Kickar - Kapitel 37.

 

Vi åker till en annan badplats än vår vanliga, en med mer gräs och mindre sand och där bryggan går hela vägen upp på stranden. Gabriel och Björn har tagit färdtjänst dit men jag har cyklat. Med all oro i kroppen var det oväntat skönt att röra på mig och jag undrar om det var så det brukade kännas för Gabriel med skateboarden. Som ett utlopp.

Vädret är perfekt och Gabriel är på gott humör. Jag har sett fram emot den här dagen. Men jag har fortfarande en kall klump i magen och kan nästan bara tänka på datorn och hur jag ska kunna erkänna för mina föräldrar att jag faktiskt förstört den.

Gabriel ser på mig att det är något men missförstår och tror att det handlar om honom. Att jag är orolig för badandet eller skäms för rullstolen eller något. Till slut berättar jag för honom vad som hänt och vad jag gjort med datorn. Gabriel bara skrattar.

”Förbannade klåpare!” säger han och ler brett. ”Så länge du inte lyckats kortsluta något kan jag säkert fixa det. Det är lugnt. Släpp det nu så badar vi!”

Jag tror inte att jag ska kunna släppa det, men samtidigt får Gabriels ord det att kännas lite lättare. Dels att han tror att det går att fixa, men främst att jag har kunnat berätta för någon och inte behövt skämmas mer än jag redan gör.

Det är fullt av folk på stranden fast det bara är förmiddag. Solskenet värmer och vattnet glittrar och lockar. Sorlet av alla människor på stranden och glada rop från dem som badar fyller luften med liv. En sommardag när den är som bäst.

Jag lägger ut min filt och Gabriel ställer ner sin ryggsäck bredvid. Björn håller sig som han lovat en bit bort. Han sitter med kaffetermos och en bok, men jag tror inte han läser. Jag tror han har full fokus på Gabriel.

Gabriel sätter på sig något som ser ut som en tunn flytväst och förklarar att det är en wetvest som ska hjälpa honom att flyta bättre. Nu när han har shorts på sig i stället för de vanliga mjukisbrallorna ser jag att hans ben blivit mycket tunnare. Knäna ser knotiga ut och vaderna är smala och bleka.

Han knäpper fast några manschetter om vristerna och jag frågar om det också är för att flyta bättre. Men Gabriel förklarar att det är tvärt om, tyngder för att benen inte ska flyta.

”Så att jag inte ska flyta upp och vändas upp och ner som ett flöte!” säger han medan han spänner till kardborrebanden. Han verkar obrydd om allt och jag dras med i hans entusiasm, tänker nästan inte alls på datorhaveriet.

”Ska vi hålla oss på grunda sidan?” frågar jag.

”Jag tror tvärt om faktiskt,” svarar Gabriel. ”Så att jag inte råkar slå fötterna i botten och skadar mig.”

Han säger det så självklart, som om det var den naturligaste sak i världen att behöva ta höjd för skador i kroppsdelar som inte känns.