Kickar - Kapitel 2.

 

Jag är på plats i god tid. Men Gabriel är inte här och dyker inte upp. När fröken kommer in ser hon allvarlig ut. Det bådar inte gott, Gabriel kommer få skäll om han är sen till provet, även om lärarna gillar honom är det ingen som uppskattar en störning under ett prov.

Fröken tittar ut i klassrummet, ser på oss alla, särskilt på mig – men undviker ändå på något sätt att möta min blick. Jag känner hur irriterad jag blir. Jag kan väl inte ta ansvar för Gabriel, vi är inte samma person. Varför ska han komma för sent just när vi ska ha prov?

Så lägger fröken ifrån sig pappersbunten på katedern, tittar ner i golvet, tar ett djupt andetag. Som om hon samlar sig.

”Det har hänt en sak” säger hon. I just det ögonblicket vill jag stoppa henne. Jag tänker att inget bra kommer ur en sådan början och om jag bara kan hindra henne från att fortsätta kommer inget dåligt att hända. Jag tänker febrilt, men huvudet är som tomt. Blankt som de oskrivna proven på katedern. Varför delar hon inte bara ut dem så jag kan skriva Katarina Jagellonika och allt blir som vanligt? Men något är inte som vanligt. Hon tittar upp igen, drar efter andan, börjar om.

”Det har hänt en sak. En olycka. Med Gabriel.”

Jag hinner tänka tusen saker. Om skateboarden, om cykelhjälmar, om vassa trottoarkanter och rusande bilmotorer. Ljudet av krossat glas. Förbannade fröken som inte kan vara tyst. Förbannade Gabriel, förbannade kickar!

Men fröken är inte tyst. Och hon säger inget om kickar. Hon pratar och pratar men det går inte in vad hon säger. Gabriel har ramlat. Ramlat? Ingen skateboard, hemma. Sjukhus, allvarligt skadad. En olycka. Vid liv. Osäkert läge. Vad betyder ens något av det hon säger?

”Jonas” hör jag frökens röst. ”Hur är det? Vad behöver du?”

Men jag är arg. Varför var Gabriel inte i tid istället? Varför kunde fröken inte bara vara tyst? Varför gör inte folk bara som vanligt? Varför tittar alla på mig?

Jag reser mig upp. Tar mina saker och min jacka, slänger upp ryggsäcken över axeln. Går mot dörren, förbi katedern. Jag stannar och tittar på fröken, känner hat.

”Jonas, hur är det?”

Jag möter hennes blick innan jag fortsätter mot dörren. Måste ut!

”Katarina Jagellonika” väser jag när jag passerar henne. ”1526 till 1583.” Som om det spelade någon roll. Gabriel!