med blicken över asfalten. Ingenstans. Går runt för att vara säker. Nej, ingenstans. Men det måste de vara. Tittar upp mot sin balkong. Försöker se hur de kan ha fallit. Och då. Där. I trädet. De laxrosa underbyxorna vajar och böljar. Lossnar inte, trasslar in sig mer.

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Händerna far som oroliga fåglar, sträcker sig fruktlöst mot trädet, far över kläderna, ansiktet, håret. Försöker sorgfället skyla hur blottad hon är. Det går upp för henne att där står hon på gården, med hårklämmor i håret, i hemmaklänning och filttofflor. Där vem som helst kan se. In igen, så bråttom att hon glömmer stanna upp och hålla i porten. Den går igen med en smäll. Trycker på knappen. Trycker igen, det tar en evighet innan hissen vill komma. Hon ser kablarna slingra som ormar innanför glasrutan, långsamt, långsamt. Hon börjar rycka i dörren innan hissen hunnit stanna. På tredje försöket får hon äntligen upp den, trycker på knappen till sin våning innan dörren gått igen. Trycker och trycker fast hissen börjat gå. Känner hur kissnödig hon är, har börjat svettas igen. Trycker på knappen hela vägen upp till sin våning.

Å herre gud, å herre gud, å herre gud!

Hissen stannar med ett ryck. In i våningen, ut på balkongen. Trädet är utom räckhåll, inte ens med moppskaftet kommer hon nå. Det skulle inte hjälpa att kasta något, eller försöka träffa dem med en spann vatten, de är redan alltför intrasslade. Å herre gud!

Tänk om någon ser henne, vad ska de tycka. Vad ska grannarna säga? Hon kan ingenting göra. Hon känner vanmakten skölja över henne som ett tidvatten, våg efter våg tills den omger henne helt. Den häftiga sinnesrörelsen börjar ta ut sin rätt. Paniken ger vika för en uppgivenhet som nästan är ett lugn. Hon går in, stänger och låser balkongdörren, drar ner persiennerna. Hon går till sovrummet, lägger sig på sängen med kläderna på fastän klockan ännu inte slagit tolv.