Väl bortom stenpiren börjar Klara se sig om efter Torias hus. Hon tycker att hon kommer ihåg ungefär var det låg, men där är klippan brant och slät och stranden full av drivved. Ingenstans kan hon hitta tillbaka och ingen av de landmärken hon minns verkar finnas där. Kanske minns hon fel? Det var ju ändå väldigt regnskumt när hon var där. Men det är irriterande, hon har sett fram emot att prata med Toria igen. Ännu mer irriterande är det att hon känner att hon saknar att träffa Toria. Innan de sågs första gången var Klara fullt nöjd med att vara helt på egen hand. Hon bestämmer sig för att det ska bli så igen, hon behöver ingen annan för att trivas!
Klara känner sig uppretad och trotsig. Hon försöker svära som Felicia brukar göra. Det går dåligt, svordomarna liksom stockar sig i halsen och hamnar på tvären. När orden kommer ut känns de nästan som lögner, som om hon inte menar dem på riktigt. Och kanske gör hon inte det heller? Hon provar Pelles svordomar istället: ”Sjutton! Tusan! Fy hundan!”
De orden kommer lättare, men istället för att fortsätta vara arg blir hon full i skratt. Det låter så dumt, och hon kan se Pelle framför sig. Hon vänder sig mot havet och ropar så högt hon vågar: ”Kattsingen! Sablar! Järnspikar!” Och orden flyter iväg över vattenytan nästan som pratbubblor i en serietidning. Och Klara känner sig inte längre irriterad.
Hon går tillbaka längs stranden och ut på stenpiren. Tittar ner i vattnet och namnger de små djur och växter hon googlat och kommer ihåg. De hon inte kommer ihåg får påhittade namn. Vattensprättloppa. Stenunderkrypare. Rävsvansborste. Trollhårsgräs. Sammansatta ord som rullar i munnen och beskriver hur de ser ut där nere under ytan.
Klara funderar på om hon ska berätta om hittepånamnen för Pelle eller behålla dem för sig själv. Båda har fördelar. Om hon berättar för Pelle kan de ha roligt ihop och hitta på mer om egenskaper och karaktär hos de olika fantasiskapelserna. Men samtidigt är den något visst med att behålla saker helt för sig själv. Som om berättelser var av vattenfärg som både sprids och späds ut av att delas med någon. Som om hemligheter har mer kontur.
Så kommer hon att tänka på att hon redan har en hemlighet. Hon har inte berättat för någon om Toria. Hon tycker det räcker med en hemlighet och bestämmer sig för en kompromiss. Hon ska berätta för Pelle om namnen, men först låtsas att det är riktiga namn från Wikipedia. Sedan ska hon berätta att det är på skoj och så kan de leka med namnen tillsammans.
Kanske kan Pelle också komma på några egna namn. Fast Klara vet att hon är den som är bättre med ord. Han är bättre på att rita och på att vara en kladdig, jobbig, underbar lillebror. Klara är färdig med at vara själv. Nu känner hon sig nästan ensam, och vill hem till pappa och Pelle. Ikväll ska de äta gräddstuvad pyttipanna. Efter maten ska de ringa mamma och Felicia och sen ska de spela spel i allrummet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar