Vad gjorde jag ens sedan? Gick runt. Ignorerade telefonen, för ingen av de som ringde eller messade var Gabriel. Drev på stan, blev kall, gick in på biblioteket och ut igen när de irriterade sig på ljudet av min telefon. Men inte kunde jag stänga av den, Gabriel skulle ju höra av sig! Visst skulle han? Visst borde, måste han? Men gör det inte.
Hungrig och huttrande.
Hur kan det spela någon roll när Gabriel kanske ligger och dör? Men kroppen tar ingen hänsyn, vill sitt. Vill äta, kissa, vila. Så till slut gick jag hem. Möttes av en kramande pappa och en mamma som tyst ställer fram en tallrik mikrad pasta med sås. Ingen som frågar eller förebrår. Värme och omtanke som en filt om själen men ändå frusen.
”Det har hänt en sak.”
Nej.
Allt har hänt.
Världen har gått sönder.
Gabriel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar