Jag vill åka till sjukhuset direkt men mamma och pappa säger nej. Mamma har varit i kontakt med Gabriels pappa och de har fullt upp, ingen vet något och man kan bara vänta. Gabriel har opererats, han är fortfarande inte vaken. Det finns ingenting jag kan göra på sjukhuset, jag skulle bara vara i vägen. Hur kan man vara i vägen när man bryr sig så mycket? Det borde vara så att alla mina önskningar, så starka som de är, borde göra Gabriel frisk. I en rättvis värld snavar man inte bara och bryter ryggen! Men världen är väl inte rättvis då, och vi stannar hemma och väntar.
Tre dagar tar det innan Gabriel vaknar, och ytterligare tre dagar innan han äter och pratar. Hela tiden går jag runt som en osalig ande. Första dagen lät de mig stanna hemma, men jag blev så rastlös att det bestämdes att jag skulle ha det bättre i skolan.
Bättre för vem? Alla frågar om Gabriel som om jag borde veta allt och ändå håller de ett avstånd, som om jag är ömtålig eller smittar. Utan Gabriel vet jag inte vem jag ska vara med. Och vill inte vara med någon. Bara att tiden ska gå så jag kan komma hem och kolla om jag fått veta något nytt. Nyheter som kommer sällan och i små bitar.
Först efter en dryg vecka får jag åka till sjukhuset. Mamma följer med och i bilen försöker hon prata med mig om vad jag har att förvänta mig. Gabriel kommer att ha ont och vara trött. Han kommer att ha bandage och en ställning som stabiliserar kroppen. Han kommer att vara blek och kanske ha magrat. Jag förstår att mamma har pratat med Gabriels pappa och att hon vill att jag ska vara förberedd. Ändå blir jag irriterad. Det är ju inte som om jag ska träffa en främling. Och lite oroad, varför gör de så stor grej av alltihop? Jag ska ju bara åka till sjukhuset och hälsa på Gabriel, som har skadat sig. Min Gabriel. Inga konstigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar