Kön är lång utanför lokalen, men när vakten får syn på Gabriel vinkar hon till oss och vi får gå in en sidoingång. På sätt och vis är det smutt att vi slipper köa, men samtidigt retar det mig att ingången har trappor. Att Gabriel inte kan ta sig in den vanliga vägen, inte göra det här som alla andra. Men in kommer vi.
Lokalen är mörk och stökig, det börjar redan bli ordentligt med folk och ljudvolymen är hög. För säkerhets skull kollar jag var nödutgångarna ligger och vilka av dem som skulle funka för Gabriel. Jag oroar mig för vad som skulle hända om det blev kaos i trängseln och blir än mer beslutsam att hålla mig i närheten av Gabriel hela tiden.
Gabriel säger något och jag lutar mig fram för att höra.
”Vi går till baren och kollar om de har cola zero!” hojtar han.
Jag försöker gå bredvid men det är för trångt och det slutar med att jag går framför honom och agerar som en plog genom trängseln. Trycker folk åt sidorna så att det ska bli plats för Gabriel bakom mig.
Framme vid baren är disken hög och jag förstår att Gabriel inte kommer nå över den för att fånga bartenderns uppmärksamhet. Jag kollar på honom för att se hur han reagerar. Men han är på gott humör och flinar bara åt mig att det får bli jag som betalar.
Jag får tag på två höga glas med cola och is och vi börjar plöja oss bort mot scenområdet. Det är folk överallt och en del verkar vara fulla. Jag är glad att vi har tagit bort skjutshandtagen på rullstolen, det sista jag vill är att någon skulle få för sig att börja köra runt på Gabriel mot hans vilja.
Vi hittar en plats snett framför scenen och jag sträcker Gabriel ett av colaglasen. Vi mutar in platsen och gör oss beredda att vänta in bandet. Jag tittar på Gabriel för att se hur han har det, men han ser bara upprymd och förväntansfull ut. Jag försöker tagga ner och slappna av. Som Gabriel sagt så många gånger är jag inte hans skötare. Vi är två polare som ska på en konsert med ett favoritband. Fan, vi ska höra DTM live! Så jävla fett!
Basisten kommer in på scenen och jag känner hur trycket från publiken ökar. Jag sneglar mot Gabriel men han står stadigt mellan scenkanten och en högtalare. Han tittar inte på mig och när jag följer hans blick ser jag att resten av bandet kommit upp på scenen.
Det första setet börjar med en relativt lugn låt från första skivan. Sedan höjs tempot och de spelar en blandning av gamla favoritlåtar och fräna beats från nya skivan. Jag dras med i musiken och när de spelar titelspåret från ”Rebell” vrålar jag med i låten. Min blick möter Gabriels och jag ser att han också sjunger med. I fullkomlig samklang med varandra och musiken höjer vi knytnävarna i luften och låter upplevelsen skölja över oss tills vi blir svettiga och hesa. Det är fantastiskt. Det är perfekt. En sån jävla kick!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar