Flanörgatan 42b 3002

Hur hamnade jag här? Jag försöker följa händelserna bakåt i tiden som kiselstenar på en stig. Försöker hitta tillbaka längs skeendenas vindlingar och finna den plats där det började. Men händelserna är mer som smulor, kringblåsta av tidens vindar och uppätna av minnets hungriga fåglar.

Det som återstår är fragment, enstaka händelser och platser som lyser klara utan tillförlitlig kronologi. Hände något för att jag gjorde? Eller gjorde jag för att något hände? Varje minne kan ifrågasättas, blir mindre tydligt ju mer det skärskådas och dubbelexponeras av att återskapas i nuet.

Så vart ska jag börja? Jag föddes. Växte upp, gick i skola, hade vänner ibland. Förändrades, flyttade, förändrades igen. Jag har älskat och förlorat, älskat och sårat. Fallit och rest mig och fallit igen. Skrubbat upp och plåstrat om. Levt.

Men hur hamnade jag här? Varje steg känns självklart, oundvikligt i sitt val och oundvikligt i sitt resultat. Ändå var detta aldrig målet. Det fanns ingen elak styvmor och ingen hungrig häxa. Ingen avgörande punkt som definierade mig eller stakade ut min väg. Bara och endast och fantastiskt nog. Dessa dagar, nog vet jag att de är livet.

Och jag har rest, mött och målat. Och jag har älskat livet. Och jag har valt varje dag. Men barn, det valde jag aldrig. Valde aldrig bort dem heller. De bara blev aldrig.

Man växer upp och tänker att sedan, när jag får barn. Man lyssnar på dem man möter, som säger att då, när du får egna barn. Det är aldrig en fråga, alltid den naturliga följden av livet. Barn är något som kommer. Av att vara vuxen, av att vara kvinna. Och vuxen blev jag, men blev jag kvinna?

Jag har saker sparade. Gamla dagböcker, teckningar, leksaker. Undanlagda med tanken att detta skall jag visa mina barn. Med den tanken men utan aktiv tanke om jag faktisk vill ha barn, tänker ha barn. Som om det vore en naturlig följd av tidens gång. Men det var det ju inte. Tiden gick och längtan följde aldrig med.

Att bära, föda och amma ett barn, genuint och unikt kvinnliga erfarenheter jag aldrig kommer få. Den kravlöst skräckfyllda kärlek som kommer med föräldraskapet. Något utanför och större än mig själv. Och det är längtan efter dessa erfarenheter som fattas mig

Bland minnessakerna finns ett skrin. I skrinet ligger en tunn liten rödblond fläta. Den var farmors systers, ett barn som dog. En fläta min farmor visade mig ibland när jag var liten. Jag bad om det, med skräckfylld nyfikenhet. Tanken på detta barn som bara var lite äldre än mig, som mig, yngre än mig. Frusen i tiden och borta och ihågkommen.

Längtar jag efter barn? Saknar jag barn? Jag saknar längtan, mer än barn, saknar saknaden i sig. Funderar på om det är någonting hos mig som fattas, en bit som gör att jag inte fullt ut är kvinna. Föreställer mig min livmoder hoptorkad och vittrande, en saltad åker, en människa utan kön.

Någonstans i mina tankar har denna fläta, detta barn blivit sammanvävt med min egen avsaknad av barn. Något ofullgånget, ofullbordat. Om det är mina egna barn som inte finns jag tänker på, eller min ofullständighet som kvinna vet jag inte. Kommer inte framåt i tankar när det egentligen inte är tankar utan bara upplevelser. Känslor antar jag, men varken glädje eller sorg. Bara intensitet. Som om det fanns ett band mellan de ofullständiga liven bortom det att släktled inte följde på släktled.

Frågorna om när har blivit frågor om varför inte. Och jag kan inte svara. Undringar om jag inte oroar mig för att bli gammal. Vem skall ta hand om mig då? Men vem tar hand om mig nu? Jag kommer att ha kvar mina böcker, mina färger och mina bilder. Det finns ingenting i det som skrämmer mig.

Ändå har jag sparade minnessaker. Dagböcker ingen kommer läsa, leksaker ingen kommer leka med, foton ingen kommer se och en fläta som inte kommer låta någons fantasi klättra upp i ett främmande torn.